The Direction 2 Love~29~Migrain
Fick inte tio kommentarer på förra :/ Men jaja, tack för kommentarerna i alla fall!
Nästa morgon vaknade jag med extrem huvudvärk. Seriöst, det är tusen gånger värre än vanlig huvudvärk. När jag öppnade ögonen märkte jag det jag inte ville märka. En liten del av synen var borta, vilket betyder migrän. Jag gick sakta ner till min väska och vinglade till lite när jag kände hur min balans försvann. Den kom snabbt tillbaka och jag tog fram min migrän medicin. När jag tagit den gick jag ut till soffan där de andra satt.
"Morning!" Sa alla samtidigt.
"Morning" mumlade jag och gick fram till kylskåpet där jag tog fram en Cola burk.
Sedan gick jag direkt tillbaka till sängen. Jag ställde burken på det lilla "bordet" vid sängen och la mig ner igen. Med täcket över huvudet försökte jag att somna, vilket inte gick eftersom jag hade så otroligt ont i huvudet.
"Are you okey?" Frågar Harry som tydligen kommit in.
"No" mumlade jag.
"What's wrong?" Sa han oroligt och drog sakta bort täcket för mitt ansikte.
"I've got migrain" sa jag och drog täcker över ansiktet igen.
"Do you want anything? Can I help you in some way?"
"No thanks" sa jag och han drog bort täcket igen för att kyssa mig.
"Tell me if you want anything" sa han och gick tillbaka till de andra.
Eftersom det här inte var första gånger jag hade migrän så visste jag vad som kom efter synbortfall och huvudvärk. Då börjar kroppen - eller en del av kroppen - ömma bort, alltså försvinner känseln. Det var nog det värsta, efter huvudvärken.
Harry
När jag kom tillbaka till de andra så berättade jag vad som var fel. Jag tycker så synd om henne! Liksom, jag har aldrig haft migrän, jag vet inte hur man kan hjälpa till. Jag vet knappt vad det är!
"I can go and take care of her" sa Liam. "My mum got migrain some times, so I know what to do" fortsatte han och jag nickade.
"Thanks"
Han gick in till Mel och vi andra fortsatte kolla på teven där Glee gick.
En halvtimme senare/Liam
"How are you now?" Frågade jag och hon suckade.
"Bad. I don't even feel my legs" sa hon tyst.
Plötsligt svängde bussen kraftigt och Mel ramlade ner, men hon slog aldrig i golvet eftersom jag tog henne i mina armar. Hennes lilla skrik försvann och hon tryckte sig hårt emot mig.
"Geez, are you two okey?!" Utbrast Harry som gick in till oss.
"Yes, or, I am" sa jag och såg på Mel som tyst började gråta.
"Honey" sa Harry och jag gav henne till honom.
"I'm gonna die!" Grät hon och jag mötte Harrys blick.
"No, you're not"
"Maybe we should go to an doctor" sa jag och Harry såg på mig med en orolig blick.
"Is it that bad?" Frågade han och jag nickade.
"She can't feel her legs and her head is hurting, plus that she can't see that much"
"Wow, that sounds really bad. You're going to be okey, my love" sa Harry och de andra kom in mot oss.
"I talked to the driver, he said that it was a car that come against us, so he had to turn to the right, but we're on road again" sa Louis.
"But we need to stop. Mel needs to see a doctor" sa jag och han nickade oroligt.
Efter några minuter stannade vi och klev ur bussen. Harry stannade inne med Melinda. De andra bussarna stannade på parkeringen som vi var vid och Beatrice - vår sjuksköterska - kom med mig in. De andra väntade utanför.
Melinda
"So, how long have this going on?" Frågade Mia, sjuksköterskan.
"I don't know" sa jag och snyftade.
"For some hours, I think" sa Liam som satt på sängen mitt emot, Harry satt på huk bredvid sängen medans Mia satt bredvid mig på sängen.
Mia började med att fråga olika saker, och sedan kollade hon min nuvarande medicin. Hon sa att det skulle avta inom kort tid, så vi började åka igen. Jag låg i Harrys säng - under min - med täcket över huvudet. Harry satt med mig och smekte min hand som jag hade utanför täcket. Mina tårar rann sakta ner, men det var inte så många. Egentligen vet jag inte varför jag gråter, men det gör så ont. Harry kysste min hand och snyftade. Sakta såg jag upp på honom och han grät.
"Don't cry" viskade jag och torkade sakta bort hans tårar.
"But, it hurts to see you like this" sa han och snyftade igen.
"Hey..." viskade jag och drog ner honom bredvid mig.
Jag la mig i hans famn för att få plats och han la armen om mig. Han pussade mitt huvud och drog mig närmre honom.
Louis
Snart kom Harry ut från sovrummet och stängde sakta och tyst dörren. Sedan slog han sig ner bredvid mig.
"How is she?" Frågade jag.
"Bad. But she fell asleep" sa han och alla nickade.
"I feel sorry for her" suckade Niall och alla mm:ade instämmande.
Efter bara en halvtimme kom Mel ut. Hon såg riktigt trött ut och hon verkligen släpade benen efter sig.
"Hey honey, how are you?" Sa Harry och la henne i sitt knä.
"A little bit better" mumlade hon och tryckte sig mot Harry.
Jag tycker så synd om henne. Ingen av oss har ju haft migrän så ingen vet ju hur dåligt det är. Men när man ser på henne kan man räkna ut att hon mår riktigt dåligt. Jag tror alla här önskar att vi kunde göra något.
Melinda
När jag satt i Harrys knä kunde jag känna allas blickar i ryggen, men det gjorde mig ingenting. Huvudvärken och allt annat började försvinna nu, vilket var riktigt skönt. Allt det här har verkligen slitit på mig.
"Thank you guys" sa jag och Harry log.
"For what?" Frågade Zayn.
Jag log mot honom. "Because you guys caring so much about me and..." sa jag och fick tårar i ögonen. "That means so much for me" log jag och kände en tår på min kind.
"Aww, GROUP HUG!" Utbrast Louis och alla skrattade innan alla kramades.
Såhär ska det vara. Vi, allihopa, tillsammans i ett. Vi mot världen liksom. Killarna finns där så mycket för mig, även om jag inte ger något tillbaka. Det känns väldigt konstigt, och själviskt. Jag borde verkligen ge dem något. Något som visar att jag bryr mig, är tacksam och allt! För de anar nog inte hur mycket det här betyder. Att bara ha någon vid min sida betyder så otroligt mycket för mig. Att ha en axel att gråta ut mot. Allt som killarna gör betyder världen för mig. Önskar de kunde förstå hur mycket det betyder...
Snart stannade vi för att äta lunch, som fick bli Donken. Jag satte mig med killarna och Nicole vid ett bord, eftersom alla inte fick plats vid ett bord.
"How are you, by the way?" Frågade Nicole mig när vi fått vår mat.
"Pretty good. A little bit headache still, but I'm fine" log jag och hon nickade med ett leende.
"That's nice to hear" log hon och jag nickade.
Vi pratade med killarna om allt och inget. Jag blev klar först, så jag väntade på de andra innan vi gick till våra bussar som fortsatte åka. Vi räknade med att vara framme klockan tre i Sverige. Ja, Sverige. Vi skulle dit och jag skulle få träffa min mamma. Vi skulle stanna där i tre dagar tror jag. Första dagen har killarna konsert, sedan har vi ledig dag och sedan ska killarna på några intervjuer och så. På min lediga dag tänkte jag ta med killarna till min mamma som numera bor i Bromma, vilket var grymt nära dit vi skulle. I'm so excited!!
-----------------------------------------------------------------------
Så... Vad tycker ni?? Kommentera vad ni tycker ska hända!! Give me some ideas ;)
Kommentera på nu!!! :D
Nästa morgon vaknade jag med extrem huvudvärk. Seriöst, det är tusen gånger värre än vanlig huvudvärk. När jag öppnade ögonen märkte jag det jag inte ville märka. En liten del av synen var borta, vilket betyder migrän. Jag gick sakta ner till min väska och vinglade till lite när jag kände hur min balans försvann. Den kom snabbt tillbaka och jag tog fram min migrän medicin. När jag tagit den gick jag ut till soffan där de andra satt.
"Morning!" Sa alla samtidigt.
"Morning" mumlade jag och gick fram till kylskåpet där jag tog fram en Cola burk.
Sedan gick jag direkt tillbaka till sängen. Jag ställde burken på det lilla "bordet" vid sängen och la mig ner igen. Med täcket över huvudet försökte jag att somna, vilket inte gick eftersom jag hade så otroligt ont i huvudet.
"Are you okey?" Frågar Harry som tydligen kommit in.
"No" mumlade jag.
"What's wrong?" Sa han oroligt och drog sakta bort täcket för mitt ansikte.
"I've got migrain" sa jag och drog täcker över ansiktet igen.
"Do you want anything? Can I help you in some way?"
"No thanks" sa jag och han drog bort täcket igen för att kyssa mig.
"Tell me if you want anything" sa han och gick tillbaka till de andra.
Eftersom det här inte var första gånger jag hade migrän så visste jag vad som kom efter synbortfall och huvudvärk. Då börjar kroppen - eller en del av kroppen - ömma bort, alltså försvinner känseln. Det var nog det värsta, efter huvudvärken.
Harry
När jag kom tillbaka till de andra så berättade jag vad som var fel. Jag tycker så synd om henne! Liksom, jag har aldrig haft migrän, jag vet inte hur man kan hjälpa till. Jag vet knappt vad det är!
"I can go and take care of her" sa Liam. "My mum got migrain some times, so I know what to do" fortsatte han och jag nickade.
"Thanks"
Han gick in till Mel och vi andra fortsatte kolla på teven där Glee gick.
En halvtimme senare/Liam
"How are you now?" Frågade jag och hon suckade.
"Bad. I don't even feel my legs" sa hon tyst.
Plötsligt svängde bussen kraftigt och Mel ramlade ner, men hon slog aldrig i golvet eftersom jag tog henne i mina armar. Hennes lilla skrik försvann och hon tryckte sig hårt emot mig.
"Geez, are you two okey?!" Utbrast Harry som gick in till oss.
"Yes, or, I am" sa jag och såg på Mel som tyst började gråta.
"Honey" sa Harry och jag gav henne till honom.
"I'm gonna die!" Grät hon och jag mötte Harrys blick.
"No, you're not"
"Maybe we should go to an doctor" sa jag och Harry såg på mig med en orolig blick.
"Is it that bad?" Frågade han och jag nickade.
"She can't feel her legs and her head is hurting, plus that she can't see that much"
"Wow, that sounds really bad. You're going to be okey, my love" sa Harry och de andra kom in mot oss.
"I talked to the driver, he said that it was a car that come against us, so he had to turn to the right, but we're on road again" sa Louis.
"But we need to stop. Mel needs to see a doctor" sa jag och han nickade oroligt.
Efter några minuter stannade vi och klev ur bussen. Harry stannade inne med Melinda. De andra bussarna stannade på parkeringen som vi var vid och Beatrice - vår sjuksköterska - kom med mig in. De andra väntade utanför.
Melinda
"So, how long have this going on?" Frågade Mia, sjuksköterskan.
"I don't know" sa jag och snyftade.
"For some hours, I think" sa Liam som satt på sängen mitt emot, Harry satt på huk bredvid sängen medans Mia satt bredvid mig på sängen.
Mia började med att fråga olika saker, och sedan kollade hon min nuvarande medicin. Hon sa att det skulle avta inom kort tid, så vi började åka igen. Jag låg i Harrys säng - under min - med täcket över huvudet. Harry satt med mig och smekte min hand som jag hade utanför täcket. Mina tårar rann sakta ner, men det var inte så många. Egentligen vet jag inte varför jag gråter, men det gör så ont. Harry kysste min hand och snyftade. Sakta såg jag upp på honom och han grät.
"Don't cry" viskade jag och torkade sakta bort hans tårar.
"But, it hurts to see you like this" sa han och snyftade igen.
"Hey..." viskade jag och drog ner honom bredvid mig.
Jag la mig i hans famn för att få plats och han la armen om mig. Han pussade mitt huvud och drog mig närmre honom.
Louis
Snart kom Harry ut från sovrummet och stängde sakta och tyst dörren. Sedan slog han sig ner bredvid mig.
"How is she?" Frågade jag.
"Bad. But she fell asleep" sa han och alla nickade.
"I feel sorry for her" suckade Niall och alla mm:ade instämmande.
Efter bara en halvtimme kom Mel ut. Hon såg riktigt trött ut och hon verkligen släpade benen efter sig.
"Hey honey, how are you?" Sa Harry och la henne i sitt knä.
"A little bit better" mumlade hon och tryckte sig mot Harry.
Jag tycker så synd om henne. Ingen av oss har ju haft migrän så ingen vet ju hur dåligt det är. Men när man ser på henne kan man räkna ut att hon mår riktigt dåligt. Jag tror alla här önskar att vi kunde göra något.
Melinda
När jag satt i Harrys knä kunde jag känna allas blickar i ryggen, men det gjorde mig ingenting. Huvudvärken och allt annat började försvinna nu, vilket var riktigt skönt. Allt det här har verkligen slitit på mig.
"Thank you guys" sa jag och Harry log.
"For what?" Frågade Zayn.
Jag log mot honom. "Because you guys caring so much about me and..." sa jag och fick tårar i ögonen. "That means so much for me" log jag och kände en tår på min kind.
"Aww, GROUP HUG!" Utbrast Louis och alla skrattade innan alla kramades.
Såhär ska det vara. Vi, allihopa, tillsammans i ett. Vi mot världen liksom. Killarna finns där så mycket för mig, även om jag inte ger något tillbaka. Det känns väldigt konstigt, och själviskt. Jag borde verkligen ge dem något. Något som visar att jag bryr mig, är tacksam och allt! För de anar nog inte hur mycket det här betyder. Att bara ha någon vid min sida betyder så otroligt mycket för mig. Att ha en axel att gråta ut mot. Allt som killarna gör betyder världen för mig. Önskar de kunde förstå hur mycket det betyder...
Snart stannade vi för att äta lunch, som fick bli Donken. Jag satte mig med killarna och Nicole vid ett bord, eftersom alla inte fick plats vid ett bord.
"How are you, by the way?" Frågade Nicole mig när vi fått vår mat.
"Pretty good. A little bit headache still, but I'm fine" log jag och hon nickade med ett leende.
"That's nice to hear" log hon och jag nickade.
Vi pratade med killarna om allt och inget. Jag blev klar först, så jag väntade på de andra innan vi gick till våra bussar som fortsatte åka. Vi räknade med att vara framme klockan tre i Sverige. Ja, Sverige. Vi skulle dit och jag skulle få träffa min mamma. Vi skulle stanna där i tre dagar tror jag. Första dagen har killarna konsert, sedan har vi ledig dag och sedan ska killarna på några intervjuer och så. På min lediga dag tänkte jag ta med killarna till min mamma som numera bor i Bromma, vilket var grymt nära dit vi skulle. I'm so excited!!
-----------------------------------------------------------------------
Så... Vad tycker ni?? Kommentera vad ni tycker ska hända!! Give me some ideas ;)
Kommentera på nu!!! :D
The Direction 2 Love~28~FirstConcert
Väntar på tio kommentarer!!! :)
RITNING ÖVER TURNÉBUSSEN
Efter någon timme kom killarna och övade lite på scenen. De hade på sig mjukis kläder nu, men jag antar att de byter på konserten. De sjöng igenom några låtar och alla log mot mig och Nicole.
"So... You're together with Harry, right?" Frågar hon och jag nickade.
"Jepp, I'm"
"He's sweet" ler hon och jag nickar. "I have a boyfriend to. He's name is Tony. But he's in England" berättar hon och jag ler.
"That's cute!"
"Mel!" Ropar Harry från scenen. "I can see that you've met Nicole" ler han och jag nickar med ett leende.
"Yeah! She's nice" ler jag och Nicole skrattar.
"Good!"
"Hey Harry" ler Louis och lägger armarna om Harry.
"He's mine!!" Skriker jag ironiskt och alla skrattar.
"No! He's mine!" Skriker Louis tillbaka och alla skrattar.
Niall borde egentligen ligga på golvet och skratta ihjäl sig, men han står bara och ler. Något är fel. Det måste det vara.
Niall
Jag lyssnar knappt på vad de andra säger. Allt jag har i hjärnan var samtalet jag fick innan vi gick hit. När vi var i logen. Jag älskar namnet som stod på skärmen, men hatade orden jag hörde. Sophie ringde. Hon sa att hon inte klarade av att dejta mig längre, eftersom jag nästan aldrig är hemma. Det förstår jag. Jag kommer nog aldrig få ett riktigt, starkt förhållande så länge jag är... jag.
"Niall, can we talk?" Frågade Mel och såg på mig.
"Sure" sa jag och gick med henne en bit bort.
"What's wrong?" Frågade hon oroligt.
"Nothing... It's... Nothing" ljög jag och hon såg allvarligt på mig.
"Niall, I'm aybe a girl, but I'm not stupid" sa hon och jag log försiktigt.
"It's just... You know Sophie?"
"Yeah, the girl you're dating! She's really cute" log hon och jag suckade.
"Yeah, she is. But... She called, before and... She didn't wanted to date me anymore" sa jag och kände gråten i halsen.
"Why?!" Utbrast hon.
"Just... Because, I'm Niall Horan, and I'm never home" sa jag och hon såg sorgset på mig.
"I'm so sorry Niall" var det ända hon sa innan hon kramade mig hårt.
Jag kramade tillbaka och kände en tår på min kind.
"Ey! Niall! We need to change clothes!" Ropade Zayn och jag gick med Mel tillbaka till dem, sedan följde jag med killarna till vår loge.
Melinda
När jag slog mig ner vid Nicole gav jag ifrån mig en djup suck. Stackars Niall... Jag vet hur mycket han gillar henne.
"What did he say?" Frågade Nicole och jag suckade.
"He was dating a girl, but she didn't wanted to date him anymore, just because he isn't home anymore" sa jag och hon nickade sorgset.
"Poor Niall" sa hon och jag nickade.
Klockan slog fyra - konserten börjar fem - så vi gick backstage för att kolla hur det gick för killarna. De stod precis bakom scenen och sjöng lite olika stämmor. Jag och Nicole satte oss i en soffa och snackade lite. Killarna kom till oss och pratade en stund innan de gick iväg igen. Ganska stressigt innan en konsert, vilket jag förstår.
Nicole och jag satt tysta en stund medans vi hörde en kille räkna in från fem. Killarna sprang upp på scenen och började sjunga. Musiken dunkade och ja, man fick ont i öronen direkt.
"Tell me when you want to go!" Ropade Nicole för att överrösta musiken.
"I just want to hear a little bit!" Ropade jag tillbaka.
Vi gick efter en kvart. Ingen av oss klarade av det höga ljudet. Så vi gick ut till bussen och slog på The Last Song eftersom det inte gick något bra på TV. Vi pausade nästan direkt för att fixa dricka, popcorn och chips.
När filmen var slut så hade ingen kommit tillbaka. Nicole berättade att de brukar vara kvar en stund och fixa lite. Men Nicole gick i alla fall till bussen som hon sov i och jag gjorde mig i ordning för kvällen. Med rutiga pyjamasbyxor, sovbehå och ett maglinne så borstade jag tänderna och flätade mitt hår. Sedan la jag mig i den vänstra våningssängen högst upp. Som tur var fanns det ett litet "bord" där uppe som satt fast på väggen vid fötterna, framför stegen upp. Där fanns också ett eluttag som jag satte i min mobilladdare i. När jag stoppat in laddaren i mobilen så la jag mobilen på "bordet" och la mig till rätta i sängen.
Direkt innan jag somnade kom killarna tillbaka, skrattandes. Eftersom jag inte orkade prata något med dem - inget illa menat - så slöt jag ögonen för att få dem att tro att jag sov.
"Ey, guys. Be quiet. She's sleeping" viskade Harry när han kom hit för att kolla vart jag var.
"Ops, sorry" sa Liam.
De gick runt ett tag - antar att de gjorde sig i ordning för att gå och lägg sig - innan de la sig ner. Det vart tyst och då somnade jag.
Jag vaknade av att bussen började åka. Trött satte jag mig upp och kollade klockan på mobilen, halv två på natten. Med en suck la jag mig ner igen.
"Are you awake?" Jag hoppade till av Nialls röst.
Han låg mitt emot mig (kolla bilder där uppe), högst upp på våningssängen.
"Yeah" viskade jag tillbaka.
"Tired?" Frågade han och jag skakade på huvudet.
"You?" Han nickade. "Are you okey? I mean, with Sophie and all" viskade jag och han skakade på huvudet.
"No, I'm not. I really love her" viskade han och jag såg sorgset på honom.
Även om det var väldigt mörkt i bussen kunde jag ibland skymta Niall när vi passerade gatlyktor, vars ljus trängde fram genom persiennerna.
"Why are you guys awake?" Viskade Zayn trött som låg i våningssängen som stod mot andra väggen, längst ner.
"Sorry" viskade vi samtidigt och han somnade igen.
Niall log mot mig men somnade snabbt han med. Eftersom jag inte kunde somna så gick jag ut till soffan. Jag slog mig ner vid fönstret och såg ut på alla träd och lyktor som vi åkte förbi. Snart hörde jag skjutdörren öppnas och ut från sovrummet kom en trött Harry.
"Why are you up?" Viskade han hest och satte sig bredvid mig.
"Can't sleep" viskade jag tillbaka.
Han la armen om mig och jag kröp upp i hans famn.
"You sould sleep" viskade jag och han skakade på huvudet.
"I can't sleep if you sit up here alone" viskar han och pussar min panna.
"But, nothing can happen" viskade jag leendes.
"No, but..."
"Go to bed, I promise that I'm alright. I'm going to bed to, soon. Okey?" Viskar jag och han nickade.
"Okey, but if you don't come in there in some minutes I'll come out again" viskar han och går in dit igen.
Jag sitter uppe en liten stund innan jag går in dit igen. Harry ler mot mig innan jag lägger mig där uppe igen. Nialls ögon är fortfarande stängda och han andas djupt.
"Goodnight" viskar Harry och jag ler.
"Goodnight"
Med Harrys röst i mitt huvud somnar jag snabbt med ett litet leende på läpparna.
------------------------------------------------------------------
Såå.... Imorgon kanske det inte kommer en del, ska nämligen göra lite saker då... Men vi får väl hoppas att det kommer en...
Bara en kommentar på kapitel 27?? Kom igen! Ska vi säga tio kommentarer för nästa?? Klarar ni det? Det är klart ni gör! :D
XoXo<3
RITNING ÖVER TURNÉBUSSEN
Efter någon timme kom killarna och övade lite på scenen. De hade på sig mjukis kläder nu, men jag antar att de byter på konserten. De sjöng igenom några låtar och alla log mot mig och Nicole.
"So... You're together with Harry, right?" Frågar hon och jag nickade.
"Jepp, I'm"
"He's sweet" ler hon och jag nickar. "I have a boyfriend to. He's name is Tony. But he's in England" berättar hon och jag ler.
"That's cute!"
"Mel!" Ropar Harry från scenen. "I can see that you've met Nicole" ler han och jag nickar med ett leende.
"Yeah! She's nice" ler jag och Nicole skrattar.
"Good!"
"Hey Harry" ler Louis och lägger armarna om Harry.
"He's mine!!" Skriker jag ironiskt och alla skrattar.
"No! He's mine!" Skriker Louis tillbaka och alla skrattar.
Niall borde egentligen ligga på golvet och skratta ihjäl sig, men han står bara och ler. Något är fel. Det måste det vara.
Niall
Jag lyssnar knappt på vad de andra säger. Allt jag har i hjärnan var samtalet jag fick innan vi gick hit. När vi var i logen. Jag älskar namnet som stod på skärmen, men hatade orden jag hörde. Sophie ringde. Hon sa att hon inte klarade av att dejta mig längre, eftersom jag nästan aldrig är hemma. Det förstår jag. Jag kommer nog aldrig få ett riktigt, starkt förhållande så länge jag är... jag.
"Niall, can we talk?" Frågade Mel och såg på mig.
"Sure" sa jag och gick med henne en bit bort.
"What's wrong?" Frågade hon oroligt.
"Nothing... It's... Nothing" ljög jag och hon såg allvarligt på mig.
"Niall, I'm aybe a girl, but I'm not stupid" sa hon och jag log försiktigt.
"It's just... You know Sophie?"
"Yeah, the girl you're dating! She's really cute" log hon och jag suckade.
"Yeah, she is. But... She called, before and... She didn't wanted to date me anymore" sa jag och kände gråten i halsen.
"Why?!" Utbrast hon.
"Just... Because, I'm Niall Horan, and I'm never home" sa jag och hon såg sorgset på mig.
"I'm so sorry Niall" var det ända hon sa innan hon kramade mig hårt.
Jag kramade tillbaka och kände en tår på min kind.
"Ey! Niall! We need to change clothes!" Ropade Zayn och jag gick med Mel tillbaka till dem, sedan följde jag med killarna till vår loge.
Melinda
När jag slog mig ner vid Nicole gav jag ifrån mig en djup suck. Stackars Niall... Jag vet hur mycket han gillar henne.
"What did he say?" Frågade Nicole och jag suckade.
"He was dating a girl, but she didn't wanted to date him anymore, just because he isn't home anymore" sa jag och hon nickade sorgset.
"Poor Niall" sa hon och jag nickade.
Klockan slog fyra - konserten börjar fem - så vi gick backstage för att kolla hur det gick för killarna. De stod precis bakom scenen och sjöng lite olika stämmor. Jag och Nicole satte oss i en soffa och snackade lite. Killarna kom till oss och pratade en stund innan de gick iväg igen. Ganska stressigt innan en konsert, vilket jag förstår.
Nicole och jag satt tysta en stund medans vi hörde en kille räkna in från fem. Killarna sprang upp på scenen och började sjunga. Musiken dunkade och ja, man fick ont i öronen direkt.
"Tell me when you want to go!" Ropade Nicole för att överrösta musiken.
"I just want to hear a little bit!" Ropade jag tillbaka.
Vi gick efter en kvart. Ingen av oss klarade av det höga ljudet. Så vi gick ut till bussen och slog på The Last Song eftersom det inte gick något bra på TV. Vi pausade nästan direkt för att fixa dricka, popcorn och chips.
När filmen var slut så hade ingen kommit tillbaka. Nicole berättade att de brukar vara kvar en stund och fixa lite. Men Nicole gick i alla fall till bussen som hon sov i och jag gjorde mig i ordning för kvällen. Med rutiga pyjamasbyxor, sovbehå och ett maglinne så borstade jag tänderna och flätade mitt hår. Sedan la jag mig i den vänstra våningssängen högst upp. Som tur var fanns det ett litet "bord" där uppe som satt fast på väggen vid fötterna, framför stegen upp. Där fanns också ett eluttag som jag satte i min mobilladdare i. När jag stoppat in laddaren i mobilen så la jag mobilen på "bordet" och la mig till rätta i sängen.
Direkt innan jag somnade kom killarna tillbaka, skrattandes. Eftersom jag inte orkade prata något med dem - inget illa menat - så slöt jag ögonen för att få dem att tro att jag sov.
"Ey, guys. Be quiet. She's sleeping" viskade Harry när han kom hit för att kolla vart jag var.
"Ops, sorry" sa Liam.
De gick runt ett tag - antar att de gjorde sig i ordning för att gå och lägg sig - innan de la sig ner. Det vart tyst och då somnade jag.
Jag vaknade av att bussen började åka. Trött satte jag mig upp och kollade klockan på mobilen, halv två på natten. Med en suck la jag mig ner igen.
"Are you awake?" Jag hoppade till av Nialls röst.
Han låg mitt emot mig (kolla bilder där uppe), högst upp på våningssängen.
"Yeah" viskade jag tillbaka.
"Tired?" Frågade han och jag skakade på huvudet.
"You?" Han nickade. "Are you okey? I mean, with Sophie and all" viskade jag och han skakade på huvudet.
"No, I'm not. I really love her" viskade han och jag såg sorgset på honom.
Även om det var väldigt mörkt i bussen kunde jag ibland skymta Niall när vi passerade gatlyktor, vars ljus trängde fram genom persiennerna.
"Why are you guys awake?" Viskade Zayn trött som låg i våningssängen som stod mot andra väggen, längst ner.
"Sorry" viskade vi samtidigt och han somnade igen.
Niall log mot mig men somnade snabbt han med. Eftersom jag inte kunde somna så gick jag ut till soffan. Jag slog mig ner vid fönstret och såg ut på alla träd och lyktor som vi åkte förbi. Snart hörde jag skjutdörren öppnas och ut från sovrummet kom en trött Harry.
"Why are you up?" Viskade han hest och satte sig bredvid mig.
"Can't sleep" viskade jag tillbaka.
Han la armen om mig och jag kröp upp i hans famn.
"You sould sleep" viskade jag och han skakade på huvudet.
"I can't sleep if you sit up here alone" viskar han och pussar min panna.
"But, nothing can happen" viskade jag leendes.
"No, but..."
"Go to bed, I promise that I'm alright. I'm going to bed to, soon. Okey?" Viskar jag och han nickade.
"Okey, but if you don't come in there in some minutes I'll come out again" viskar han och går in dit igen.
Jag sitter uppe en liten stund innan jag går in dit igen. Harry ler mot mig innan jag lägger mig där uppe igen. Nialls ögon är fortfarande stängda och han andas djupt.
"Goodnight" viskar Harry och jag ler.
"Goodnight"
Med Harrys röst i mitt huvud somnar jag snabbt med ett litet leende på läpparna.
------------------------------------------------------------------
Såå.... Imorgon kanske det inte kommer en del, ska nämligen göra lite saker då... Men vi får väl hoppas att det kommer en...
Bara en kommentar på kapitel 27?? Kom igen! Ska vi säga tio kommentarer för nästa?? Klarar ni det? Det är klart ni gör! :D
XoXo<3
The Direction 2 Love~27~Fans...
En vecka senare/Melinda
En vecka har gått snabbt och jag äter normalt igen, fast det tar emot lite fortfarande, men det går betydligt mycket bättre i alla fall! Vi sitter nu på planet på väg till Danmark. Därifrån ska vi ta turnébussen vidare genom Europa. I planet sitter jag bredvid Harry som sitter bredvid mig och Zayn. Bakom oss satt Louis vid fönstret - alltså direkt bakom mig -, Liam bakom Harry och Niall bakom Zayn. Louis och jag var de ända som inte kunde somna.
"Louis! Stop it!" Utbrast jag när han suttit och sparkat på mitt säte i en halvtimme.
"No, I have nothing else to do" sa han och jag hörde hur han flinade.
Han fortsatte och jag petade på Harry som bara halvsov. Han såg förvirrat på mig och jag log.
"Can we switch place?" Frågade jag och han nickade.
"Sure"
Vi böt plats och han fattade direkt varför jag ville byta.
"Eyy!" Utbrast han och jag flinade.
Zayn vaknade till och såg förvånat på mig. Jag förklarade och han flinade, men somnade om snabbt igen med huvudet på min axel. Harry "bråkade" lite med Louis medans jag försökte somna. Tillslut gick det...
Harry
Efter ett tag såg jag att Mel somnat med sitt huvud lutat mot Zayn. Jag log och tog ett kort som sedan flög ut på Twitter.
Sleepyheads on the plane... #Bored
Med ett leende såg jag bak på Louis som nu satt med sin mobil. Liam och Niall hade somnat med huvudena mot varandras. Vi åkte i privatplan, så det var inte så konstigt att alla somnade, sätena var ju jätte sköna!
"Soo..." sa Louis och jag skrattade lite.
"What?" Flinade jag.
"I have nooo idea" sa han och jag skrattade mer.
Mel vaknade och vart lite sur över att jag väckt henne, men hon kom snabbt över det.
Melinda
När Harry väckt mig av sitt skratt så tog jag upp mobilen med headset.
"Can I listen with you?" Frågade Harry och jag nickade.
Jag gav honom ena snäckan och slog på Back To December med Taylor Swift. Sedan lutade jag mitt huvud mot hans axel och han la armen om mig. Han kysste min panna för att sedan dra upp mig i hans knä. Jag hade mina ben mot fönstret och ryggen mot Zayn. Mitt huvud lutade jag mot Harrys bröstkorg. Han la armen hårt om mig för att jag inte skulle ramla ner och så satt vi väldigt länge. Zayn vaknade upp och satte sig så han hade sin rygg mot min. Killarna bakom oss hade somnat mot varandras axlar - fast Louis hade sitt huvud mot fönstret. Medans Mockingbird med Eminem spelades ritade jag små mönster på Harrys bröstkorg.
"I love you" viskade jag och han pussade mitt huvud.
"Love you to Baby" viskade han och jag log lite.
Med de orden somnade jag.
Niall
I min dröm var jag på en äng med Sophie. Hon sprang efter en fjäril. På hennes kropp hade hon en vacker blommig sommarklänning och hennes blonda hår var skruvat i Hollywood lockar.
"I'm gonna catch the most beautiful butterfly!" Ropade jag och sprang efter henne.
Hon fnissade och sprang ifrån mig. Med ett leende sprang jag efter och när jag nådde henne tog jag tag i hennes midja och snurrade runt henne. Hon skrattade vackert och hennes ögon mötte mina. Jag kysste henne och hon besvarade den.
"I get lost in your eyes" flinade jag och hon sprang skrattandes iväg.
"I'm in heaven!" Utbrast hon och snurrade runt med armarna utsträckta.
Harry
Jag log när jag insåg att Mel somnat igen. Försiktigt tittade jag bak på de andra. Niall log i sömnen, Liam kollade ut genom fönstret med Louis huvud på sin axel. Mel vred sig försiktigt i sömnen och kved till, men hon vaknade inte. Jag såg på henne, hon såg typ orolig ut. Hon mumlade något och jag försökte väcka henne försiktigt.
"Mel... Mel?" Viskade jag och skakade henne försiktigt.
Hon rörde sig försiktigt och öppnade ögonen med en suck. Jag märkte att hon klamrade sig fast vid mig lite hårdare och verkade bara orolig.
"It was just a dream" mumlade jag och drog henne hårdare till mig.
Hon nickade och slöt ögonen igen.
Efter några timmar gick vi ner för landning och jag väckte Mel. När vi klev ut ur planet tog vi varandras händer med killarna framför oss. När vi kom in till flygplatsen var det väldigt många fans överallt, men det var vakter som höll dem borta. Vi tog våra väskor och gick för att fixa en taxi. När vi gick ut på gatorna kom massa fans springandes mot oss. Jag höll Mel bakom mig för att "skydda" henne men det gick ju inte så bra. Vakterna kom springandes mot oss, men hann inte direkt. Fansen drog i oss och de drog iväg Mel.
"Harry!" Skriker hon och jag ser hennes panikslagna ansikte när fansen skriker på henne och drar i hennes hår.
Jag sliter mig loss från fansen och springer fram till henne. "Stop it!" Skriker jag och jag ser killarna stå vid bilen. "Go to them" säger jag till Mel och hon kämpar för att ta sig fram till bilen.
Melinda
När jag äntligen är framme vid bilen öppnar Liam dörren till mig. Jag bokstavligt slänger mig in och andas ut. Mitt hjärta slår väldigt fort och pulsen är väldigt hög. Killarna kommer in efter en stund och alla suckar högt.
"Are you okey?" Frågar Niall och jag skakar på huvudet.
Louis, som sitter bredvid mig, drar in mig i sin famn och håller om mig hårt.
"Sorry for that" säger han och jag ser Harry titta oroligt på mig.
"It's okey. I mean, you couldn't do something, right? You shouldn't apologize, because it's not your fault" sa jag och de nickade sakta.
Vi åkte bil i drygt en halvtimme innan vi kom till en stor parkering utanför en arena. På parkeringen stod några stora bussar - orkade inte räkna. Killarna gick ut och Harry tog min hand. Vi gick mot bussarna när massa folk kom mot oss.
"Welcome back!" Ropade en man som kramade killarna när han var framme vid oss.
"Thanks, this is Melinda Stewart. The girl we've been talking about" sa Harry när mannen kom fram till oss.
"Hi Melinda, I'm Will. One Direction's maneger" log han och drog in mig i en kram.
De presenterade mig för massa olika personer. Dels deras stylist Nina, deras röstcoach Daniel och deras "tekniker" Rob.
"Mel, we're going to share a bus. You, me and the boys" sa Harry och jag nickade sakta.
De hjälpte mig in med mina väskor i vår turnébuss. Det var inte så jätte stort, men det var precis lagom. Det fanns tre våningssängar i bakre delen av bussen. I mitten var det typ soffor och så och i det lilla "sovrummet" fanns också ett badrum.
"Wow, this is awesome" sa jag när jag kollade runt.
Vid soffan/sofforna (det är såna här soffor som står längs väggen som sitter ihop. Hoppas ni förstår) så hittade jag också ett litet kylskåp. Vi hälsade snabbt på vår chaufför, Mark, innan alla gick mot arenan. Killarna pratade non stop medans jag gick lite bakom och bara försökte att inte vara allt för frånvarande.
När vi kom innanför porten till arenan kom vi till en korridor med massa dörrar. Det stod massa olika saker på dem som jag inte orkade läsa. Men vi gick i alla fall längst bort, sedan vänster, in genom en dörr, höger, sedan vänster, in genom en till dörr och vips, så var vi backstage. Killarna försvann bort till deras loge medans jag stod och kollade på alla personer som sprang fram och tillbaka. Tjejer, killar, män och kvinnor sprang runt med papper, block och annat.
"You must be Mel" hörde jag en ljus röst säga bakom mig. Jag vände mig om och mötte en lite yngre tjejs röst. "I'm Nicole. I'm the boys voicecoach" fortsatte hon.
"But... I thought that was Daniel" sa jag förvirrat.
"Yeah, that's right. But the boys are five, so it's much easier to have two persons who like, take care of them" förklarade hon och jag nickade.
"Alright"
"I'm going to take care of you tonight. The boys will be busy tonight, so... We can stay to see a bit of the concert, and then we can watch som TV in your bus?" Sa hon och jag nickade.
"Yeah, of course! That would be great. It's nice to have a girl to talk with on this tour" sa jag och vi började sakta gå mot scenen.
"Yeah, I know. Sometimes it feels like... I'm the only girl. I've no one to talk to. The other girls here are like older womens so, yeah. I was very happy when I heard that you where coming to the tour" log hon och vi klev upp på scenen.
"I feel exactely the same. I was a little bit scared to be like, the lonely girl on the tour" sa jag och såg ut över arenan där få personer gick runt. "This is amazing" forsatte jag och hon log ut över arenan.
"I know, isn't it?"
Vi pratade ett tag innan vi slog oss ner på några stolar längst fram för att lära känna varandra. Hon var snart tjugo år och kommer ifrån Mexico, men hon flyttade till England med sin familj när hon var sexton. Sedan sökte hon jobb och gick jobb här, hos killarna. Jag berättade lite om mig själv och hon lyssnade väl. Det kändes som om vi känt varandra i åratal.
------------------------------------------------
Förlåt för att det dröjer mellan kapitlena, men jag har mycket i skolan och på helgerna vill jag göra lite annat, men jag skriver så ofta jag kan! Hoppas ni stannar!
Much love <3
En vecka har gått snabbt och jag äter normalt igen, fast det tar emot lite fortfarande, men det går betydligt mycket bättre i alla fall! Vi sitter nu på planet på väg till Danmark. Därifrån ska vi ta turnébussen vidare genom Europa. I planet sitter jag bredvid Harry som sitter bredvid mig och Zayn. Bakom oss satt Louis vid fönstret - alltså direkt bakom mig -, Liam bakom Harry och Niall bakom Zayn. Louis och jag var de ända som inte kunde somna.
"Louis! Stop it!" Utbrast jag när han suttit och sparkat på mitt säte i en halvtimme.
"No, I have nothing else to do" sa han och jag hörde hur han flinade.
Han fortsatte och jag petade på Harry som bara halvsov. Han såg förvirrat på mig och jag log.
"Can we switch place?" Frågade jag och han nickade.
"Sure"
Vi böt plats och han fattade direkt varför jag ville byta.
"Eyy!" Utbrast han och jag flinade.
Zayn vaknade till och såg förvånat på mig. Jag förklarade och han flinade, men somnade om snabbt igen med huvudet på min axel. Harry "bråkade" lite med Louis medans jag försökte somna. Tillslut gick det...
Harry
Efter ett tag såg jag att Mel somnat med sitt huvud lutat mot Zayn. Jag log och tog ett kort som sedan flög ut på Twitter.
Sleepyheads on the plane... #Bored
Med ett leende såg jag bak på Louis som nu satt med sin mobil. Liam och Niall hade somnat med huvudena mot varandras. Vi åkte i privatplan, så det var inte så konstigt att alla somnade, sätena var ju jätte sköna!
"Soo..." sa Louis och jag skrattade lite.
"What?" Flinade jag.
"I have nooo idea" sa han och jag skrattade mer.
Mel vaknade och vart lite sur över att jag väckt henne, men hon kom snabbt över det.
Melinda
När Harry väckt mig av sitt skratt så tog jag upp mobilen med headset.
"Can I listen with you?" Frågade Harry och jag nickade.
Jag gav honom ena snäckan och slog på Back To December med Taylor Swift. Sedan lutade jag mitt huvud mot hans axel och han la armen om mig. Han kysste min panna för att sedan dra upp mig i hans knä. Jag hade mina ben mot fönstret och ryggen mot Zayn. Mitt huvud lutade jag mot Harrys bröstkorg. Han la armen hårt om mig för att jag inte skulle ramla ner och så satt vi väldigt länge. Zayn vaknade upp och satte sig så han hade sin rygg mot min. Killarna bakom oss hade somnat mot varandras axlar - fast Louis hade sitt huvud mot fönstret. Medans Mockingbird med Eminem spelades ritade jag små mönster på Harrys bröstkorg.
"I love you" viskade jag och han pussade mitt huvud.
"Love you to Baby" viskade han och jag log lite.
Med de orden somnade jag.
Niall
I min dröm var jag på en äng med Sophie. Hon sprang efter en fjäril. På hennes kropp hade hon en vacker blommig sommarklänning och hennes blonda hår var skruvat i Hollywood lockar.
"I'm gonna catch the most beautiful butterfly!" Ropade jag och sprang efter henne.
Hon fnissade och sprang ifrån mig. Med ett leende sprang jag efter och när jag nådde henne tog jag tag i hennes midja och snurrade runt henne. Hon skrattade vackert och hennes ögon mötte mina. Jag kysste henne och hon besvarade den.
"I get lost in your eyes" flinade jag och hon sprang skrattandes iväg.
"I'm in heaven!" Utbrast hon och snurrade runt med armarna utsträckta.
Harry
Jag log när jag insåg att Mel somnat igen. Försiktigt tittade jag bak på de andra. Niall log i sömnen, Liam kollade ut genom fönstret med Louis huvud på sin axel. Mel vred sig försiktigt i sömnen och kved till, men hon vaknade inte. Jag såg på henne, hon såg typ orolig ut. Hon mumlade något och jag försökte väcka henne försiktigt.
"Mel... Mel?" Viskade jag och skakade henne försiktigt.
Hon rörde sig försiktigt och öppnade ögonen med en suck. Jag märkte att hon klamrade sig fast vid mig lite hårdare och verkade bara orolig.
"It was just a dream" mumlade jag och drog henne hårdare till mig.
Hon nickade och slöt ögonen igen.
Efter några timmar gick vi ner för landning och jag väckte Mel. När vi klev ut ur planet tog vi varandras händer med killarna framför oss. När vi kom in till flygplatsen var det väldigt många fans överallt, men det var vakter som höll dem borta. Vi tog våra väskor och gick för att fixa en taxi. När vi gick ut på gatorna kom massa fans springandes mot oss. Jag höll Mel bakom mig för att "skydda" henne men det gick ju inte så bra. Vakterna kom springandes mot oss, men hann inte direkt. Fansen drog i oss och de drog iväg Mel.
"Harry!" Skriker hon och jag ser hennes panikslagna ansikte när fansen skriker på henne och drar i hennes hår.
Jag sliter mig loss från fansen och springer fram till henne. "Stop it!" Skriker jag och jag ser killarna stå vid bilen. "Go to them" säger jag till Mel och hon kämpar för att ta sig fram till bilen.
Melinda
När jag äntligen är framme vid bilen öppnar Liam dörren till mig. Jag bokstavligt slänger mig in och andas ut. Mitt hjärta slår väldigt fort och pulsen är väldigt hög. Killarna kommer in efter en stund och alla suckar högt.
"Are you okey?" Frågar Niall och jag skakar på huvudet.
Louis, som sitter bredvid mig, drar in mig i sin famn och håller om mig hårt.
"Sorry for that" säger han och jag ser Harry titta oroligt på mig.
"It's okey. I mean, you couldn't do something, right? You shouldn't apologize, because it's not your fault" sa jag och de nickade sakta.
Vi åkte bil i drygt en halvtimme innan vi kom till en stor parkering utanför en arena. På parkeringen stod några stora bussar - orkade inte räkna. Killarna gick ut och Harry tog min hand. Vi gick mot bussarna när massa folk kom mot oss.
"Welcome back!" Ropade en man som kramade killarna när han var framme vid oss.
"Thanks, this is Melinda Stewart. The girl we've been talking about" sa Harry när mannen kom fram till oss.
"Hi Melinda, I'm Will. One Direction's maneger" log han och drog in mig i en kram.
De presenterade mig för massa olika personer. Dels deras stylist Nina, deras röstcoach Daniel och deras "tekniker" Rob.
"Mel, we're going to share a bus. You, me and the boys" sa Harry och jag nickade sakta.
De hjälpte mig in med mina väskor i vår turnébuss. Det var inte så jätte stort, men det var precis lagom. Det fanns tre våningssängar i bakre delen av bussen. I mitten var det typ soffor och så och i det lilla "sovrummet" fanns också ett badrum.
"Wow, this is awesome" sa jag när jag kollade runt.
Vid soffan/sofforna (det är såna här soffor som står längs väggen som sitter ihop. Hoppas ni förstår) så hittade jag också ett litet kylskåp. Vi hälsade snabbt på vår chaufför, Mark, innan alla gick mot arenan. Killarna pratade non stop medans jag gick lite bakom och bara försökte att inte vara allt för frånvarande.
När vi kom innanför porten till arenan kom vi till en korridor med massa dörrar. Det stod massa olika saker på dem som jag inte orkade läsa. Men vi gick i alla fall längst bort, sedan vänster, in genom en dörr, höger, sedan vänster, in genom en till dörr och vips, så var vi backstage. Killarna försvann bort till deras loge medans jag stod och kollade på alla personer som sprang fram och tillbaka. Tjejer, killar, män och kvinnor sprang runt med papper, block och annat.
"You must be Mel" hörde jag en ljus röst säga bakom mig. Jag vände mig om och mötte en lite yngre tjejs röst. "I'm Nicole. I'm the boys voicecoach" fortsatte hon.
"But... I thought that was Daniel" sa jag förvirrat.
"Yeah, that's right. But the boys are five, so it's much easier to have two persons who like, take care of them" förklarade hon och jag nickade.
"Alright"
"I'm going to take care of you tonight. The boys will be busy tonight, so... We can stay to see a bit of the concert, and then we can watch som TV in your bus?" Sa hon och jag nickade.
"Yeah, of course! That would be great. It's nice to have a girl to talk with on this tour" sa jag och vi började sakta gå mot scenen.
"Yeah, I know. Sometimes it feels like... I'm the only girl. I've no one to talk to. The other girls here are like older womens so, yeah. I was very happy when I heard that you where coming to the tour" log hon och vi klev upp på scenen.
"I feel exactely the same. I was a little bit scared to be like, the lonely girl on the tour" sa jag och såg ut över arenan där få personer gick runt. "This is amazing" forsatte jag och hon log ut över arenan.
"I know, isn't it?"
Vi pratade ett tag innan vi slog oss ner på några stolar längst fram för att lära känna varandra. Hon var snart tjugo år och kommer ifrån Mexico, men hon flyttade till England med sin familj när hon var sexton. Sedan sökte hon jobb och gick jobb här, hos killarna. Jag berättade lite om mig själv och hon lyssnade väl. Det kändes som om vi känt varandra i åratal.
------------------------------------------------
Förlåt för att det dröjer mellan kapitlena, men jag har mycket i skolan och på helgerna vill jag göra lite annat, men jag skriver så ofta jag kan! Hoppas ni stannar!
Much love <3
The Direction 2 Love~26~I Can't
Killarna sov hos mig den natten, eftersom ingen vågade lämna mig själv. Så Harry sov med mig i min säng, Liam och Niall sov i soffan och Louis och Zayn sov på madrasser på golvet. Vi sa godnatt efter att alla gjort sig i ordning och sedan la jag mig under täcket. Harry la sig bakom och la armen om mig. Han kysste min nacke och la sitt huvud vid min axel.
"Good night babe, dream sweet" viskade han och jag log lite smått.
"Night baby" viskade jag tillbaka för att sedan sluta ögonen och luta mig tillbaka i drömarnas värld.
Harry
När jag vaknade kunde jag höra de andra i köket. Jag vände mig om och såg Mel sova bredvid mig. Min ängel. Efter en snabb puss på kinden klev jag upp försiktigt för att gå ut till de andra.
"No, she wont eat that!"
"But what does she want then?"
"Just sit down and let us fix this"
Jag flinade innan jag kollade in i köket. Niall satt på en stol, Louis stod med Liam vid köksbänken och Zayn halvsov på en stol med huvudet på bordet.
"Goodmorning guys! How are you?" Flinade jag.
"Great!" Flinade Niall eftersom han var den enda som lyssnade.
Louis och Liam var inne i en djup disskution om vad Mel ville äta till frukost och Zayn... Ja, han sov. Jag och Niall snackade ett tag, men vi blev snart avbrutna av någon som harklade sig. Vi såg mot dörröppningen där Mel stod.
"Goodmorning Sweetheart!" log jag och gick fram till henne.
"Morning" sa hon hest och jag la armarna om henne.
"What do you want for breakfast?" Frågade jag och hon såg lidande på mig.
"Nothing..." mumlade hon och jag såg allvarligt på henne.
"But you need to eat" sa jag och hon nickade.
"I can take... Something" sa hon och jag log lite.
"A pear to begin with?" Frågade jag och tog upp ett päron.
"I can try" mumlade hon och tog emot det.
Lyssna samtidigt!!
Melinda
När jag tog första tuggan kände jag den där klumpen i halsen. Att jag verkligen behövde trycka i mig en tugga, verkligen kämpa med att få ner det. Det var verkligen obehagligt, speciellt när alla kollade på mig. Jag rös till och la ner päronet på bordet.
"I can't" sa jag och suckade. "I can't eat, I never will!" Fortsatte jag och Harry tog min hand.
"Please, try"
"I've already done!" Sa jag och kände gråten i halsen. Tårarna steg och alla såg riktigt medlidande ut.
"Honey, you need to fight. If you don't, everything could be over" sa han med tårar i ögonen.
"Then let it be over!"
"Don't say that!" Sa Niall och kramade mig.
Då kom tårarna. De forsade ner och jag kämpade för att hålla benen starka och stadiga, vilket var riktigt svårt. Benen började skaka och snart vek sig mina ben.
"Are you okey, babe?" Sa Harry oroligt när jag satt på golvet med tårar på kinderna.
"No! I've destroyed my own life" grät jag och Liam satte sig bredvid mig.
"Hey, it's not over yet, right? Everything's gonna be alright, huh?" Sa han och jag log sorgset.
"We'll be by your side all time. You're gonna be okay, right?" Fortsatte Louis.
"You want to be okay, right?" La Zayn till och jag log sorgset mot dem.
"I guess so..." sa jag och alla log.
"Then, let's do this!" Utbrast Liam och alla fnissade.
"Step 1: eat that pear" sa Louis och jag suckade.
"It wont go" sa jag.
"Excuse me? Or motto is 'Everything's possible if you just believe'" sa Zayn.
"Or Never say never" flinade jag och de nickade.
"That to" sa han och jag fnissade.
Sedan var det dags att tugga i mig det där äpplet. Det var inte lätt eller roligt, men jag gör det för att det ska bli bra. Allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli precis som vanligt. Vi kommer lyckas. Men hur blir det när de åker på turné igen? De måste ju snart åka tillbaka.
"Guys... I will never do this when you go on the tour again" sa jag och de såg på varanda.
"Actually, we've already think about that" log Louis.
"You're going to follow us on the tour" berättade Harry.
"And, we've got a nurse with us is something happens" fortsatte Niall och jag log stort.
"Aww, thanks guys!" Log jag och det slutade med en grupp-kram.
Snart hade jag fått i mig ett päron och ett äpple, nu behövde jag inte äta något förens lunch. Då skulle jag försöka äta lite mer, men det var bara att bita ihop, eller hur?
Fram till lunch satt vi bara och pratade om allt och inget. Men jag kände mig fortfarande inte riktigt som vanligt... Jag var oroligt för hur det här skulle förändra mitt liv, hur jag skulle må när jag kan äta igen.
Harry
Jag såg att Mel tänkte på något, men jag vågade inte fråga. Hon hade väl antagligen bara mycket att tänka på. Och det förstår jag, efter allt hon gått igenom. Men jag vill att hon ska veta att jag finns där, det gör vi alla.
"So, when are you/we going back to the tour?" Frågade Mel och vi såg på varandra.
"In... Some weeks maybe" sa Louis.
"Okaay"
När vi skulle äta lunch hade Mel lika svårt att äta som innan. Det gör ont att se hur dåligt hon mår, och att veta att man inte kan göra något gör allt värre.
-----------------------------------------------------
Förlåt för kort!! Men kom inte på något just nu... Skriver så fort jag kan!!
Kommentera på ;)
XoXo<3
"Good night babe, dream sweet" viskade han och jag log lite smått.
"Night baby" viskade jag tillbaka för att sedan sluta ögonen och luta mig tillbaka i drömarnas värld.
Harry
När jag vaknade kunde jag höra de andra i köket. Jag vände mig om och såg Mel sova bredvid mig. Min ängel. Efter en snabb puss på kinden klev jag upp försiktigt för att gå ut till de andra.
"No, she wont eat that!"
"But what does she want then?"
"Just sit down and let us fix this"
Jag flinade innan jag kollade in i köket. Niall satt på en stol, Louis stod med Liam vid köksbänken och Zayn halvsov på en stol med huvudet på bordet.
"Goodmorning guys! How are you?" Flinade jag.
"Great!" Flinade Niall eftersom han var den enda som lyssnade.
Louis och Liam var inne i en djup disskution om vad Mel ville äta till frukost och Zayn... Ja, han sov. Jag och Niall snackade ett tag, men vi blev snart avbrutna av någon som harklade sig. Vi såg mot dörröppningen där Mel stod.
"Goodmorning Sweetheart!" log jag och gick fram till henne.
"Morning" sa hon hest och jag la armarna om henne.
"What do you want for breakfast?" Frågade jag och hon såg lidande på mig.
"Nothing..." mumlade hon och jag såg allvarligt på henne.
"But you need to eat" sa jag och hon nickade.
"I can take... Something" sa hon och jag log lite.
"A pear to begin with?" Frågade jag och tog upp ett päron.
"I can try" mumlade hon och tog emot det.
Lyssna samtidigt!!
Melinda
När jag tog första tuggan kände jag den där klumpen i halsen. Att jag verkligen behövde trycka i mig en tugga, verkligen kämpa med att få ner det. Det var verkligen obehagligt, speciellt när alla kollade på mig. Jag rös till och la ner päronet på bordet.
"I can't" sa jag och suckade. "I can't eat, I never will!" Fortsatte jag och Harry tog min hand.
"Please, try"
"I've already done!" Sa jag och kände gråten i halsen. Tårarna steg och alla såg riktigt medlidande ut.
"Honey, you need to fight. If you don't, everything could be over" sa han med tårar i ögonen.
"Then let it be over!"
"Don't say that!" Sa Niall och kramade mig.
Då kom tårarna. De forsade ner och jag kämpade för att hålla benen starka och stadiga, vilket var riktigt svårt. Benen började skaka och snart vek sig mina ben.
"Are you okey, babe?" Sa Harry oroligt när jag satt på golvet med tårar på kinderna.
"No! I've destroyed my own life" grät jag och Liam satte sig bredvid mig.
"Hey, it's not over yet, right? Everything's gonna be alright, huh?" Sa han och jag log sorgset.
"We'll be by your side all time. You're gonna be okay, right?" Fortsatte Louis.
"You want to be okay, right?" La Zayn till och jag log sorgset mot dem.
"I guess so..." sa jag och alla log.
"Then, let's do this!" Utbrast Liam och alla fnissade.
"Step 1: eat that pear" sa Louis och jag suckade.
"It wont go" sa jag.
"Excuse me? Or motto is 'Everything's possible if you just believe'" sa Zayn.
"Or Never say never" flinade jag och de nickade.
"That to" sa han och jag fnissade.
Sedan var det dags att tugga i mig det där äpplet. Det var inte lätt eller roligt, men jag gör det för att det ska bli bra. Allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli precis som vanligt. Vi kommer lyckas. Men hur blir det när de åker på turné igen? De måste ju snart åka tillbaka.
"Guys... I will never do this when you go on the tour again" sa jag och de såg på varanda.
"Actually, we've already think about that" log Louis.
"You're going to follow us on the tour" berättade Harry.
"And, we've got a nurse with us is something happens" fortsatte Niall och jag log stort.
"Aww, thanks guys!" Log jag och det slutade med en grupp-kram.
Snart hade jag fått i mig ett päron och ett äpple, nu behövde jag inte äta något förens lunch. Då skulle jag försöka äta lite mer, men det var bara att bita ihop, eller hur?
Fram till lunch satt vi bara och pratade om allt och inget. Men jag kände mig fortfarande inte riktigt som vanligt... Jag var oroligt för hur det här skulle förändra mitt liv, hur jag skulle må när jag kan äta igen.
Harry
Jag såg att Mel tänkte på något, men jag vågade inte fråga. Hon hade väl antagligen bara mycket att tänka på. Och det förstår jag, efter allt hon gått igenom. Men jag vill att hon ska veta att jag finns där, det gör vi alla.
"So, when are you/we going back to the tour?" Frågade Mel och vi såg på varandra.
"In... Some weeks maybe" sa Louis.
"Okaay"
När vi skulle äta lunch hade Mel lika svårt att äta som innan. Det gör ont att se hur dåligt hon mår, och att veta att man inte kan göra något gör allt värre.
-----------------------------------------------------
Förlåt för kort!! Men kom inte på något just nu... Skriver så fort jag kan!!
Kommentera på ;)
XoXo<3
Läs!!
Förlåt för att jag inte har skrivit, men jag har jätte ont i huvudet. Så nu tar jag en tablett och går och lägger mig, i hopp om att det är bättre imorgon!
Hoppas ni förstår och stannar
XoXo<3
The Direction 2 Love~25~GetsHarder
"She has a really bad malnutrition(näringsbrist). Probably she haven't eat a real meal for some days, maybe weeks. She's awake, but exahusted. You can go in to her, all together, but you need to stay calm" sa han och jag suckade ut av lättnad.
"Okey, thank you" sa jag och vi gick sedan in till henne.
Melinda
Så snart dörren öppnades, och jag kunde skymta Harry, började jag le. Men bara lite, eftersom jag knappt orkade göra något, inte ens le.
"Hi" sa jag hest, tyst och försiktigt. Nästan som en viskning.
"Don't talk. You need to rest" sa Harry och slog sig ner bredvid mig medans killarna ställde sig runt sängen, om man nu kan kalla det så.
"I'm... I'm sorry" viskade jag och kände tårarna i ögonen.
"No, no... Shh..." viskade Harry och la handen på min kind.
Jag slöt ögonen och kände en tår på min kind. I mitt huvud spelades allt upp. Glädjen från messet, smärtan från slagen, sorgen från såren.
Några dagar efter att jag fått messet så gick jag ut på stan. Jag träffade på några killar som drog med mig till en återvändsgränd. De slog mig på hela kroppen, från ansiktet till benen. De sparkade mig på magen och i huvudet. De höll på så i en halvtimme, sedan lämnade dem mig. Sedan den dagen har jag inte ätit något, typ. Jag åt kanske ett äpple var tredje dag och druckit typ några glas vatten.
"Don't cry" viskade Harry.
Det var först då jag märkte att tusen tårar rann nerför mina kinder. Jag hade svårt att dra in luft och ja, jag storgrät. Harry höll min hand hårt och viskade att allt skulle bli bra. Killarna hade gått ut för att låta oss vara själva, vilket var ganska skönt.
En doktor kom in och berättade att jag hade brutna revben och hjärnskakning. När han gått frågade Harry vad som hade hänt. Eftersom jag inte orkade berätta nu så lovade jag att berätta senare.
Jag skulle då åka hem senare ikväll, vilket var riktigt skönt, jag som hatar sjukhus. Harry hjälpte mig upp och sedan hängde jag lite på honom för att inte ramla ihop. Louis gick ner och körde fram bilen så jag inte skulle behöva gå så långt. Harry stod vid min ena sida och Zayn på min andra. När vi kom ut till bilen satte jag mig försiktigt med Harry på min sida.
"How is it?" Frågade Liam som satt fram med Louis.
"Ehm... Good" ljög jag.
Egentligen kände jag mig förfärlig. Allt snurrade och allt var bara skit. När de försökt få i mig mat på sjukhuset hade jag mått illa. Jag kunde verkligen inte få i mig något.
Killarna hjälpte mig upp till lägenheten och försökte få i mig något, vilket inte gick så bra. Jag bet i ett äpple men kände genast hur det tog stop i halsen. Även om jag var riktigt hungrig fick jag inte i mig något, förutom vatten.
"I can't do this" sa jag med gråten i halsen.
"No, don't say that. We're gonna make this together" sa Harry som satt bredvid mig.
"But I can't even eat" sa jag och en tår föll nerför kinden.
"You need to fight this. We'll make it, right?" Sa Liam och alla såg på mig.
"What should I fight for?" Sa jag tyst medans jag ryckte på axlarna.
"Don't say that! You'll fight for your life, right?" Sa Niall och jag ryckte på axlarna.
"What is my life?" Frågade jag och de såg medlidsamt på mig. "I'll be right back" sa jag och gick till mit sovrum.
Jag la mig på sängen med händerna inflätade i håret.
"Hey..."
Jag såg mot dörren och där stod Louis. Med en suck slöt jag ögonen och kände en tår rinna nerför kinden.
"Every day is like hell. You don't know how it feels! I want to eat, feel good and live my life. But no one know how this started. It's like... The feeling when you're hungry but you can't eat is so frustrating. Everything's gets harder every day, and to know that you can't do anything is so annoying!" Sa jag med tårar forsande nerför mina kinder.
"We'll be by your side all the time" sa han och jag skakade på huvudet.
"No, you wont! You have to go back to your tour, I wont let you stay with me" sa jag bestämt.
"We'll stay until you get better, no matter what you say" sa han och satte sig bredvid mig.
"Why do I even live? My life just ruining others" sa jag tyst och Louis tog min hand och höll den hårt.
"Don't say that! You can't think about it that way! You need to stay positive" sa han allvarligt och jag suckade.
"What if... What if I just give up? Everything should be so much better! You guys would go back to your tour, mum and dad doesn't need to think about me and... I see nothing bad about it" sa jag och Louis kramade mig hårt.
"We wouldn't make it if you leaved us. You mean the world to us"
Efter några minuters prat gick vi ut till de andra. Jag hade bestämt mig för att tvinga i mig mat och verkligen försöka. Även om jag inte tror att det går så ska jag försöka mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra, right? Jag tog upp ett äpple och såg lite äcklat på det.
"Ah, come on now, Mel! You'd promise to try" sa Niall och jag suckade.
Sakta bet jag i det men det gick inte. Jag tvingade mig själv att svälja den ytterst lilla biten och fortsatte, även om det var det äckligaste någonsin. Efter att jag ätit halva äpplet slängde jag det och drack snabbt ett glas vatten.
"Good, that's a reall good beginning" log Harry och drog in mig i hans famn.
"Now, you just need to eat that every day. And when it feels better, you eat more!" Log Liam och jag log lite löst tillbaka.
Sedan satte vi oss framför teven och satte på Justin Biebers film Never Say Never. Jag var inte ett stort fan av honom, men jag var absolut inte en hater. Det var bara idiotiskt!
--------------------------------------------------------
Så... Ja, kommentera för mera! :)
Xxx
"Okey, thank you" sa jag och vi gick sedan in till henne.
Melinda
Så snart dörren öppnades, och jag kunde skymta Harry, började jag le. Men bara lite, eftersom jag knappt orkade göra något, inte ens le.
"Hi" sa jag hest, tyst och försiktigt. Nästan som en viskning.
"Don't talk. You need to rest" sa Harry och slog sig ner bredvid mig medans killarna ställde sig runt sängen, om man nu kan kalla det så.
"I'm... I'm sorry" viskade jag och kände tårarna i ögonen.
"No, no... Shh..." viskade Harry och la handen på min kind.
Jag slöt ögonen och kände en tår på min kind. I mitt huvud spelades allt upp. Glädjen från messet, smärtan från slagen, sorgen från såren.
Några dagar efter att jag fått messet så gick jag ut på stan. Jag träffade på några killar som drog med mig till en återvändsgränd. De slog mig på hela kroppen, från ansiktet till benen. De sparkade mig på magen och i huvudet. De höll på så i en halvtimme, sedan lämnade dem mig. Sedan den dagen har jag inte ätit något, typ. Jag åt kanske ett äpple var tredje dag och druckit typ några glas vatten.
"Don't cry" viskade Harry.
Det var först då jag märkte att tusen tårar rann nerför mina kinder. Jag hade svårt att dra in luft och ja, jag storgrät. Harry höll min hand hårt och viskade att allt skulle bli bra. Killarna hade gått ut för att låta oss vara själva, vilket var ganska skönt.
En doktor kom in och berättade att jag hade brutna revben och hjärnskakning. När han gått frågade Harry vad som hade hänt. Eftersom jag inte orkade berätta nu så lovade jag att berätta senare.
Jag skulle då åka hem senare ikväll, vilket var riktigt skönt, jag som hatar sjukhus. Harry hjälpte mig upp och sedan hängde jag lite på honom för att inte ramla ihop. Louis gick ner och körde fram bilen så jag inte skulle behöva gå så långt. Harry stod vid min ena sida och Zayn på min andra. När vi kom ut till bilen satte jag mig försiktigt med Harry på min sida.
"How is it?" Frågade Liam som satt fram med Louis.
"Ehm... Good" ljög jag.
Egentligen kände jag mig förfärlig. Allt snurrade och allt var bara skit. När de försökt få i mig mat på sjukhuset hade jag mått illa. Jag kunde verkligen inte få i mig något.
Killarna hjälpte mig upp till lägenheten och försökte få i mig något, vilket inte gick så bra. Jag bet i ett äpple men kände genast hur det tog stop i halsen. Även om jag var riktigt hungrig fick jag inte i mig något, förutom vatten.
"I can't do this" sa jag med gråten i halsen.
"No, don't say that. We're gonna make this together" sa Harry som satt bredvid mig.
"But I can't even eat" sa jag och en tår föll nerför kinden.
"You need to fight this. We'll make it, right?" Sa Liam och alla såg på mig.
"What should I fight for?" Sa jag tyst medans jag ryckte på axlarna.
"Don't say that! You'll fight for your life, right?" Sa Niall och jag ryckte på axlarna.
"What is my life?" Frågade jag och de såg medlidsamt på mig. "I'll be right back" sa jag och gick till mit sovrum.
Jag la mig på sängen med händerna inflätade i håret.
"Hey..."
Jag såg mot dörren och där stod Louis. Med en suck slöt jag ögonen och kände en tår rinna nerför kinden.
"Every day is like hell. You don't know how it feels! I want to eat, feel good and live my life. But no one know how this started. It's like... The feeling when you're hungry but you can't eat is so frustrating. Everything's gets harder every day, and to know that you can't do anything is so annoying!" Sa jag med tårar forsande nerför mina kinder.
"We'll be by your side all the time" sa han och jag skakade på huvudet.
"No, you wont! You have to go back to your tour, I wont let you stay with me" sa jag bestämt.
"We'll stay until you get better, no matter what you say" sa han och satte sig bredvid mig.
"Why do I even live? My life just ruining others" sa jag tyst och Louis tog min hand och höll den hårt.
"Don't say that! You can't think about it that way! You need to stay positive" sa han allvarligt och jag suckade.
"What if... What if I just give up? Everything should be so much better! You guys would go back to your tour, mum and dad doesn't need to think about me and... I see nothing bad about it" sa jag och Louis kramade mig hårt.
"We wouldn't make it if you leaved us. You mean the world to us"
Efter några minuters prat gick vi ut till de andra. Jag hade bestämt mig för att tvinga i mig mat och verkligen försöka. Även om jag inte tror att det går så ska jag försöka mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra, right? Jag tog upp ett äpple och såg lite äcklat på det.
"Ah, come on now, Mel! You'd promise to try" sa Niall och jag suckade.
Sakta bet jag i det men det gick inte. Jag tvingade mig själv att svälja den ytterst lilla biten och fortsatte, även om det var det äckligaste någonsin. Efter att jag ätit halva äpplet slängde jag det och drack snabbt ett glas vatten.
"Good, that's a reall good beginning" log Harry och drog in mig i hans famn.
"Now, you just need to eat that every day. And when it feels better, you eat more!" Log Liam och jag log lite löst tillbaka.
Sedan satte vi oss framför teven och satte på Justin Biebers film Never Say Never. Jag var inte ett stort fan av honom, men jag var absolut inte en hater. Det var bara idiotiskt!
--------------------------------------------------------
Så... Ja, kommentera för mera! :)
Xxx
The Direction 2 Love~24~TheIdea
Lyssna samtidigt
En vecka senare
En hel vecka har gått och ja... Vad ska jag säga? I alla sekunder, minuter, timmar och dygn har jag legat i min säng och bara gråtit. Jag har nästan inte ätit någonting. Bara ett äpple typ varannan dag, och kanske ett glas vatten. Min matlust har försvunnit helt typ, den försvann när jag började känna mig så sjukt ensam, vilket var när killarna åkte.
Varför reagerar jag såhär?! Killarna må ha förändrat mitt liv - vilket jag är grymt tacksam för! - men jag måste ju fortsätta leva det! Right? Om dem skulle få reda på att jag slutat äta skulle de få damp på mig.
Som vanligt vaknade jag mitt i natten. Eller, vaknade och vaknade... Jag har ju aldrig somnat! Men ja, tålamodet gick upp i rök och jag gav upp hoppet om jag skulle somna. Istället gick jag upp till köket och satte mig vid köksbordet, som stod vid köksfönstret.
Där ute lös stjärnorna.
Där ute någonstans, långt borta, fanns Harry, Niall, Liam, Louis och Zayn. Någostans långt där borta. Säkert flera tusen mil. De lever sin dröm. Och här finns jag.
En tjej som lever i ensamhet, utan vänner, utan familj. Bara jag.
Min mobil plingade och jag orkade knappt hämta den, men det gjorde jag.
Harry<3
Hi babe! Sorry if I woke you up. Right now, we're in Madrid, Spanien. In fact, we're like 770,29 miles away from you. It feels to far away. I will text and call you as much as I can, but it's hard 'cause I've got so much to do. Hope you understand... XoXo YourHarry<3
Jag log av messet. 770,29 mil härifrån. Där finns Harry. I Madrid. Jag bestämde mig för att svara.
Melinda<3
Hi Sweetie! You didn't woke me up. I'm awake, and have been the whole night. Wow, 770,29 is so far... But, we'll make it, right? And of course I get that you haven't time to text or call me! That's totaly OK. Hope you'll get a good time with the boys on the tour. Say hi from me. Xoxo Your4-EverAndAlways Mel<3
Harry
När Mel svarade vart jag lite förvånad. Det är ju mitt i natten där! Men när jag läst klart så bubblade tusen frågor i mig. Varför var hon vaken mitt i natten? Hade det hänt något? Mår hon bra? Direkt började jag på ett nyss SMS eftersom vi hade en kvarts paus.
Harry<3
Why are you awake, babe? You should sleep. You need it. How are you? Is everything OK? Have something happen? Now I'm starting to get nervous...
Hon svarade efter några minuter.
Melinda<3
I can't sleep... I'm not good, no, everything is not OK and yes, something have happened... Since you'd leave I haven't eat anything, I haven't get out my door, I haven't talked to anyone, just you. I'm alone, Harry! I'm all by my self! I don't know if I can make this. It's so hard! I mean, you've got the boys, you've got your family. But I'm just got myself. I hate to be by my self! That's the hardest thing I know! Right now, my tears like taking over...
Där brast mitt hjärta. Hon hade rätt. Jag hade familj och vänner, men hon hade ingen just nu. Hon mår verkligen dåligt över att vi åkt. Jag måste göra något... Vi måste göra något!
Jag sprang fram till de andra som satt i soffan och visade messet.
"Wow, that's... How should we do?" Sa Zayn.
"We can take a break, go to her and then bring her with us" föreslog jag.
"But we can't take a break yet" sa Louis och jag ryckte på axlarna.
"What about in two weeks then?"
"But what can she do in that two weeks?"
Disskutionen fortsatte väldigt länge. Men tillslut kom vi fram till ett bra, vältänkt beslut...
Melinda
När klockan slog tolv - på dagen - så satt jag fortfarande vid köksbordet. Min mobil låg bredvid mig. Hoppet om att den skulle lysa upp började sakta blekna bort.
Men konstigt nog lös den upp efter en halvtimme.
Liam!!
Hi! Saw your text, or, we all did. We're sorry for everything, but we've got an idea...
När jag läst klart resten av messet hade jag i alla fall ett litet leende på läpparna. Men det var långt kvar... Två veckor, för att vara exakt. Skulle jag klara det?
Två veckor senare/Harry
När vi kom fram till flygplatsen i London så gick vi direkt till vägen där en taxi väntade. Vi pratade inte så mycket med varandra. Men jag visste att alla ville se Mel, det var det ända vi pratat om på flygplanet från Polen.
När taxin äntligen stannade så klev vi ur och tog hissen till vår våning. Vi gick direkt till Mels lägenhet och klev in. Det var tyst, ovanligt tyst. Som om hon inte var här.
Vi såg på varandra för att sedan gå till sovrummet. Där låg hon, på mage, med kinden på kudden. Med ett leende gick jag fram till henne och satte mig bredvid henne.
"Babe, wake up. You're not alone" viskade jag och strök handen på hennes rygg, ingen reaktion. "Baby" sa jag igen. Hon reagerade inte nu heller. "Sweetheart, time to wake up" sa jag och paniken steg medans jag sakta skakade om henne.
Det var först då jag såg hur smal hon var. Hon hade verkligen gått ner i vikt! Hade hon slutat äta...? Nej, nu får jag skärpa mig.
"Why doesn't she wake up?" Sa Niall som nu var framme hos oss.
"I don't know" sa jag och släppte inte bliken från henne. "Melinda! Please answer me!" Sa jag med tårar i ögonen.
Niall kände på hennes puls. "Geez, someone, call an ambulance!" Utbrast han och en tår rann nerför kinden.
"Hello, we need an ambulance to..." jag slutade lyssna på Louis som ringde ambulansen.
Min blick var helt fäst vid Mel. Hon rörde sig inte ett dugg. Vi vände på henne så hon låg på rygg. Då såg jag att hennes ögon var rödsprängda och hennes kinder var blöta. På sängbordet låg ett paket med huvudvärks tabletter.
När ambulansen kom så lyfte de upp henne på en bår medans jag och killarna stod en bit ifrån.
"Who's going with in the ambulance?" Frågade en man i 30-års åldern.
"Me and Harry" sa Zayn och jag nickade.
"We'll take the car" sa Liam och jag nickade.
Jag och Zayn sprang med de andra ner till ambulansen och hoppade in. Vi satt på varsin pall bredvid Mel som låg på britsen.
"What is the girls name?" Frågade mannen och såg på oss.
"Melinda, Melinda Stewart" svarade Zayn.
"And who are you to her?"
"I'm her boyfriend and he is her friend" sa jag och han nickade.
"Where is her parents?"
"We don't know. Or her mum is in Sweden and her dad is somewhere in England. But they aren't important to her right now" förklarade Zayn och han nickade sakta.
"Okay"
Snart var vi framme. Jag följde med dem upp och Zayn väntade nere på de andra.
Medans de undersökte henne så satt jag ute och väntade på de andra som kom ganska snabbt.
"How is it with her?" Frågade Niall och jag ryckte på axlarna.
"I don't know" suckade jag och lutade mig bak i stolen.
"She'll be OK, Harry. I promise. Trust me" sa Louis och jag ryckte på axlarna.
Vi satt tysta tills en doktor kom fram till oss.
"Well..." började han och vi satt spända och väntade på vad han skulle säga.
---------------------------------------------------------
Ganska långt, va?? ;) Kommentera!
Xxxxx
Design...
Hejhopp!!
Jo, som ni märkt har jag inte fått min design. Tjejen jag mejlade med har inte hört av sig och det har gått flera veckor... Så, jag undrar om någon av er kan göra en gratis design, eller vet någon som gör gratis designer (och headers)? Kommentera i så fall och ja... Jag skriver på nästa kapitel...
KAPITEL 23 UNDER!
The Direction 2 Love~23~Lonelyness
Nästa dag vaknade jag av att min mobil ringde. TinaB! Istället för att svara så tryckte jag på upptaget. Jag visste att jag skulle jobba idag. Men jag har verkligen ingen lust att jobba just nu. Inte när dem åkte igår.
Dem... Jag har inte sovit något natten till idag. Det kändes bara ensamt. Som om jag satt i ett stort, djupt svart hål. Helt ensam. Ensamheten slukade mig, typ. Jag kunde väl lika gärna ligga här och ruttna tills de kom tillbaka? Leva på vad som fanns här... Det konstiga var att... Vad jag än tänkte på, så började jag tänka på dem. De var liksom mitt liv just nu, och att dem åkt förstörde mig rejält.
Även om jag bara ville ligga i min säng och gråta mig till döds så tog jag med mig mitt block och en penna till hamnen. Med tunga steg satte jag mig ner på bryggan och började skriva massa dikter, citat och låttexter. Bland alla bokstäver ritade jag hjärtan, tårar och ledsna smilisar(?). 
"Miss"
Jag vände mig om och mötte ett par gröna ögon. Mannen som stod där... Jag kände igen honom. Ricard!! Mannen jag pratade med på stranden!
"Excuse me. Are you Melinda Stewart?" Sa han och jag nickade med ett leende.
"Yes, and I guess that you're Ricard Torent?"
"Your right. Do you wanna take a walk?" Log han och jag nickade.
"Of course"
Vi gick på bryggan tills vi kom till land, då gick vi till höger, mot stranden. Medans vi gick så pratade vi om vad som hänt sedan sist. Jag berättade om killarna, och att de åkt. Att jag kände mig ensam och lite rädd.
"So... How is it going for you?" Frågade jag och han log.
"Oh, it's going a little better. But, we don't need to talk about me. Let's talk about you. How's it with your family?" Frågade han och såg på mig.
"Well, not so good. Mum moved back to Sweden and... I don't know where my dad is. I moved out" sa jag tyst och såg ut över vattnet.
"Oh... I see. Where did you move?"
"To an apartment, near the city" sa jag och han nickade.
"Do you want to come home to me? We can just sit down and talk" sa han artigt och jag nickade.
"Yes, that would be nice" log jag och vi började gå lite mot skogen, men svängde sedan så vi kom mot ett litet villaområde.
Precis när jag tagit av mig skorna ringde min mobil.
Jag tryckte på Answer och la telefonen mot örat.
"Hello" svarade jag och stod kvar i hallen medans Ric (Ricard) gick till köket.
"Hi sweetheart! What's going on?" Frågade han.
"Hi babe! I'm with this man I met on the beach, you know? Ricard Torent?" Sa jag och jag hörde hur Harry suckade.
"Can you trust him? I mean, he can be..."
"Harry, calm down! I know what I'm doing. And now when you guys are gone I need someone to talk to. I'm alone without you guys, Harry" sa jag allvarligt men ändå med gråten i halsen.
"I'm sorry. I'm just worry. And you're not alone. You can call me everytime"
"Harry, that's not what I mean, you know that. I've got no one to talk to here"
"Mel, I want to talk to you the whole day, but I need to go. We're going to the studio"
"Say hi to the guys from me. Bye"
"Bye, love you"
"Love you to"
Harry
När hon lagt på suckade jag. Jag visste mycket väl att hon inte hade så många vänner. Jag vill bara vara med henne, hålla om henne och berätta hur mycket jag älskar henne. Tänk om hon gör något som hon inte borde? Nej, så får jag inte tänka. Hon är smart. Hon kommer inte göra något. Jag måste lita på henne.
"Harry, what did se say?" Sa Zayn nyfiket och jag suckade.
"She said that she's alone and she said 'hi' to you" sa jag och alla fick sorgsna ansiktsuttryck.
"Oh, but. She's not alone, right?" Sa Liam och jag ryckte på axlarna.
"Right now she's with this man... Ricard Torent? The man she met at the beach, you know" sa jag och alla vart oroliga.
"But she doesn't know him. He may be perverse" sa Louis och alla nickade.
"I guess that we just have to... Trust her. She know what she's doing" sa jag.
"How do you know? I mean, she's sad that we'd go away and she saying that she's alone. She can do anything" sa Niall.
"If she's that smart girl that we get to know, she wont do anything stupid" sa jag och de nickade.
"Gash, I didn't know this would be so hard" mumlade Zayn med en suck.
"No, but we can't choose our dream or our best friend" sa Louis och alla nickade.
Melinda
"Do you want tea? Juice?" Frågade Ric och jag nickade.
"Tea would be great" log jag och han började fixa.
Vi pratade i flera timmar. Men när mörkret började falla så bestämde jag mig för att gå. Jag tackade för allt och sedan började jag gå. När jag äntligen kom till lägenheten kände jag stinget av ensamhet. Jag har aldrig gillat att vara ensam. Men vad ska jag göra?
------------------------------------------------
Hejsan!! Haha, så... kommentera!! Har inte så mycket mer att säga. Men jag sa kanske göra lite saker i helgen så vi får se hur uppdateringen blir ;)
Xoxo
The Direction 2 Love~22~ISeeThemWalkAway
Lyssna samtidigt! ;)
Nästa morgon hade jag och killarna fullt upp. Vi har inte direkt packat så mycket, så det var planen för dagen. Mel ska jobba dag på Starbucks, så vi ska ses senare idag istället.
"Harry! Where is my mobile charger(laddare)?!" Ropade Louis i lägenheten.
"Do you think I should know that?!" Ropade jag tillbaka med ett flin.
"No..." Hörde jag honom mumla och jag skrattade.
Efter några timmar hade jag packat två stora resväskor men Louis hade bara kommit halvvägs.
"How can you already be done?" Sa han förvånat när jag bar ut mina väskor till hallen.
"Well, how can you not be done?" Flinade jag.
Han svarade inte utan gick bara tillbaka till sitt rum för att fortsätta packa. Imorgon åker vi klockan tolv, planet lyfter klockan 3. Det kommer en bil som hämtar oss för att ta oss till flygplatsen. Planet tar oss till Frankrike där vår turné börjar.
När Mel kom hem så skulle hon bara duscha för att sedan komma över till mig och Louis. De andra har redan kommit, och just nu sitter vi i köket och väntar på Mel.
"Can't she come with us, like a week or something?" Frågade Niall och alla såg på varandra.
"That's a pretty good idea. But she's got at work" sa jag och Liam nickade.
"Yeah, but she maybe can take some time off" sa han och vi alla nickade. Precis då öppnades ytterdörren.
"We talk about it later" sa Zayn och vi nickade, igen.
"Hello!" Ropade Louis till Mel.
Hon svarade inte så jag gick ut till henne. Hon hade blicken på resväskorna som stod i hallen. Jag kunde se tårar i hennes ögon.
"Hey, don't be sad" viskade jag och drog in henne i en varm, hård kram.
Melinda
Att dem alla skulle åka imorgon var verkligen tråkigt. Jag skulle inte bli helt själv, men det skulle ändå blir tråkigt utan dem.
När jag och Harry kramats ett tag kom de andra killarna och det förvandlades till en gruppkram.
"I can't get that you're going tomorrow" mumlade jag och lät en tår rinna.
"Aww" sa alla i kör och jag log lite.
Vi satte oss i vardagsrummet och bara chillade. Jag satt i Harrys knä och han höll på med mitt hår. De pratade om något som jag inte koncentrerade mig på. Egentligen satt jag bara och tänkte på vad jag skulle göra när de inte var här. Det fanns ju inte så mycket att göra, förutom att jobba. Tina och Zelia fanns ju, vi var ganska bra kompisar. Och sedan kunde jag ju prata lite med de andra på Starbucks.
"Yo! Mel, what's on your mind?" Sa Zayn och jag såg på honom.
"I just... I don't know, I'm thinking about what I'm going to do when you've leave" sa jag och Harry höll om mig hårdare.
"You'll find out. And I'll call you as much as I can" sa Harry.
"You're coming with to the airport, right?" Frågade Louis och jag nickade.
"Absolutely! I'll take all time with you that I can, before you go" sa jag och alla aww:ade.
Med ett fniss lutade jag mig mot Harrys bröstkorg och de började prata igen. De pratade om vart de skulle ses imorgon, vilket tid de skulle gå upp och allt annat. Ju mer de pratade om det, ju ondare gjorde det i mitt hjärta. Men jag ska vara stark. För Harry, och de andra killarna. Jag var tvungen till det. Jag menar, jag är ihop med Harry Styles, då kan jag inte ha ett vanligt förhållande. Han kommer åka iväg ibland och om jag verkligen älskar honom, så måste jag vara stark.
"Babe, stop thinking! You're gonna be okay" sa Harry och kysste mig snabbt.
"I'm trying!" Utbrast jag med en suck.
Jag la mig i hans famn med fötterna i Liams knä.
"I'm gonna miss you" sa Zayn och jag såg på honom.
"I'm gonna miss you to. All of you. I don't even know if I'm going to make it without you" sa jag och Harry tog min hand.
"You need to stay strong for me" sa han och jag såg honom i ögonen.
"I'll try"
Nästa dag gick jag upp vid 10. Då åt jag en snabb frukost och drog på mig gråa jeans och en grå oversize tröja som det stod London på. Sedan sminkade jag mig lätt, drog på mig ett par svarta tygskor, ett halsband med ett ankare på och en mörkblå mössa. När jag sedan skulle börja gå ner mot bilen så mötte jag Niall och Liam på vägen. Så vi gick tillsammans dit ner där de andra redan väntade. Harry gick fram till mig och kysste mig med handen vid min midja, precis över rumpan.
"Morning honey" viskade han och jag log sorgset.
"Morning"
Vi klev in i bilen som började rulla mot flyplatsen. Vi alla var tysta. Men vad skulle vi säga? Ingen av oss var ju på top humör. Fast killarna var nog lite mer glada än vad jag var. De kommer ju ha varandra bredvid sig hela tiden. De ska göra en turné tillsammans! Hur kul är inte det? Men ändå kan inte inte undgå att tänka på hur ensam jag kommer bli.
"Babe, we're here" mumlade Harry och jag såg ut genom fönstret.
Japp. Bilen hade parkerat utanför flygplatsen. Vi klev ur och sedan började helvetet: alla hejdå. Först kramade jag Liam hårt och viskade hejdå. Tårarna hade redan börjat rinna. Jag gjorde samma sak med alla, tills jag kom till Harry. Han hade tårar i ögonen och han kramade mig hårt, och länge.
"I'm going to miss you" viskade han och jag kände hur något blött landade på min axel.
"I'm going to miss you to" viskade jag och kysste honom.
Sedan skulle de gå. Att se dem gå ifrån mig gjorde ont. Som om mitt hjärta lämnade mig. Inte så konstigt, de var mitt hjärta. Innan de gick in till flygplatsen så vände de sig om och vinkade. Jag tror att alla grät. Det gjorde jag med. När jag inte såg dem längre hoppade jag in i en taxi och åkte hem igen. Hela bilturen var tråkig. Ingen av oss sa något. Vi bara satt där. Men vad skulle jag säga? "Hello! My friends did just leave for three months! That's why I'm crying!" Tror inte det. Så istället betalade jag honom när vi var framme och klev ut. Höghuset såg inte lika inbjudande ut, inte nu när killarna inte var där. När jag visste att de snart är flera tusen mil ifrån mig. Jag övervägde om jag skulle gå in, eller om jag skulle gå till skogen, eller eken. Men någon gång måste jag ju gå in, right?
Så med tunga steg gick jag in och klev in i lägenheten. Direkt slog jag mig ner i soffan. Tystnaden tog över. Inga ljud, bara tystnad. Jag orkade inte slå på teven, eller radion. Istället låg jag i soffan och grät. Tårarna bara rann. I tystnaden hörde jag min mobil plinga. Men jag orkade inte hämta den.
Jag orkade ingenting längre. Hur kan livet förändras såhär mycket på några minuter? Hur kan killarna förändra mitt liv såhär? Dem fick mig att känna mig speciell. Men nu när de har åkt känner jag mig bara som... En i mängden igen, liksom.
Efter några minuter gick jag för att hämta min mobil. Klockan hade redan hunnit bli fem, hur länge låg jag där i soffan egentligen? Sedan tryckte jag upp sms:et som jag fått klockan 2.55pm, från Harry.
The plane is about to take off now... I'm gonna miss U so much! Just wanted to tell U how much I love U, and I'm never going to forget U. U mean the world 2 me, no matter whatever you think about me. I'm always going to love U, don't forget that... Miss U already, I'll text you when we're in France. XoXo Your Harry<3 btw The boys greet (hälsar)
---------------------------------------------------
Ganska långt? Vad tycker ni? Kommentera!!
Nästa morgon hade jag och killarna fullt upp. Vi har inte direkt packat så mycket, så det var planen för dagen. Mel ska jobba dag på Starbucks, så vi ska ses senare idag istället.
"Harry! Where is my mobile charger(laddare)?!" Ropade Louis i lägenheten.
"Do you think I should know that?!" Ropade jag tillbaka med ett flin.
"No..." Hörde jag honom mumla och jag skrattade.
Efter några timmar hade jag packat två stora resväskor men Louis hade bara kommit halvvägs.
"How can you already be done?" Sa han förvånat när jag bar ut mina väskor till hallen.
"Well, how can you not be done?" Flinade jag.
Han svarade inte utan gick bara tillbaka till sitt rum för att fortsätta packa. Imorgon åker vi klockan tolv, planet lyfter klockan 3. Det kommer en bil som hämtar oss för att ta oss till flygplatsen. Planet tar oss till Frankrike där vår turné börjar.
När Mel kom hem så skulle hon bara duscha för att sedan komma över till mig och Louis. De andra har redan kommit, och just nu sitter vi i köket och väntar på Mel.
"Can't she come with us, like a week or something?" Frågade Niall och alla såg på varandra.
"That's a pretty good idea. But she's got at work" sa jag och Liam nickade.
"Yeah, but she maybe can take some time off" sa han och vi alla nickade. Precis då öppnades ytterdörren.
"We talk about it later" sa Zayn och vi nickade, igen.
"Hello!" Ropade Louis till Mel.
Hon svarade inte så jag gick ut till henne. Hon hade blicken på resväskorna som stod i hallen. Jag kunde se tårar i hennes ögon.
"Hey, don't be sad" viskade jag och drog in henne i en varm, hård kram.
Melinda
Att dem alla skulle åka imorgon var verkligen tråkigt. Jag skulle inte bli helt själv, men det skulle ändå blir tråkigt utan dem.
När jag och Harry kramats ett tag kom de andra killarna och det förvandlades till en gruppkram.
"I can't get that you're going tomorrow" mumlade jag och lät en tår rinna.
"Aww" sa alla i kör och jag log lite.
Vi satte oss i vardagsrummet och bara chillade. Jag satt i Harrys knä och han höll på med mitt hår. De pratade om något som jag inte koncentrerade mig på. Egentligen satt jag bara och tänkte på vad jag skulle göra när de inte var här. Det fanns ju inte så mycket att göra, förutom att jobba. Tina och Zelia fanns ju, vi var ganska bra kompisar. Och sedan kunde jag ju prata lite med de andra på Starbucks.
"Yo! Mel, what's on your mind?" Sa Zayn och jag såg på honom.
"I just... I don't know, I'm thinking about what I'm going to do when you've leave" sa jag och Harry höll om mig hårdare.
"You'll find out. And I'll call you as much as I can" sa Harry.
"You're coming with to the airport, right?" Frågade Louis och jag nickade.
"Absolutely! I'll take all time with you that I can, before you go" sa jag och alla aww:ade.
Med ett fniss lutade jag mig mot Harrys bröstkorg och de började prata igen. De pratade om vart de skulle ses imorgon, vilket tid de skulle gå upp och allt annat. Ju mer de pratade om det, ju ondare gjorde det i mitt hjärta. Men jag ska vara stark. För Harry, och de andra killarna. Jag var tvungen till det. Jag menar, jag är ihop med Harry Styles, då kan jag inte ha ett vanligt förhållande. Han kommer åka iväg ibland och om jag verkligen älskar honom, så måste jag vara stark.
"Babe, stop thinking! You're gonna be okay" sa Harry och kysste mig snabbt.
"I'm trying!" Utbrast jag med en suck.
Jag la mig i hans famn med fötterna i Liams knä.
"I'm gonna miss you" sa Zayn och jag såg på honom.
"I'm gonna miss you to. All of you. I don't even know if I'm going to make it without you" sa jag och Harry tog min hand.
"You need to stay strong for me" sa han och jag såg honom i ögonen.
"I'll try"
Nästa dag gick jag upp vid 10. Då åt jag en snabb frukost och drog på mig gråa jeans och en grå oversize tröja som det stod London på. Sedan sminkade jag mig lätt, drog på mig ett par svarta tygskor, ett halsband med ett ankare på och en mörkblå mössa. När jag sedan skulle börja gå ner mot bilen så mötte jag Niall och Liam på vägen. Så vi gick tillsammans dit ner där de andra redan väntade. Harry gick fram till mig och kysste mig med handen vid min midja, precis över rumpan.
"Morning honey" viskade han och jag log sorgset.
"Morning"
Vi klev in i bilen som började rulla mot flyplatsen. Vi alla var tysta. Men vad skulle vi säga? Ingen av oss var ju på top humör. Fast killarna var nog lite mer glada än vad jag var. De kommer ju ha varandra bredvid sig hela tiden. De ska göra en turné tillsammans! Hur kul är inte det? Men ändå kan inte inte undgå att tänka på hur ensam jag kommer bli.
"Babe, we're here" mumlade Harry och jag såg ut genom fönstret.
Japp. Bilen hade parkerat utanför flygplatsen. Vi klev ur och sedan började helvetet: alla hejdå. Först kramade jag Liam hårt och viskade hejdå. Tårarna hade redan börjat rinna. Jag gjorde samma sak med alla, tills jag kom till Harry. Han hade tårar i ögonen och han kramade mig hårt, och länge.
"I'm going to miss you" viskade han och jag kände hur något blött landade på min axel.
"I'm going to miss you to" viskade jag och kysste honom.
Sedan skulle de gå. Att se dem gå ifrån mig gjorde ont. Som om mitt hjärta lämnade mig. Inte så konstigt, de var mitt hjärta. Innan de gick in till flygplatsen så vände de sig om och vinkade. Jag tror att alla grät. Det gjorde jag med. När jag inte såg dem längre hoppade jag in i en taxi och åkte hem igen. Hela bilturen var tråkig. Ingen av oss sa något. Vi bara satt där. Men vad skulle jag säga? "Hello! My friends did just leave for three months! That's why I'm crying!" Tror inte det. Så istället betalade jag honom när vi var framme och klev ut. Höghuset såg inte lika inbjudande ut, inte nu när killarna inte var där. När jag visste att de snart är flera tusen mil ifrån mig. Jag övervägde om jag skulle gå in, eller om jag skulle gå till skogen, eller eken. Men någon gång måste jag ju gå in, right?
Så med tunga steg gick jag in och klev in i lägenheten. Direkt slog jag mig ner i soffan. Tystnaden tog över. Inga ljud, bara tystnad. Jag orkade inte slå på teven, eller radion. Istället låg jag i soffan och grät. Tårarna bara rann. I tystnaden hörde jag min mobil plinga. Men jag orkade inte hämta den.
Jag orkade ingenting längre. Hur kan livet förändras såhär mycket på några minuter? Hur kan killarna förändra mitt liv såhär? Dem fick mig att känna mig speciell. Men nu när de har åkt känner jag mig bara som... En i mängden igen, liksom.
Efter några minuter gick jag för att hämta min mobil. Klockan hade redan hunnit bli fem, hur länge låg jag där i soffan egentligen? Sedan tryckte jag upp sms:et som jag fått klockan 2.55pm, från Harry.
The plane is about to take off now... I'm gonna miss U so much! Just wanted to tell U how much I love U, and I'm never going to forget U. U mean the world 2 me, no matter whatever you think about me. I'm always going to love U, don't forget that... Miss U already, I'll text you when we're in France. XoXo Your Harry<3 btw The boys greet (hälsar)
---------------------------------------------------
Ganska långt? Vad tycker ni? Kommentera!!
The Direction 2 Love~21~WhySoDown
"Three... days?" Stammade jag med tårar i ögonen.
"Yeah, we're so sorry Mel!" Utbrast Niall och jag såg ner på golvet vid deras fötter.
"Well... There's nothing I can do about it. I mean, it's your job" sa jag tyst.
"So... You're not sad?" Sa Louis försiktigt.
"No, not that much" sa jag och ryckte på axlarna. "But I'm disappointed. I thought that we where closer friends than that. You could at least told me a week ago!" Utbrast jag och mötte allas blick, en efter en.
"We're so sorry, Mel" sa Liam och jag mötte hans blick.
"So you think that you can say that you're sorry, and then everything's okay?" Fnös jag och började gå mot dörren. "Then you're wrong" sa jag och efter att ha dragit på mig skorna så gick jag ut mot trapporna.
Som vanligt ekade mina steg i trapphuset, det gjorde det också när jag smällde igen dem stora porten efter mig. Jag sprang mot eken men fortsatte den här gången mot skogen. Där ställde jag mig och bara grät med ansiktet i händerna.
Efter någon timme i skogen gick jag tillbaka. Medans jag gick där hoppades jag på att inte träffa någon av killarna i trapphuset. Då skulle jag aldrig komma därifrån. Det var ju faktiskt rätt stor chans att jag skulle träffa dem.
Men det gjorde jag inte. Så jag gick direkt till min lägenhet och stängde dörren. Sedan gjorde jag varm chocklad för att sedan satte jag mig framför teven. Nyheterna började direkt. Men jag lyssnade inte. Istället böt jag kanal till TV11 där Glee visades. Med en rykande kopp chocklad i handen så började tankarna forsa runt i min hjärna. Jag ville inte tänka, bara chilla. Kolla på Glee och dricka varm chocklad.
Istället för att tänka på problemen så började jag tänka på annat. Det var ju snart höst! Sedan vintern, vem ska jag fira jul med? Nu är det ju slutet av augusti nu, 28:onde om man ska vara exakt. Och om man då räknar tre månader fram... November... Killarna skulle vara hemma till jul, om vi nu var sams igen... Då skulle ju vi kunna fira jul! Fast dem ska ju till sina familjer... Så jag får fira jul själv i år. Pappa vill jag ju inte fira med och inte mamma heller. De senaste gångerna har det slutat i katastrof. I hela mitt liv har jag varit nöjd med en enda julafton. Det var när jag var nio. Både mamma och pappa var hemma, vilket var riktigt ovanligt. De bråkade inte på hela tiden, men den dagen var unik. De andra gångerna har mamma och pappa bråkat hela tiden, eller så jobbade dem. Men jaja, det löser jag väl på något sätt...
Nästa dag gick jag upp klockan elva, började jobba ett. Då åt jag pannkakor till frukost och drog på mig en lite tjockare tröja och ett par mörka jeans. När klockan var tjugo i ett så tog jag på mig en vit tubsjal, en beige/brun skinnjacka med stora knappar och sedan ett par Converse. Med min handväska över axeln började jag gå mot StarBucks. Där väntade såklart Tina som hade samma tidsschema som jag, idag i alla fall. Mark - som hade passet innan oss - gick hem när vi kom och vi tog över. Efter bara några få minuter kom George - en annan som jobbade här - ut från vårat "fikarum" och log mot oss. Han gick sedan hem och det var bara jag och Tina kvar. Vi snackade lite eftersom det var lugnt.
"So... You're a friend to One Direction, right?" Log hon och jag nickade.
"Yeah, but... There're going to tour in about... two days, and they told me yesterday" sa jag och hon såg chockat på mig.
"No way!"
"Yeas way" suckade jag och tog emot kunden som kom.
Efter en timme så var det lugnt igen och vi började fixa lite på alla bord. Plötsligt plingade det vid dörren och... Harry klev in. Med en suck fokuserade jag på Tina som just nu torkade av ett bord.
"Mel, please don't ignore me" sa Harry med gråten i halsen.
"You could have told me!" Utbrast jag och såg honom i ögonen.
De var fyllda av tårar och då blev jag också ledsen. När jag tänkte efter... Visst, de kunde ha sagt något, men det gjorde de inte. Nu kan vi inte göra något åt det. Varför inte bara spendera den tid vi har tillsammans, innan tre månader?
En tår rann nerför Harrys kind och jag gick runt disken för att krama honom. Han tog emot mig och kramade mig hårt tillbaka.
"I'm so sorry" mumlade han och började gråta.
"I'm to" sa jag tyst och han såg på mig. "I shouldn't have react like that. You couldn't have done anything, I'm so sorry Harry" förklarade jag och han kysste mig.
"That was our fault. You didn't do anything wrong. Everything was our fault" sa han tyst och jag log.
"But now I'm gonna go back to work. See you later, huh?" Log jag och han nickade med ett leende.
"Bye gorgeous" sa han och kysste mig för att sedan lämna StarBucks.
Med ett leende gick jag tillbaka till Tina som stod vid disken och flinade. Det var ett riktigt mystiskt leende. Ganska läskigt faktiskt.
"What?" Sa jag försiktigt och började bläddra i tidningen som låg där.
Hon sa inget så jag fnittrade för att sedan ta emot en kund.
Harry
När jag kom tillbaka till lägenheten satt alla deppiga i soffan.
"Guys, why so down?" Flinade jag och de vände sig om.
"What did she say?" Sa Zayn och jag log.
"She did forgive us" log jag och alla skrek av glädje.
Senare på kvällen kom Mel tillbaka och alla sa förlåt tusen gånger om. Vi hade en mini filmkväll och sedan sov alla hos mig och Louis. Mel sov med mig i min dubbelsäng och de andra låg på madrasser runt omkring oss. Jag la armen om Mel och höll henne hårt intill mig. Med mitt ansikte i hennes vackra, varma hår så log jag och mumlade:
"You're beutiful"
Hon fnissade och jag hörde killarna stöna.
"Stop your love things! It killing me!" Hörde vi Liam säga och vi skrattade.
"Aww, honey! You don't need to feel alone. You can sleep between me and Harry, if you want" flinade Mel och alla skrattade.
"No thanks" skrattade han och vi skrattade mer.
När kockan var halv ett hade alla somnat, utom mig och Mel.
"Why don't you sleep?" Frågade jag hest och vände henne så hon hade ansiktet mot mig.
"I don't want you to go away" sa hon med tårar i ögonen.
"Hey, honey! Don't cry, everything's gonna be fine" sa jag och kramade henne hårt.
Jag kände hur min axel blev blöt och jag fick tårar i ögonen. Att hon gråter gör mig bara mer ledsen.
"Promise to not forget me" mumlade hon och jag log.
"I promise" sa jag och båda somnade.
---------------------------------------------
Kommentera mera!! :D Hihi, tack för alla kommentarer och ja... Som ni märker är det riktigt dåligt uppdatering. Just nu har vi tusen läxor, och snart kommer alla prov också... Så... Ja, vi får se när nästa kapitel kommer. Tack till alla som stannar!!
XoXo
"Yeah, we're so sorry Mel!" Utbrast Niall och jag såg ner på golvet vid deras fötter.
"Well... There's nothing I can do about it. I mean, it's your job" sa jag tyst.
"So... You're not sad?" Sa Louis försiktigt.
"No, not that much" sa jag och ryckte på axlarna. "But I'm disappointed. I thought that we where closer friends than that. You could at least told me a week ago!" Utbrast jag och mötte allas blick, en efter en.
"We're so sorry, Mel" sa Liam och jag mötte hans blick.
"So you think that you can say that you're sorry, and then everything's okay?" Fnös jag och började gå mot dörren. "Then you're wrong" sa jag och efter att ha dragit på mig skorna så gick jag ut mot trapporna.
Som vanligt ekade mina steg i trapphuset, det gjorde det också när jag smällde igen dem stora porten efter mig. Jag sprang mot eken men fortsatte den här gången mot skogen. Där ställde jag mig och bara grät med ansiktet i händerna.
Efter någon timme i skogen gick jag tillbaka. Medans jag gick där hoppades jag på att inte träffa någon av killarna i trapphuset. Då skulle jag aldrig komma därifrån. Det var ju faktiskt rätt stor chans att jag skulle träffa dem.
Men det gjorde jag inte. Så jag gick direkt till min lägenhet och stängde dörren. Sedan gjorde jag varm chocklad för att sedan satte jag mig framför teven. Nyheterna började direkt. Men jag lyssnade inte. Istället böt jag kanal till TV11 där Glee visades. Med en rykande kopp chocklad i handen så började tankarna forsa runt i min hjärna. Jag ville inte tänka, bara chilla. Kolla på Glee och dricka varm chocklad.
Istället för att tänka på problemen så började jag tänka på annat. Det var ju snart höst! Sedan vintern, vem ska jag fira jul med? Nu är det ju slutet av augusti nu, 28:onde om man ska vara exakt. Och om man då räknar tre månader fram... November... Killarna skulle vara hemma till jul, om vi nu var sams igen... Då skulle ju vi kunna fira jul! Fast dem ska ju till sina familjer... Så jag får fira jul själv i år. Pappa vill jag ju inte fira med och inte mamma heller. De senaste gångerna har det slutat i katastrof. I hela mitt liv har jag varit nöjd med en enda julafton. Det var när jag var nio. Både mamma och pappa var hemma, vilket var riktigt ovanligt. De bråkade inte på hela tiden, men den dagen var unik. De andra gångerna har mamma och pappa bråkat hela tiden, eller så jobbade dem. Men jaja, det löser jag väl på något sätt...
Nästa dag gick jag upp klockan elva, började jobba ett. Då åt jag pannkakor till frukost och drog på mig en lite tjockare tröja och ett par mörka jeans. När klockan var tjugo i ett så tog jag på mig en vit tubsjal, en beige/brun skinnjacka med stora knappar och sedan ett par Converse. Med min handväska över axeln började jag gå mot StarBucks. Där väntade såklart Tina som hade samma tidsschema som jag, idag i alla fall. Mark - som hade passet innan oss - gick hem när vi kom och vi tog över. Efter bara några få minuter kom George - en annan som jobbade här - ut från vårat "fikarum" och log mot oss. Han gick sedan hem och det var bara jag och Tina kvar. Vi snackade lite eftersom det var lugnt.
"So... You're a friend to One Direction, right?" Log hon och jag nickade.
"Yeah, but... There're going to tour in about... two days, and they told me yesterday" sa jag och hon såg chockat på mig.
"No way!"
"Yeas way" suckade jag och tog emot kunden som kom.
Efter en timme så var det lugnt igen och vi började fixa lite på alla bord. Plötsligt plingade det vid dörren och... Harry klev in. Med en suck fokuserade jag på Tina som just nu torkade av ett bord.
"Mel, please don't ignore me" sa Harry med gråten i halsen.
"You could have told me!" Utbrast jag och såg honom i ögonen.
De var fyllda av tårar och då blev jag också ledsen. När jag tänkte efter... Visst, de kunde ha sagt något, men det gjorde de inte. Nu kan vi inte göra något åt det. Varför inte bara spendera den tid vi har tillsammans, innan tre månader?
En tår rann nerför Harrys kind och jag gick runt disken för att krama honom. Han tog emot mig och kramade mig hårt tillbaka.
"I'm so sorry" mumlade han och började gråta.
"I'm to" sa jag tyst och han såg på mig. "I shouldn't have react like that. You couldn't have done anything, I'm so sorry Harry" förklarade jag och han kysste mig.
"That was our fault. You didn't do anything wrong. Everything was our fault" sa han tyst och jag log.
"But now I'm gonna go back to work. See you later, huh?" Log jag och han nickade med ett leende.
"Bye gorgeous" sa han och kysste mig för att sedan lämna StarBucks.
Med ett leende gick jag tillbaka till Tina som stod vid disken och flinade. Det var ett riktigt mystiskt leende. Ganska läskigt faktiskt.
"What?" Sa jag försiktigt och började bläddra i tidningen som låg där.
Hon sa inget så jag fnittrade för att sedan ta emot en kund.
Harry
När jag kom tillbaka till lägenheten satt alla deppiga i soffan.
"Guys, why so down?" Flinade jag och de vände sig om.
"What did she say?" Sa Zayn och jag log.
"She did forgive us" log jag och alla skrek av glädje.
Senare på kvällen kom Mel tillbaka och alla sa förlåt tusen gånger om. Vi hade en mini filmkväll och sedan sov alla hos mig och Louis. Mel sov med mig i min dubbelsäng och de andra låg på madrasser runt omkring oss. Jag la armen om Mel och höll henne hårt intill mig. Med mitt ansikte i hennes vackra, varma hår så log jag och mumlade:
"You're beutiful"
Hon fnissade och jag hörde killarna stöna.
"Stop your love things! It killing me!" Hörde vi Liam säga och vi skrattade.
"Aww, honey! You don't need to feel alone. You can sleep between me and Harry, if you want" flinade Mel och alla skrattade.
"No thanks" skrattade han och vi skrattade mer.
När kockan var halv ett hade alla somnat, utom mig och Mel.
"Why don't you sleep?" Frågade jag hest och vände henne så hon hade ansiktet mot mig.
"I don't want you to go away" sa hon med tårar i ögonen.
"Hey, honey! Don't cry, everything's gonna be fine" sa jag och kramade henne hårt.
Jag kände hur min axel blev blöt och jag fick tårar i ögonen. Att hon gråter gör mig bara mer ledsen.
"Promise to not forget me" mumlade hon och jag log.
"I promise" sa jag och båda somnade.
---------------------------------------------
Kommentera mera!! :D Hihi, tack för alla kommentarer och ja... Som ni märker är det riktigt dåligt uppdatering. Just nu har vi tusen läxor, och snart kommer alla prov också... Så... Ja, vi får se när nästa kapitel kommer. Tack till alla som stannar!!
XoXo
The Direction 2 Love~20~I'mNotStupid
Nästa morgon gick jag upp vid åtta för att göra mig klar till jobbet. Jag drog på mig ljusa jeans och en blus. Mitt hår fick sitta i en hög hästsvans och sminket var naturligt. Sedan åt jag bara lite frukost för att sedan dra på mig ett par röda Converse. När jag tagit nycklar, mobil, tuggummi och plånbok i min väska hängde jag den över axeln och började gå mot StarBucks. När jag kom dit stod tjejen jag pratat med vid disken så jag gick fram till henne.
"Hi! Good, you're in time. You can leave your things back there, and then I'm going to tell you what to do" log hon och jag nickade.
"Okey"
Jag gick bak till ett litet extrarum och la ner mina saker. Sedan gick jag tillbaka till tjejen.
"I forgot to tell you, I'm Tina. Tina Barkley. I'm gonna take care of you. I'm gonna be here until three o'clock today, and when I leave, another girl will come. Her name is Zelia. And yeah, you'll end the day at four o'clock" berättade hon och jag nickade. "Well, let's start!"
Efter dagen gick jag hem, inte så jättetrött. När jag öppnade den stora porten till höghuset så hörde jag hissen plinga. Ur den kom Liam!
"Hello!" Log han och kramade mig.
"Hi!"
"Where have you been?" Sa han förvirrat.
"At my new job, at StarBucks" flinade jag.
"Oh, you haven't talk about that!"
"No, this was my first day"
"Okey, but, I need to go. So... Guess I'll see you later?"
"Of course. Bye" log jag och kramade honom.
Sedan gick han ut och jag klev in i hissen. När jag kom fram till rätt våning gick jag förbi Louis och Harrys dörr och knackade på. Louis öppnade.
"Well, well, well... What do we have here?" Flinade han och jag fnissade.
"Hi! Is Harry home?"
"Yeah, just a secound. Haarry!" Sa han högt och jag hörde steg mot oss.
"Hey baby!" Log Harry och kramade mig hårt.
"Hi!"
"How is your day so far?" Frågade han efter en snabb kyss.
"Pretty good" log jag och jag klev innanför dörren.
"Nice, what have you done?" Sa han medans jag tog av mig skorna.
"I've start working at StarBucks" log jag och han log stort.
"Congrats! How was it?" Sa han och Louis gick därifrån.
"Godd, actually"
"Do you want food?!" Ropade Louis från köket.
"Yes thanks!" Ropade jag tillbaka och jag gick tillsammans med Harry dit.
Vi slog oss ner vid bordet medans Louis fixade klart allt. Medans de två pratade om... Någonting, så satt jag och pillade på duken. Louis ställde fram ett ljus som han sedan tände. Som alltid så fastnade jag med blicken på lågan. Ända sedan jag var liten har det varit så. Men ingen vet varför. Till och med innan jag kunde prata så stirrade jag alltid på elden, var den än fanns. Om det skulle börja brinna så kanske jag till och med skulle gå närmre och stirra, eller ja, kanske inte... Långt bort hörde jag någon säga mitt namn, om och om igen. Men jag brydde mig inte. Bara jag och lågan fanns. Det var inte förens någon puttade till mig på axeln - ganska hårt - som jag reagerade.
"What?" Sa jag förvirrat och såg på dem båda.
"You just... You where like stuck. You didn't even react when I wave with my hand up and down infront of your face" sa Harry och jag log.
"I'm sorry about that" sa jag medans Louis ställde fram maten.
"What's so interesting about that candle?" Frågade han och slog sig ner framför mig.
"I don't know... I've always been like that. I just get stuck in the fire. If you wouldn't have bothering (stört) me, I would sit like that all day" sa jag och började ta lite spagetti.
"That's like awesome!" Utbrast Louis och jag fnissade.
"Okey, so... How is it between you and Zayn?" Frågade Harry och tog spagetti efter mig.
"Quite good, I think. We're like friends again" log jag och Louis gjorde ett "glädje"-tjut.
"Hurray!! That's awesome!! Everything is like before! No problems!" Sa han, men Harry såg ilsket på honom och jag såg frågande på dem båda.
De blev tysta. Som om det fanns något att prata om, fast de inte vågade.
"What?" Sa jag oroligt och la ner besticken.
"Nothing" sa Harry snabbt, för snabbt.
"Do you think I'm stupid? I can see that something is wrong! Just tell me! I can't handle more lies" sa jag allvarligt, och lite surt.
"There's nothing to talk about" sa Louis och jag suckade.
"Thanks for the food. I'm going to me now" mumlade jag och ställde disken på diskbänken för att seadn gå till hallen.
Jag tog på mig skorna och gick sedan över till mig. När jag kom dit så slängde jag av mig skorna och gick ilsket fram till köket. På något sätt var jag stressad, sur, orolig och nervös. Allt på samma gång. Känslorna bara forsade ut. Jag ställde mig med händerna på bänken och såg ner i golvet.
Det är säkert ingenting konstigt. Det är bara något jag överreagerade på. Det var nog inget, intalade jag mig själv, även om jag visste att jag ljög för mitt inre. När det knackade på dörren struntade jag i det och gick istället till sovrummet och plockade fram min dagbok. Den var ljusrosa med massor av detaljer. Jag tog pennan som satt på och började skriva.
Kära dagbok...
Oj, det var väldigt länge sedan jag skrev... Men, jag kan berätta vad som har hänt senaste tiden... Egentligen har allt bara varit problem. Jag har träffat One Direction och blev först ihop med en kille i bandet, Zayn. Men vi bråkade hela tiden och båda tappade de speciella känslorna för varandra. Nu är jag ihop med en kille i bandet som heter Harry. Han är underbar och ja, jag älskar honom... Tror jag. Men jag är riktigt säker på att han är den rätta, men jag var säker på att det var Zayn också, så jag vet inte... Men jag får prova. Funkar det inte så struntar jag i det. Då förblir vi alla vänner, bara vänner.
Jag har flyttat ifrån pappa. Mamma flyttade till Sverige igen, men jag ville med. Men killarna i bandet fick mig att stanna. Och eftersom jag inte ville bo med pappa så fick jag en lägenhet vid de andras. Väldigt bra faktiskt! Jag har slutat på fotbollen, och har precis börjat jobba på StarBucks i närheten.
Bara för några sekunder sedan var jag hos Louis och Harry. Vi åt mat, men stämningen blev spänd. Efter att Louis sagt "Inga problem" så vart det tyst och Harry såg riktigt irriterad ut. Såklart visste jag att något var fel... Men de sa inget om det. De tror verkligen att jag är knäpp i huvudet, jag menar, jag ser ju att något är fel! Det är bara att säga vad som är fel!
Måste sluta nu. Det är någon som inte vill sluta knacka på dörren... C' ya'!
Jag stängde dagboken och kastade den på sängen för att sedan gå till dörren. Där ute stod Harry och de andra killarna.
"We need to talk" sa Harry allvarligt och alla klev in och satte sig i soffan.
Jag ställde mig framför och alla såg riktigt spända ut. Efter en stunds tystnad öppnar Liam munnen för att säga något.
"Ehm... Yeah, there's a thing we need to tell you" sa han nervöst och jag suckade.
"And that is?" Sa jag utdraget och Zayn öppnade munnen för att börja prata.
"We're going on tour. In three days, for three months" sa han nervöst och jag tappade hakan.
------------------------------------------------
Hur reagerar hon? Arg, glad, ledsen, överraskad?? Well, kommentera för nästa kapitel!!
Vad hände med kommentarerna på förra kapitlet? Inga kommentarer? Aja, kommentera mera nu!! ;)
Tack till alla er som stannar! Förlåt för att ni får vänta mellan kapitlena, men det är mycket i skolan! Läxor och prov! Så... Återigen, tack till er som stannar och tack till er andra som i alla fall läst lite av min novell!! Uppskattar det verkligen!!
Xxx
The Direction 2 Love~19~AllThoseQuestions
Melinda
När klockan blev fyra åkte vi hem igen. Harry kysste mig snabbt och sedan skildes vi åt när jag gick till min lägenhet och han till sin och Louis. När jag tagit av mig mina Flip Flops och lagt strandväskan på golvet så tog jag min MacBookAir till soffan där jag slog mig ner. Sedan började sökandet på en billig, bra resa. Men efter någon timme gav jag upp. Det gick upp för mig att jag inte har råd för en resa, inte än. Men jag överlever, hoppas jag. Tanken på att allt var som vanligt igen var bara... Så härlig! Det är riktigt skönt att inte behöva tänka på att någon är sur på mig, eller att någon är ledsen på grund av mig.
Plötsligt knackade det på dörren. Och där ute stod Niall och Harry. Båda log stort och kramade mig samtidigt.
"Easy" fnissade jag när de höll på att välta mig.
"Sorry!" Fnissade Harry och Niall flinade. "So, where are you going?" Frågade han sedan med ett leende.
"What?" Frågade jag.
"You said you'd go on a trip?" Sa han och jag log.
"Oh, yeah. I was going to, but I think that should wait. I haven't money, I need to get at job and yeah" förklarade jag och Niall skrattade.
"Do you think that we would let you pay? No way! Just, look for a trip to... Somewhere and call us" sa han och jag skakade på huvudet.
"No way. You're no going to pay! You've done enough for me. I'll not let you pay!" Sa jag allvarligt och Harry kramade mig.
"Honey, don't you get that we're doing this because we care about you?"
"Yes, I do. But I'll never let you pay for my trip. So, if you excuse me. I'm going to look for a job" sa jag och "puttade" ut dem med ett leende innan jag stängde dörren.
Direkt gick jag till datorn och sökte på olika kaféer i närheten. Det fanns ju StarBucks och sedan fanns det några andra, men det var mest äldre som jobbade där. Så ja, jag gick dit, visade mina betyg och frågade om det fanns jobb för en till. Och det fanns det, som tur var.
"You'll start tomorrow at nine AM" log tjejen och jag nickade.
"Thank you so much" log jag.
Jag gick ut därifrån och sedan började jag gå tillbaka mot lägenheten. När jag gick och nynnade för mig själv öppnades Zayns dörr. Jag hoppade till och fnissade sedan.
"Sorry, were you scared?" Frågade han och flinade.
"Yeah, a little" flinade jag och han såg på mig med bekymrade ögon.
"I'm sorry for what I did. Now I regret it so much. But I think that I just like you as a friend" sa han och jag log.
"Yeah, me to. And, let's forget this. Let's start over" log jag och sträckte fram handen. "I'm Melinda"
Han flinade. "I'm Zayn" han skakade min hand och sedan gav han mig en hård kram.
Jag gick sedan vidare till min lägenhet och han gick in till sig. När jag tagit upp datorn loggade jag in på Spotify och satte på Trying To Recall med Marie Lindberg.
Lyssna samtidigt
Ibland undrar jag hur jag kunde ha den här turen att träffa killarna. De har liksom förändrat mitt liv. De har gett mig mitt hopp om livet tillbaka. Dem har varit snälla och haft armarna öppna för mig när jag behövde dem som mest. Men vad har dem fått tillbaka? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Varför just jag? Det betyder extra mycket för mig att de betalar hyra tills jag klarar mig själv. Jag fattar inte varför... Jag skulle lika gärna kunna flytta till Sverige där mamma betalar och tar hand om mig. Även om jag inte är så mycket med henne så bryr hon sig mer om mig än vad pappa gör. En del tycker att jag ska vara glad att jag hade turen att få ett sånt här unikt liv, och det är jag. Jag är inte glad över hela mitt liv. Men jag är glad att jag har killarna vid min sida och en plats där jag kan vara. Det är bara det att... Jag har liksom ingen pappa som läxar upp mig om killar och vad de kan göra med en, jag har ingen mamma som håller om mig när någon varit taskig. Frågan är om det räcker med att leva med fyra kompisar och en kille. Visst, jag kan ge mig ut och träffa nya vänner! Men det kommer aldrig vara någon som kan ta mamma och pappa rollen. Behöver man ha mamma och pappa för att leva? Eller räcker det med kompisar och en pojkvän? Frågorna är många, svaren är få.
-----------------------------------------------
FÖRLÅT FÖR GRYMT KORT!! Men jag hinner inte mer nu! Ska på middag och måste åka snart, så... Vi får se när nästa kommer. Hoppas ni stannar och förlåt för usel uppdatering! Love U guys!
Xxxx
När klockan blev fyra åkte vi hem igen. Harry kysste mig snabbt och sedan skildes vi åt när jag gick till min lägenhet och han till sin och Louis. När jag tagit av mig mina Flip Flops och lagt strandväskan på golvet så tog jag min MacBookAir till soffan där jag slog mig ner. Sedan började sökandet på en billig, bra resa. Men efter någon timme gav jag upp. Det gick upp för mig att jag inte har råd för en resa, inte än. Men jag överlever, hoppas jag. Tanken på att allt var som vanligt igen var bara... Så härlig! Det är riktigt skönt att inte behöva tänka på att någon är sur på mig, eller att någon är ledsen på grund av mig.
Plötsligt knackade det på dörren. Och där ute stod Niall och Harry. Båda log stort och kramade mig samtidigt.
"Easy" fnissade jag när de höll på att välta mig.
"Sorry!" Fnissade Harry och Niall flinade. "So, where are you going?" Frågade han sedan med ett leende.
"What?" Frågade jag.
"You said you'd go on a trip?" Sa han och jag log.
"Oh, yeah. I was going to, but I think that should wait. I haven't money, I need to get at job and yeah" förklarade jag och Niall skrattade.
"Do you think that we would let you pay? No way! Just, look for a trip to... Somewhere and call us" sa han och jag skakade på huvudet.
"No way. You're no going to pay! You've done enough for me. I'll not let you pay!" Sa jag allvarligt och Harry kramade mig.
"Honey, don't you get that we're doing this because we care about you?"
"Yes, I do. But I'll never let you pay for my trip. So, if you excuse me. I'm going to look for a job" sa jag och "puttade" ut dem med ett leende innan jag stängde dörren.
Direkt gick jag till datorn och sökte på olika kaféer i närheten. Det fanns ju StarBucks och sedan fanns det några andra, men det var mest äldre som jobbade där. Så ja, jag gick dit, visade mina betyg och frågade om det fanns jobb för en till. Och det fanns det, som tur var.
"You'll start tomorrow at nine AM" log tjejen och jag nickade.
"Thank you so much" log jag.
Jag gick ut därifrån och sedan började jag gå tillbaka mot lägenheten. När jag gick och nynnade för mig själv öppnades Zayns dörr. Jag hoppade till och fnissade sedan.
"Sorry, were you scared?" Frågade han och flinade.
"Yeah, a little" flinade jag och han såg på mig med bekymrade ögon.
"I'm sorry for what I did. Now I regret it so much. But I think that I just like you as a friend" sa han och jag log.
"Yeah, me to. And, let's forget this. Let's start over" log jag och sträckte fram handen. "I'm Melinda"
Han flinade. "I'm Zayn" han skakade min hand och sedan gav han mig en hård kram.
Jag gick sedan vidare till min lägenhet och han gick in till sig. När jag tagit upp datorn loggade jag in på Spotify och satte på Trying To Recall med Marie Lindberg.
Lyssna samtidigt
Ibland undrar jag hur jag kunde ha den här turen att träffa killarna. De har liksom förändrat mitt liv. De har gett mig mitt hopp om livet tillbaka. Dem har varit snälla och haft armarna öppna för mig när jag behövde dem som mest. Men vad har dem fått tillbaka? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Varför just jag? Det betyder extra mycket för mig att de betalar hyra tills jag klarar mig själv. Jag fattar inte varför... Jag skulle lika gärna kunna flytta till Sverige där mamma betalar och tar hand om mig. Även om jag inte är så mycket med henne så bryr hon sig mer om mig än vad pappa gör. En del tycker att jag ska vara glad att jag hade turen att få ett sånt här unikt liv, och det är jag. Jag är inte glad över hela mitt liv. Men jag är glad att jag har killarna vid min sida och en plats där jag kan vara. Det är bara det att... Jag har liksom ingen pappa som läxar upp mig om killar och vad de kan göra med en, jag har ingen mamma som håller om mig när någon varit taskig. Frågan är om det räcker med att leva med fyra kompisar och en kille. Visst, jag kan ge mig ut och träffa nya vänner! Men det kommer aldrig vara någon som kan ta mamma och pappa rollen. Behöver man ha mamma och pappa för att leva? Eller räcker det med kompisar och en pojkvän? Frågorna är många, svaren är få.
-----------------------------------------------
FÖRLÅT FÖR GRYMT KORT!! Men jag hinner inte mer nu! Ska på middag och måste åka snart, så... Vi får se när nästa kommer. Hoppas ni stannar och förlåt för usel uppdatering! Love U guys!
Xxxx
The Direction 2 Love~18~SophieLake
Melinda
När jag vaknade låg jag i min säng. Hur kom jag dit? Jag somnade ju i bilen. Hade någon burit mig, kanske? Jag slutade tänka på det och drog på mig ljusa jeansshorts, ett löst, gult linne och en lika ljus jeansväst, samt en svart blommig bikini under. Jag hade nämligen bestämt mig för att åka till stranden och sola idag. Vill inte vara inne när vädret är såhär bra! Solen sken och det var riktigt varmt.
Jag packade min strandväska med nödvändiga saker och sedan drog jag fötterna i mina svarta Flip Flops. Sedan gick jag till Harry och Louis lägenhet, som låg närmast min. Snett mittemot min. Harry öppnade. Han hade på sig lösa jeans men ingen tröja. Hans hår var som vanligt: krulligt.
"Hi! I just wanted to say that I'm going to the beach" sa jag och log smått.
"Morning! Yeah, ok. Do you want me to come with you?" Sa han gulligt.
"Ehm... Sure, if you've time?" Sa jag osäkert.
"Yeah, I wouldn't ask if I haven't time" flinade han och visade att jag skulle gå in.
Jag klev in och väntade på att han skulle bli klar. När han dragit på sig skor så vände han sig mot köket.
"I'm going to the beach with Mel! Bye!" Ropade han och jag såg Louis sticka fram huvudet.
"Sure! Don't stop screaming! Because I'm not standing right here!" Ropade han tillbaka och jag skrattade.
Harry skrattade tyst medans han skakade på huvudet, innan vi gick ut och bestämde oss för att ta en "promenad i solskenet", som vi sa. På vägen till stranden pratade vi om gamla minnen, när vi var mindre. Jag berättade om när jag hällde en hel hink röd färg över mig. Han skrattade och var nära på att gå in i en sur tant. När hon gått förbi börjar vi skratta ännu mer. Vi hörde henne muttra för sig själv och vi började ASGARVA. Seriöst, Harry behövde lägga sig ner på marken.
När vi ÄNTLIGEN kom till stranden hade skrattet ännu inte dött, men det var inte lika mycket som förut. Vi la ner våra handdukar och solade en stund. Sedan tvingade Harry i mig i vattnet. Han drog med mig i och det var faktiskt inte så kallt. Vi hade ett litet "vattenkrig" men sedan bestämde jag mig för att gå upp och sola igen. Harry kom också efter en stund. Vi snackade ett tag innan jag satte i ena snäckan på mitt headset och satte på Angel med Cody Simpson. Harry tog den andra, men han var tvungen att flytta närmre mig. Nästan så nära att jag kunde känna hans axel mot min. Jag kunde känna hans blick på mig.
Harry
Jag såg på Mel. Skulle jag? Skulle jag våga?
"I must be in heaven, cause I'm looking at an angel" började jag sjönga och hon såg på mig "whose staring back in me" sjöng jag vidare och hon började fnissa och såg generat ner i sin handduk. "Hey, don't look down" sa jag och tog upp hennes ansikte med mitt pekfinger.
Hon fnissade igen innan All I Need med Within Temptation började spelas. Hon såg upp på stranden och tittade på ett yngre par som gick vid strandkanten. De skrattade och log hela tiden.
"Ey, I'm here. Okay?" Sa jag och la armen om henne.
"Thank you Harry" log hon och såg på mig.
Hon kysste min kind innan hon satte sig upp. När hon stod på benen sträckte hon ut handen mot mig. Jag tog den och hon drog upp mig. Vi gick ner till vattnet och ställde oss där vågorna kommer upp. Vi såg ut i horisonten ett tag innan jag såg på Mel istället. Hon mötte min blick och jag tog hennes händer.
"Mel... I..."
Melinda
"Mel... I..." började han och suckade. "I like you" sa han och jag log.
"I like you to Harry" sa jag med ett leende.
"But... I mean that I like you more than a friend"
Chockat såg jag ner i marken och tänkte. Skulle det funka? Skulle han såra mig? Skulle han göra mig illa? Är jag redo att bli tillsammans med någon just nu?
"I'm sorry. I wouldn't have told you that" sa Harry tyst och gick sedan ifrån mig.
"No, Harry..."
Sanningen var ju att jag gillade honom också, som mer än en vän. Men... var jag redo för ett förhållande?
Harry
Jag gick längs stranden och bara tänkte. Jag gjorde fel, hon gillar mig inte, jag gjorde bort mig, hon hatar mig...
"Harry" Jag vände mig om och möttes direkt av Mels läppar. "I like you to" viskade hon och jag kysste henne igen. Jag la ena handen på hennes kind och hon la sina armar om min nacke.
"So... Where are we standing?" Sa jag när vi gick längs strandkanten igen.
"Where do you want to stand?" Frågade hon och jag log.
"Do you wanna be mine?" Frågade jag och hon nickade med ett av sina gulligaste leenden.
"Yes, but only if you want to be mine" log hon och jag la armen om hennes midja.
"Of course" log jag och pussade hennes kind.
Niall
Min mobil ringde. På skärmen stod det Sophie Lake. Jag svarade med ett leende. Innan allt det här hände hade jag och Sophie dejtat. Jag har inte haft tid att träffa henne på länge, och jag saknar henne.
"Hi Sophie!" Svarade jag glatt.
"Hi Niall! Uhm... How are you?"
"I'm fine. And you?" Sa jag och slog mig ner i soffan.
"I'm... alright. But, do you wanna hang out or something? Go to the town or something?"
"Yeah, sure. We can met at StarBucks?"
"That would be great! So... See you in like, ten minutes?"
"Yeah, see you there"
Vi la på och jag började direkt gå mot StarBucks. Väl där satte jag mig vid ett bord och väntade på att Sophie skulle komma.
Då såg jag hennes blonda, axellånga hår fladdra i vinden utanför. När hon klev in fixade hon till håret innan hon såg sig omkring. Hennes gröna ögon mötte mina.
"Hi Niall!" Log hon och satte sig mitt emot mig.
"Hi! It's good to see you again" log jag och hon nickade.
"Yeah, absolutely"
"So, do you want anything? Tea? Coffee? Hot chocolate?" Frågade jag och hon nickade.
"Sure. I can take... One hot chocolate. But I pay" log hon och reste sig upp.
"Sorry, I'm going to pay" log jag, reste mig upp och gick mot disken där man beställde.
Tjejen i kassan log mot mig.
"Hi! Welcome to StarBucks. What do you want?" sa hon med en lite pipig röst.
"Two hot chocolate" log jag och la fram pengar på disken.
"Okay!"
Hon gick iväg och fixade det och tog emot pengarna.
När jag kom tillbaka till bordet satt Sophie och log mot mig. Hennes leende nådde inte upp till öronen, men man såg att hon var glad, och lycklig.
"Here you go" log jag och gav henne den ena koppen.
"Thanks Niall" log hon och tog emot den.
Vi fortsatte prata tills klockan blev typ fyra. Då skulle hon hem så vi sa hejdå och jag började gå tillbaka. Sophie bodde åt andra hållet, hon bodde mer ute på landet. Hon hade några hästar och två hundar. Jag vill gärna hälsa på hennes familj, men det får bli en annan gång.
--------------------------------------------
Lite kort, men det är allt jag hinner just nu. Kommentera!!!
Xxxxx
The Direction 2 Love~17~Skyscraper
När vi kom fram så la jag och Niall ut filtar och de andra fixade en lägereld. Man hörde de prata och skratta.
"Louis, you're so random! You can't even light a fire!" Skrattade Harry och alla började asgarva.
Jag och Niall såg på varandra och brast ut i skratt vi också. Efter några om och men fick jag ut den tunga väskan ur bilen, men den landade på marken direkt.
"What do you have in this one! It weighs a thousand tons!" Utbrast jag och Niall skrattade.
Han tog upp den och hängde den på ryggen, som om den var fjäderlätt. Med hakan i marken såg jag honom gå mot den nu tända brasan. Snabbt tog jag resten av grejerna och sprang efter. Sedan fixade vi och slog oss ner. Jag satt på en filt i sanden bredvid Liam och Niall. Harry, Louis och Zayn satt mittemot oss. Vi hällde upp dricka till alla och sedan plockade Niall upp sin gitarr. Han la den i sin famn och började spela One Thing. Alla sjöng med och hade allmänt kul.
"Can't you sing anything? Please" sa Harry och log.
"No..." sa jag men alla avbröt mig med:
"Pleeeaaaseee!!"
"Well... Okay, if you promise to not laugh och anything"
"That's an easy promise" log Niall och gav mig gitarren.
Först såg jag på alla med mördarblickar - inte på Zayn såklart - och sedan började jag spela Skyscraper med Demi Lovato.
När hon sjunger!
Medans jag spelade tänkte jag på allt som hänt. Allt började med att Louis kysste mig. Jag kommer ihåg allt, från början till... jag kan inte säga slut, eftersom det inte har slutat ännu.
När jag sjöng såg killarna imponerat på mig.
"Wow, that's awesome..." hörde jag Harry mumla och de andra höll med.
"She's so good..." hörde jag Liam viska och jag började le.
När jag sjungit klart så applåderade alla väldigt högt och jag rodnade.
"Wow, you sing really good!" Sa Liam och jag log.
"Thanks"
Jag började spela What Makes You Beautiful och alla sjöng med, bara att jag sjöng en tonart högre. I alla tider som jag sjungit har jag haft svårt att sjunga "mörkt", eller, jag kan det ju, men jag tycker inte det låter någe bra alls. Efter den gav jag gitarren till Niall som började spela Moments. Den kunde jag inte, så jag satt och bara såg på killarna när de sjöng. Jag tittade till och med på Zayn. Hans blick mötte min och den var fylld av ånger. Sakta såg jag ner i sanden för att sedan se upp på honom igen. Han gav mig ett försiktigt leende och jag log väldigt svagt tillbaka.
Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det men... Jag vet inte om jag har kvar känslorna för Zayn. Liksom, jag blir inte knäsvag när jag är nära honom, jag får inte fjärilar i magen när han möter min blick. Jag känner ingen dragningskraft till honom. Såklart ska jag förlåta honom, någon gång. Men jag vet inte om jag vill vara mer än vänner.
Kanske borde jag vara singel ett tag? Bara komma bort från allt och alla. Bara vara ensam... Kanske åka utomlands, språkresa? Det är inte det att jag vill komma ifrån killarna, men det kanske skulle vara skönt att komma ifrån alla lite. Kanske ska kolla på en biljett imorgon...
"Hello! Mel! Earth calling!" Småskrek Louis och viftade med handen framför mitt ansikte.
"What?" Sa jag helt... borta.
"What's on your mind?" Sa Niall och jag log.
"I don't know... A lot of things. I think that... Maybe I should go away somewhere... Like, alone. So I can get a time to think about everything. It's not that I want to get away from you, but..." sa jag men Harry avbröt mig.
"We get it. I think you should go. That would be good for you. And we'll be right here when you get back" log han och jag log tillbaka.
Liam drog in mig i sin famn och Niall kom in i "omfamningen". Med ett leende kom Harry fram till oss och kramade allihopa. Louis var inte sen och kom fram. Zayn satt kvar och såg lite osäker ut.
"Come here, Zayn" log jag och han log stort.
Han kom fram till oss och hängde med i kramen. När vi släppte varandra började jag frysa och skaka.
"Can we get back now?" Sa jag med skakig röst och fnissade.
"Of course. Come here" sa Harry och öppnade sin famn.
Jag ställde mig upp och gick med han till bilen. När hans kropp mötte min fick jag en stöt genom mig. Som en elektrisk chock. Vad i...?
Harry
När jag tog armen om Mel så kände jag fjärilarna i magen. Jag hade vetat länge att jag gillat henne... Men jag trodde inte jag gillade henne så starkt... Tänk om hon inte gillar mig? Hon kanske inte vill ha ett förhållande just nu? Hon kanske inte vill bli sårad igen, fast... Vem vill det?
Nervöst såg jag på henne och hon såg mest chockad ut.
"What?" Sa jag försiktigt.
"I..." hon såg på mig. "I don't know" fortsatte hon och såg in i mina ögon.
Hennes vackra ögon mötte mina och jag blev helt knäsvag. Fjärilarna i min mage blev fler. Shit, jag var verkligen kär...
Melinda
Jag kände hur mina ben kunde ge vika när som helst. Som om de inte orkade hålla mig uppe längre. Jag började skaka mer och jag frös mer.
"Gosh, you freeze really much" sa han och kramade mig hårt.
"Yeah" fnissade jag.
Vänta... Fniss?
Jag satte mig i bilen och väntade på att killarna skulle komma. Louis satte sig bakom ratten, Niall bredvid honom, Harry bredvid mig, Zayn bredvid honom och Liam i Zayns knä. Louis började åka hem och jag lutade huvudet mot fönstret och såg få lampor mot den mörka natten, på stjärnorna. Tänk om mörkret inte fanns, då skulle vi aldrig se stjärnorna.
Innan jag visste ordet av så somnade jag.
Harry
Efter några minuter såg jag hur hela Mels kropp slappnade av och hennes andetag blev tyngre.
"Guys, she fell asleep" sa jag med ett leende.
"That's our girl" flinade Louis och vi fnissade.
Zayn såg på henne med ett litet sorgset leende och jag såg på honom.
"Hey, everythings going to be OK, right?" Sa jag och han nickade.
"I'll always believe" sa han och jag nickade.
"Good! Let's think positive!" Utbrast jag och alla skrattade.
När vi var framme så gick jag, Zayn och Liam ut på deras sida, sedan gick jag runt och öppnade försiktigt bildörren som Mel lutade sig mot. Hon höll på att ramla ut, men jag tog tag i henne.
"Woah" sa jag tyst och la henne i min famn.
Jag tog ett bättre grepp om henne och följde med killarna in i trapphuset. Niall tog upp nyckeln till Mels lägenhet som låg i min ficka och följde mig till hennes lägenhet.
"Thanks" log jag när han öppnat dörren.
"No problems" log han och la ner nyckeln för att sedan lämna lägenheten.
Jag la Mel på hennes säng och tog av hennes skor. Det kändes lite konstigt, men jag tog av hennes byxor så hon inte skulle vakna mitt i natten. Seda la jag täcket över henne och pussade hennes kind.
--------------------------------------------
Så.... Något på G mellan Harry och Mel?? Eller? Haha kommentera!!!
Xxxxx
The Direction 2 Love~16~WatchMovie
Harry
Klockan slog två (på dagen) och ingen har hört något från Mel. Visst, hon kanske sover. Men ändå kunde jag inte undgå att bli orolig. Efter det hon har gått igenom känns det som om hon skulle kunna göra vad som helst. Men jag måste lita på henne.
Jag bestämde mig för att gå till hennes lägenhet. Jag slog tre gånger på hennes dörr och jag hörde steg mot dörren. En trött Mel öppnade dörren.
"Gooood morning Mel!" Utropade jag och hon stönade.
"Oh, gosh... I'm so tired!" muttrade hon och gick mot sovrummet.
Jag klev in och stängde dörren. Sedan gick jag efter henne. Hon låg utslagen i sängen och jag satte mig bredvid henne. Hon var blek och hennes ögon var röda av all gråt. Hennes hår var lite rufsigt, men det var bara gulligt.
Melinda
"Have you eaten breakfast?" Frågade jag och han skrattade. "What?"
"Mel, the clock is TWO pm, so yes, I've eaten breakfast" skrattade han och jag fnissade generat.
"Oh, well... Then I'll eat lunch instead"
Han nickade och gick efter mig till köket. Han satte sig vid bordet medans jag satte på vatten på spisen. Medans jag väntade på att det skulle börja koka så tog jag fram makaroner, salt, mjölk, en skål, en sked och ost. Hela tiden kände jag Harrys blick på mig. Han skådade varenda rörelse jag gjorde, varje steg jag tog. När vattnet kokade hällde jag i makaronerna och det skvätte på min hand.
"Ouch!" Utbrast jag och ställde ner makaron paketet.
"Are you okay?" Sa Harry och kom fram till mig.
"Yeah, I think so" sa jag och stönade lite.
Jag tog fram handen och såg att den var röd. Först tog jag av kastrullen från plattan och sedan la jag några isbitar i en påse för att sedan lägga den mot min hand. Det sved lite, men jag överlever.
"I can continue your macaronis" sa Harry och jag nickade.
"Thanks Harry" log jag och satte mig vid bordet, där Harry satt innan.
Niall
Jag tog upp mobilen och kollade klockan, halv fyra. Undrar vad Mel gör... Hon mår nog inte så bra, med tanke på vad som hände tidigare. Bara rena tanken av allt hon gått igenom får mig att rysa. Och att Zayn gjorde sådär mot henne var helt... Omöjligt! Han tjatade ju hela tiden om hur mycket han älskar henne, men sådär gör man inte mot den man älskar. För hennes skull så hoppade jag att hon inte går tillbaka till honom - nej, jag är inte avundsjuk. Jag bryr mig bara om henne. Jag vill inte att hon ska må såhär. Hon förtjänar så mycket bättre. Zayn gjorde fel, det vet jag mycket väl. Tanken på att han sårade henne kommer inte in helt i min hjärna. Han är inte den personen som sårar direkt.
Sakta gick jag mot Mels lägenhet. Jag hörde två välbekanta röste därinne - Mel och Harry. Jag knackade på och Mel öppnade. Hennes hår satt i en tofs och hon hade på sig mjukisbyxor, ett linne och en tjocktröja. På handen hade hon en blöt handduk.
"Hey, what have you done to your hand?" Frågade jag medans jag kramade henne.
"I bured my self on the boiling(kokande) water, but I'm okay" sa hon och släppte in mig.
"Hello Harold" flinade jag när jag såg honom sitta i soffan.
"Helloo" flinade han och vi slog oss ner.
"Where is... You-know-who?" Sa Mel.
"I don't know. I think Liam was with him this night" sa jag och hon nickade.
"So, what are we going to do today?" Sa Harry och Mel suckade.
"I'm gonna watch movies and feel sorry for my self" sa hon ironsikt och jag log.
"You should feel sorry for your self"
"Naah, I don't think so. There's alot of kids that have harder times than me"
"Yeah, but after all you have been going throught you should actually be a little bit sad"
"Don't you think I'm sad? I cry every night!" Utbrast hon och jag suckade.
"I didn't mean it that way"
"No, I know. I'm sorry... I'm over-reakting" sa hon och log.
"But seriously now. What are we going to do?" Sa Harry.
"I'm going to watch ten movies, eat snacks and drink some Cola" log Mel.
"I'm with!" Utbrast Harry.
"I would love to be with you guys, but I need to talk with Zayn and the other" sa jag.
"It's okay" sa Mel och jag gav henne en kram innan jag gick ut.
Harry
När jag tagit fram chips och dricka + glas så satte jag mig bredvid Mel i soffan.
"How's it with your hand?" Frågade jag och nickade mot hennes hand.
"Better, but not good" log hon och jag nickade.
Hon lutade huvudet mot min axel genom filmen. När eftertexterna rullade så satte hon sig upp och log mot mig.
Melinda/några timmar senare
Harry och jag har nu kollat på tre filmer. Vi båda hade tröttnat på det och bestämde oss för att ta med de andra till stranden, lägereld typ. Först var jag emot det, eftersom Zayn skulle vara där. Men jag förstod att de behövde hålla ihop, de var ju liksom One Direction.
Klockan hade blivit fem och vi samlade ihop våra saker och gick till de andra. Alla var i Liams lägenhet, Zayn också. Jag kämpade med att inte mötta hans blick, vilket var svårt eftersom jag hela tiden kände hans blick på mig.
"Guys, pack some stuffs, we're going to the beach!" Utbrast Harry.
"Okay!" Sa alla samtidigt.
Min blick for ner i golvet och en suck trängde sig ur min mun. Zayn kunde bara inte sluta stirra. Han satt och riktigt glodde på mig. Ganska läskigt faktiskt.
"I'll drive!" Skrek Louis och sprang mot oss i hallen.
Alla kom efter och jag gick direkt med Louis ner till bilen. Han och jag gick själva, eftersom han var klar före de andra.
"Are you still mad at Zayn?" Sa han och satte sig i bilen.
"Not mad, just... disappointed. Like, I trusted him" sa jag medans jag slog mig ner bredvid Louis i bilen. "I mean, I didn't expect him to be like that"
"He isn't like that. He was just frustrated" han såg på mig. "Are you mad at me?" Frågade han och jag flyttade min blick från hans ögon till de tomma gatorna.
"No, I'm not mad at you"
"Disappointed?"
"No. I've forgiven you" log jag och han suckade av lycka.
"Thanks. All this... mess was my fault. I started it all, but I promise. It wont happen again" sa han och jag nickade.
"I trust you" log jag och de andra kom ut med väskor i händerna.
De la in allt bak i bilen och sedan hoppade de in i baksätet. Niall fick sitta i Liams knä. Sedan bar det av mot stranden...
----------------------------------
Kommentera!!
Förlåt att jag inte skrivit på länge!!
XoXo
Klockan slog två (på dagen) och ingen har hört något från Mel. Visst, hon kanske sover. Men ändå kunde jag inte undgå att bli orolig. Efter det hon har gått igenom känns det som om hon skulle kunna göra vad som helst. Men jag måste lita på henne.
Jag bestämde mig för att gå till hennes lägenhet. Jag slog tre gånger på hennes dörr och jag hörde steg mot dörren. En trött Mel öppnade dörren.
"Gooood morning Mel!" Utropade jag och hon stönade.
"Oh, gosh... I'm so tired!" muttrade hon och gick mot sovrummet.
Jag klev in och stängde dörren. Sedan gick jag efter henne. Hon låg utslagen i sängen och jag satte mig bredvid henne. Hon var blek och hennes ögon var röda av all gråt. Hennes hår var lite rufsigt, men det var bara gulligt.
Melinda
"Have you eaten breakfast?" Frågade jag och han skrattade. "What?"
"Mel, the clock is TWO pm, so yes, I've eaten breakfast" skrattade han och jag fnissade generat.
"Oh, well... Then I'll eat lunch instead"
Han nickade och gick efter mig till köket. Han satte sig vid bordet medans jag satte på vatten på spisen. Medans jag väntade på att det skulle börja koka så tog jag fram makaroner, salt, mjölk, en skål, en sked och ost. Hela tiden kände jag Harrys blick på mig. Han skådade varenda rörelse jag gjorde, varje steg jag tog. När vattnet kokade hällde jag i makaronerna och det skvätte på min hand.
"Ouch!" Utbrast jag och ställde ner makaron paketet.
"Are you okay?" Sa Harry och kom fram till mig.
"Yeah, I think so" sa jag och stönade lite.
Jag tog fram handen och såg att den var röd. Först tog jag av kastrullen från plattan och sedan la jag några isbitar i en påse för att sedan lägga den mot min hand. Det sved lite, men jag överlever.
"I can continue your macaronis" sa Harry och jag nickade.
"Thanks Harry" log jag och satte mig vid bordet, där Harry satt innan.
Niall
Jag tog upp mobilen och kollade klockan, halv fyra. Undrar vad Mel gör... Hon mår nog inte så bra, med tanke på vad som hände tidigare. Bara rena tanken av allt hon gått igenom får mig att rysa. Och att Zayn gjorde sådär mot henne var helt... Omöjligt! Han tjatade ju hela tiden om hur mycket han älskar henne, men sådär gör man inte mot den man älskar. För hennes skull så hoppade jag att hon inte går tillbaka till honom - nej, jag är inte avundsjuk. Jag bryr mig bara om henne. Jag vill inte att hon ska må såhär. Hon förtjänar så mycket bättre. Zayn gjorde fel, det vet jag mycket väl. Tanken på att han sårade henne kommer inte in helt i min hjärna. Han är inte den personen som sårar direkt.
Sakta gick jag mot Mels lägenhet. Jag hörde två välbekanta röste därinne - Mel och Harry. Jag knackade på och Mel öppnade. Hennes hår satt i en tofs och hon hade på sig mjukisbyxor, ett linne och en tjocktröja. På handen hade hon en blöt handduk.
"Hey, what have you done to your hand?" Frågade jag medans jag kramade henne.
"I bured my self on the boiling(kokande) water, but I'm okay" sa hon och släppte in mig.
"Hello Harold" flinade jag när jag såg honom sitta i soffan.
"Helloo" flinade han och vi slog oss ner.
"Where is... You-know-who?" Sa Mel.
"I don't know. I think Liam was with him this night" sa jag och hon nickade.
"So, what are we going to do today?" Sa Harry och Mel suckade.
"I'm gonna watch movies and feel sorry for my self" sa hon ironsikt och jag log.
"You should feel sorry for your self"
"Naah, I don't think so. There's alot of kids that have harder times than me"
"Yeah, but after all you have been going throught you should actually be a little bit sad"
"Don't you think I'm sad? I cry every night!" Utbrast hon och jag suckade.
"I didn't mean it that way"
"No, I know. I'm sorry... I'm over-reakting" sa hon och log.
"But seriously now. What are we going to do?" Sa Harry.
"I'm going to watch ten movies, eat snacks and drink some Cola" log Mel.
"I'm with!" Utbrast Harry.
"I would love to be with you guys, but I need to talk with Zayn and the other" sa jag.
"It's okay" sa Mel och jag gav henne en kram innan jag gick ut.
Harry
När jag tagit fram chips och dricka + glas så satte jag mig bredvid Mel i soffan.
"How's it with your hand?" Frågade jag och nickade mot hennes hand.
"Better, but not good" log hon och jag nickade.
Hon lutade huvudet mot min axel genom filmen. När eftertexterna rullade så satte hon sig upp och log mot mig.
Melinda/några timmar senare
Harry och jag har nu kollat på tre filmer. Vi båda hade tröttnat på det och bestämde oss för att ta med de andra till stranden, lägereld typ. Först var jag emot det, eftersom Zayn skulle vara där. Men jag förstod att de behövde hålla ihop, de var ju liksom One Direction.
Klockan hade blivit fem och vi samlade ihop våra saker och gick till de andra. Alla var i Liams lägenhet, Zayn också. Jag kämpade med att inte mötta hans blick, vilket var svårt eftersom jag hela tiden kände hans blick på mig.
"Guys, pack some stuffs, we're going to the beach!" Utbrast Harry.
"Okay!" Sa alla samtidigt.
Min blick for ner i golvet och en suck trängde sig ur min mun. Zayn kunde bara inte sluta stirra. Han satt och riktigt glodde på mig. Ganska läskigt faktiskt.
"I'll drive!" Skrek Louis och sprang mot oss i hallen.
Alla kom efter och jag gick direkt med Louis ner till bilen. Han och jag gick själva, eftersom han var klar före de andra.
"Are you still mad at Zayn?" Sa han och satte sig i bilen.
"Not mad, just... disappointed. Like, I trusted him" sa jag medans jag slog mig ner bredvid Louis i bilen. "I mean, I didn't expect him to be like that"
"He isn't like that. He was just frustrated" han såg på mig. "Are you mad at me?" Frågade han och jag flyttade min blick från hans ögon till de tomma gatorna.
"No, I'm not mad at you"
"Disappointed?"
"No. I've forgiven you" log jag och han suckade av lycka.
"Thanks. All this... mess was my fault. I started it all, but I promise. It wont happen again" sa han och jag nickade.
"I trust you" log jag och de andra kom ut med väskor i händerna.
De la in allt bak i bilen och sedan hoppade de in i baksätet. Niall fick sitta i Liams knä. Sedan bar det av mot stranden...
----------------------------------
Kommentera!!
Förlåt att jag inte skrivit på länge!!
XoXo
The Direction 2 Love~15~Everything'sGonnaBeAlright
Melinda
Zayn såg ner i golvet medans Harry gick mot honom. Niall kom fram till mig och satte sig bredvid mig.
"I said you have to be careful about her! Not hurt her!" Röt Harry.
"I'm sorry! I was so pissed of at Louis, and then i met her in the staircase. She wonder what's going on, but I did try to bypass her. Then she just grab me and ask me what have happen" Zayn såg på mig medans han fortsatte och jag kände rädslan stiga "then I was so tired of everything, so I hit her, and I regret so bad. I'm not that guy! It was everything with Louis that made me pissed of"
Niall höll armen om mig och Harry puttade undan Zayn som var på väg mot mig.
"Oh, come on! I said I regret it!" Utbrast Zayn.
"Yeah, yeah you did. But how can we know that you mean it?!" Sa Harry högt.
Jag har aldrig sett honom såhär arg. Plötsligt öppnas dörren och Louis stiger in. Hans ögon blir stora när han ser mig sitta och gråta i ett hörn och Harry stå och blänga på Zayn.
"What's going on in here?!" Utbrast han och satte sig vid mig. Han drog fingret längst min röda kind - jag backade undan - innan han såg på Harry och Zayn.
"Zayn hit her" sa Harry.
"You did what?! Why?!" Utbrast ha och reste sig upp.
"I regret it so bad! You don't even know!" Sa Zayn och jag såg tårarna i hans ögon.
"I don't want to be here" grät jag och Niall hjälpte mig upp.
"I'll take her to her apartment" sa han och gick med mig ut.
Mina tårar sprutade och hela mitt liv föll isär, bit för bit. Niall tog armen om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel.
"Shh... Everything's gonna be alright" viskade han och tog mig till mitt sovrum.
Jag la mig ner och han var på väg ut.
"No! Don't leave me" grät jag och han skakade på huvudet.
"No, I'm not going to. I just going to get water" sa han och jag nickade.
Medans han var i köket tog jag på mig rutiga pyjamasbyxor och ett linne. Sedan la jag mig ner i sängen och bara grät. När Niall kom tillbaka sträckte han vattenglaset till mig, men jag skakade på huvudet.
"Come on, Mel. You need this" sa han och jag skakade på huvudet ytterligare en gång. "Mel, please drink it, for me?"
Jag såg honom i ögonen. Han hade faktiskt fina ögon!
"No" mumlade jag och torkade mina tårar med en snyftning.
"Please, Mel. Why not?" sa han och satte sig bredvid mig.
Sakta tog jag glaset och drack lite. Sedan gav jag det till honom och la mig ner igen.
"I need to go to the others. But, can I borrow a key so I can lock the door?"
"In the livingrooms table" viskade jag och han nickade.
Han gick ut och jag hörde honom stänga dörren. Det här är bara för mycket för mig. Jag har varit med om det flera gånger, jag vill inte att det ska hända igen. Varför inte bara ge upp? Varför inte bara ge upp livet jag kallar helvete?
Niall
När jag kom tillbaka till lägenheten så satt alla i soffan. De var tysta, som om de tänkte.
"Where's Mel?" Frågade Liam.
"In her apartment" sa jag och höll upp nyckeln.
Jag gick in och ställde mig framför dem.
"So... Have you talked?" Sa jag och de nickade.
"Louis och Zayn are friends again, but we're not sure that Mel is going to forgive Zayn" sa Harry och jag nickade.
"Okey, that's good" sa jag.
"I miss her" sa Zayn och jag kunde se tårarna som bildades i hans ögon.
"Yeah, I know. But she need time to think" sa jag och han nickade.
"Is she asleep" frågade Liam och jag nickade.
"Think so. She need to sleep, so I don't think that we should go in to her again" sa jag och de alla nickade.
Efter några minuter av prat gick alla till sig.
Melinda
Klockan slog tre på natten/morgonen och jag sov inte. Bilden när Zayn slog mig försvann inte ur mitt huvud. Den spelades om, och om igen. Det bultade fortfarande och det var riktigt irriterande. Tankarna om att ge upp var fortfarande kvar. Men... Jag har liksom kämpat hela mitt liv, och om jag då skulle ge upp så skulle jag ha kämpat i onödan.
Plötsligt fick jag ett SMS från Liam.
Från Liam
R U ok? :/
Från Mel
No...
Från Liam
Can I come over?
Från Mel
Sure
Efter bara några minuter knackade det på dörren och jag gick för att öppna. Där stod Liam. Han hade på sig mjukisar och en tjocktröja. Han klev in och jag stängde och låste.
"Hey" sa han och jag log ett fake-smile tillbaka.
"Hi"
Vi gick mot vardagsrummet och satte oss i soffan.
"I'm so pissed of" suckade jag.
"Well, you should be. I mean, everything happens at the same time" sa han och såg på mig.
"Yeah, but I'm use to it. Not because I like it, but this happened all the time before" sa jag och han nickade allvarligt.
"I don't get it how you do all this. I mean, you're so strong! I shouldn't have handle it if everything happened to me" sa han och jag fnissade lite glädjelöst.
"I'm tired... Of everything. You don't know how many times I've thought about giving up. I mean, everything should have been so easier"
"Promise me to fight until the end" sa han allvarligt.
"Sure, but the end is very close" sa jag tyst.
"I just want you to know that I'll be by your side, all the time" sa han och jag log tacksamt.
"Thanks Liam" log jag och jag mig i hans knä. "Are you afraid of dying?" Viskade jag.
"No. But I don't wanna die"
"Same here, I think" viskade jag och föll i en djup, djup sömn.
Liam
Så fort Mel somnat så såg jag mig omkring. Det var väldigt fint faktiskt. Ärligt talat så fattar jag itne hur Mel har klarat allt det här, all skit hon tagit. Hon visar sig inte svag, men jag vet att djupt därinne balanserar hon på en tråd, mellan liv och död...
----------------------------------------------
Kort, I know... Men jag har suttit i en bil i fyra timmar så jag är väldigt trött just nu... KANSKE kommer en till idag, men då får ni kommentera!!!
Xxxxxxxxx
Zayn såg ner i golvet medans Harry gick mot honom. Niall kom fram till mig och satte sig bredvid mig.
"I said you have to be careful about her! Not hurt her!" Röt Harry.
"I'm sorry! I was so pissed of at Louis, and then i met her in the staircase. She wonder what's going on, but I did try to bypass her. Then she just grab me and ask me what have happen" Zayn såg på mig medans han fortsatte och jag kände rädslan stiga "then I was so tired of everything, so I hit her, and I regret so bad. I'm not that guy! It was everything with Louis that made me pissed of"
Niall höll armen om mig och Harry puttade undan Zayn som var på väg mot mig.
"Oh, come on! I said I regret it!" Utbrast Zayn.
"Yeah, yeah you did. But how can we know that you mean it?!" Sa Harry högt.
Jag har aldrig sett honom såhär arg. Plötsligt öppnas dörren och Louis stiger in. Hans ögon blir stora när han ser mig sitta och gråta i ett hörn och Harry stå och blänga på Zayn.
"What's going on in here?!" Utbrast han och satte sig vid mig. Han drog fingret längst min röda kind - jag backade undan - innan han såg på Harry och Zayn.
"Zayn hit her" sa Harry.
"You did what?! Why?!" Utbrast ha och reste sig upp.
"I regret it so bad! You don't even know!" Sa Zayn och jag såg tårarna i hans ögon.
"I don't want to be here" grät jag och Niall hjälpte mig upp.
"I'll take her to her apartment" sa han och gick med mig ut.
Mina tårar sprutade och hela mitt liv föll isär, bit för bit. Niall tog armen om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel.
"Shh... Everything's gonna be alright" viskade han och tog mig till mitt sovrum.
Jag la mig ner och han var på väg ut.
"No! Don't leave me" grät jag och han skakade på huvudet.
"No, I'm not going to. I just going to get water" sa han och jag nickade.
Medans han var i köket tog jag på mig rutiga pyjamasbyxor och ett linne. Sedan la jag mig ner i sängen och bara grät. När Niall kom tillbaka sträckte han vattenglaset till mig, men jag skakade på huvudet.
"Come on, Mel. You need this" sa han och jag skakade på huvudet ytterligare en gång. "Mel, please drink it, for me?"
Jag såg honom i ögonen. Han hade faktiskt fina ögon!
"No" mumlade jag och torkade mina tårar med en snyftning.
"Please, Mel. Why not?" sa han och satte sig bredvid mig.
Sakta tog jag glaset och drack lite. Sedan gav jag det till honom och la mig ner igen.
"I need to go to the others. But, can I borrow a key so I can lock the door?"
"In the livingrooms table" viskade jag och han nickade.
Han gick ut och jag hörde honom stänga dörren. Det här är bara för mycket för mig. Jag har varit med om det flera gånger, jag vill inte att det ska hända igen. Varför inte bara ge upp? Varför inte bara ge upp livet jag kallar helvete?
Niall
När jag kom tillbaka till lägenheten så satt alla i soffan. De var tysta, som om de tänkte.
"Where's Mel?" Frågade Liam.
"In her apartment" sa jag och höll upp nyckeln.
Jag gick in och ställde mig framför dem.
"So... Have you talked?" Sa jag och de nickade.
"Louis och Zayn are friends again, but we're not sure that Mel is going to forgive Zayn" sa Harry och jag nickade.
"Okey, that's good" sa jag.
"I miss her" sa Zayn och jag kunde se tårarna som bildades i hans ögon.
"Yeah, I know. But she need time to think" sa jag och han nickade.
"Is she asleep" frågade Liam och jag nickade.
"Think so. She need to sleep, so I don't think that we should go in to her again" sa jag och de alla nickade.
Efter några minuter av prat gick alla till sig.
Melinda
Klockan slog tre på natten/morgonen och jag sov inte. Bilden när Zayn slog mig försvann inte ur mitt huvud. Den spelades om, och om igen. Det bultade fortfarande och det var riktigt irriterande. Tankarna om att ge upp var fortfarande kvar. Men... Jag har liksom kämpat hela mitt liv, och om jag då skulle ge upp så skulle jag ha kämpat i onödan.
Plötsligt fick jag ett SMS från Liam.
Från Liam
R U ok? :/
Från Mel
No...
Från Liam
Can I come over?
Från Mel
Sure
Efter bara några minuter knackade det på dörren och jag gick för att öppna. Där stod Liam. Han hade på sig mjukisar och en tjocktröja. Han klev in och jag stängde och låste.
"Hey" sa han och jag log ett fake-smile tillbaka.
"Hi"
Vi gick mot vardagsrummet och satte oss i soffan.
"I'm so pissed of" suckade jag.
"Well, you should be. I mean, everything happens at the same time" sa han och såg på mig.
"Yeah, but I'm use to it. Not because I like it, but this happened all the time before" sa jag och han nickade allvarligt.
"I don't get it how you do all this. I mean, you're so strong! I shouldn't have handle it if everything happened to me" sa han och jag fnissade lite glädjelöst.
"I'm tired... Of everything. You don't know how many times I've thought about giving up. I mean, everything should have been so easier"
"Promise me to fight until the end" sa han allvarligt.
"Sure, but the end is very close" sa jag tyst.
"I just want you to know that I'll be by your side, all the time" sa han och jag log tacksamt.
"Thanks Liam" log jag och jag mig i hans knä. "Are you afraid of dying?" Viskade jag.
"No. But I don't wanna die"
"Same here, I think" viskade jag och föll i en djup, djup sömn.
Liam
Så fort Mel somnat så såg jag mig omkring. Det var väldigt fint faktiskt. Ärligt talat så fattar jag itne hur Mel har klarat allt det här, all skit hon tagit. Hon visar sig inte svag, men jag vet att djupt därinne balanserar hon på en tråd, mellan liv och död...
----------------------------------------------
Kort, I know... Men jag har suttit i en bil i fyra timmar så jag är väldigt trött just nu... KANSKE kommer en till idag, men då får ni kommentera!!!
Xxxxxxxxx
The Direction 2 Love~14~WhatHappened?!
Lyssna samtidigt!
Harry
Efter en stund väckte vi Mel och jag bar upp henne. Zayn skulle prata med Louis, så jag fick äran att bära henne till hennes lägenhet. När jag lagt henne i sängen såg hon på mig med trötta ögon.
"Thank you Harry" mumlade hon trött.
"Anytime" log jag och gick ut.
När jag kom till lägenheten igen fick jag en chock. I vardagsrummet stod alla killarna och försökte hålla Zayn och Louis borta från varandra. Niall kämpade för att hålla tillbaka Zayn och Liam kämpade med Louis.
"What the hell guys?!" Småskrek jag och ställde mig emellan dem. "Who are you?! I don't even know you anymore!"
Zayn såg skamset ner i golvet och Louis blick föll ner. Med en suck såg jag på Niall och sedan Liam.
"Zayn, go to your apartment, Louis go to your bedroom" sa Liam och de gjorde som han sa.
När dem gått pratade vi om hur vi skulle göra. De var som lejon när de var i samma rum! Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om vi inte hållit dem ifrån varandra. Vi bestämde oss för att prata med alla. Niall skulle prata med Louis, Liam med Zayn och jag med Mel. Så jag gick till hennes lägenhet och märkte att dörren stod öppen, på glänt.
"Hello?" sa jag och klev in.
Jag stängde dörren efter mig och hörde snyftningar. Sakta gick jag till sovrummet. Där satt Mel och grät. Hon hade händerna för ansiktet och hela hon skakade.
"Mel! What happened?!" Utbrast jag och kramade henne.
Liam
När jag kom till Zayns lägenhet var dörren öppen. Så jag gick in, men ingen var där.
"Zayn?" Sa jag och då kom han in till vardagsrummet där jag var.
Han sa inget. Men han hade tårar i ögonen.
"What happened?" Sa jag och gick fram till honom.
"I..." började han, men allt slutade i tårar.
Han bara grät och grät. Som aldrig förr. Han satte sig på golvet och bara skrek.
"Zayn, Zayn!" Sa jag och fick honom att se in i mina ögon. "Tell me what's wrong"
"I'm the problem, I'm wrong!" Utbrast han och sprang sedan ut.
"Zayn!" Ropade jag efter honom och sprang efter. Han sprang nerför trapporna och jag sprang efter. "Zayn, wait! Tell me what you've done!" Ropade jag efter honom. Men såklart stannade han inte.
Jag sprang efter honom på de mörka gatorna.
Efter ett tag satte han sig på gatan och bara grät.
"Zayn, what did you do?" Sa jag och han skakade på huvudet.
Niall
Jag gick in till Louis och satte mig bredvid honom. Han satt på sängkanten och såg mot fönstret där stjärnorna lös klart.
"Louis..."
"I'm a joke. I don't even know why I did it. It... It was just happened" suckade han och jag la armen på hans axlar.
"Why did you hit Zayn?" Frågade jag.
"I don't know..."
"Do you like Melinda?"
"Just like a friend"
"Are you mad at Zayn?"
"No, but he's mad at me. I don't know what to do, Niall. I don't wanna fight with him. That was the worst thing I've ever done" sa han med tårar i ögonen.
"Sleep now. We're gonna fix everything tomorrow. We all need some sleep" sa jag och han nickade.
"Thanks Niall" log han och gav mig en kram.
"That's what friends are for, right?" Log jag och gick sedan till min lägenhet.
Plötsligt, mitt i tystnaden ringde min mobil. Liam calls...
"Hi Liam, how's it going?"
"Not good. Come to HighStreet" sa han och la på.
Snabbt drog jag på mig ett par skor och en jacka för att sedan springa mot HughStreet. På gatan ser jag Zayn sitta med ansiktet i händerna och Liam går runt honom.
"What is the problem?" sa jag oroligt och såg på Zayn.
"Niall, I don't know what's wrong. But it's serious. I called Harry, and Mel is also crying. Something have happened, but I don't know what" sa Liam snabbt och jag satte mig hos Zayn.
"Hey, what is wrong?" Sa jag och han snyftade.
"Everything" sa han och började gråta hysteriskt igen.
"I've already tested that" suckade Liam.
"We need to know what's wrong. Can't like... We all meet somewhere and talk about it?" Frågade jag och Liam nickade.
"You can call Harry, and I take Zayn to Louis and Harrys apartment" sa Liam och jag skakade på huvudet.
"No, go to mine instead. Louis is sleeping in their apartment, and he need to sleep" sa jag och han nickade.
"Okey then..."
Jag tog upp mobilen och ringde Harry.
"Hey"
"Hi! Come to my apartment with Mel. We've got Zayn with us" sa jag och jag hörde hur Harry suckade.
"Sure"
Harry
"Mel, come. We're going to Nialls apartment and clear all this up" sa jag och hon skakade på huvudet.
"I don't wan't to" grät hon.
"Come on, Mel. Nothing is going to happen" sa jag och hon skakade på huvudet. "I'm sorry Mel. But we need to go there" sa jag och bar upp henne.
"No! No Harry!" Grät hon och försökte ta sig loss, men jag höll hårt i henne.
Jag joggade till Nialls lägenhet. I vardagsrummet satt allihopa, utom Louis. Mel kom loss och skulle springa ut, men jag stoppade henne. Liam kom fram till oss och tog Mel i hans famn.
"No! Let me go!" Skrek hon medans tårarna rann. "I don't wana be here!" Grät hon och satte sig trött på golvet, i hörnet. Så långt bort från Zayn som möjligt. "You promised me that I wouldn't be hurt by him, Harry! Why did you lie?!" Skrek hon och jag satte mig framför henne.
"Mel, tell me what he did" sa jag allvarligt, men tyst.
"He... He hit me..." viskade hon och började gråta igen.
Då såg jag att hennes kind var riktigt röd. Varför såg jag inte det förut?! Ilskan steg...
------------------------------------------
KOMMENTERA MERA!! Hade tråkigt, så jag skrev ett till... Men nu kräver jag fler kommentarer... 10 för nästa kapitel! ;)
Harry
Efter en stund väckte vi Mel och jag bar upp henne. Zayn skulle prata med Louis, så jag fick äran att bära henne till hennes lägenhet. När jag lagt henne i sängen såg hon på mig med trötta ögon.
"Thank you Harry" mumlade hon trött.
"Anytime" log jag och gick ut.
När jag kom till lägenheten igen fick jag en chock. I vardagsrummet stod alla killarna och försökte hålla Zayn och Louis borta från varandra. Niall kämpade för att hålla tillbaka Zayn och Liam kämpade med Louis.
"What the hell guys?!" Småskrek jag och ställde mig emellan dem. "Who are you?! I don't even know you anymore!"
Zayn såg skamset ner i golvet och Louis blick föll ner. Med en suck såg jag på Niall och sedan Liam.
"Zayn, go to your apartment, Louis go to your bedroom" sa Liam och de gjorde som han sa.
När dem gått pratade vi om hur vi skulle göra. De var som lejon när de var i samma rum! Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om vi inte hållit dem ifrån varandra. Vi bestämde oss för att prata med alla. Niall skulle prata med Louis, Liam med Zayn och jag med Mel. Så jag gick till hennes lägenhet och märkte att dörren stod öppen, på glänt.
"Hello?" sa jag och klev in.
Jag stängde dörren efter mig och hörde snyftningar. Sakta gick jag till sovrummet. Där satt Mel och grät. Hon hade händerna för ansiktet och hela hon skakade.
"Mel! What happened?!" Utbrast jag och kramade henne.
Liam
När jag kom till Zayns lägenhet var dörren öppen. Så jag gick in, men ingen var där.
"Zayn?" Sa jag och då kom han in till vardagsrummet där jag var.
Han sa inget. Men han hade tårar i ögonen.
"What happened?" Sa jag och gick fram till honom.
"I..." började han, men allt slutade i tårar.
Han bara grät och grät. Som aldrig förr. Han satte sig på golvet och bara skrek.
"Zayn, Zayn!" Sa jag och fick honom att se in i mina ögon. "Tell me what's wrong"
"I'm the problem, I'm wrong!" Utbrast han och sprang sedan ut.
"Zayn!" Ropade jag efter honom och sprang efter. Han sprang nerför trapporna och jag sprang efter. "Zayn, wait! Tell me what you've done!" Ropade jag efter honom. Men såklart stannade han inte.
Jag sprang efter honom på de mörka gatorna.
Efter ett tag satte han sig på gatan och bara grät.
"Zayn, what did you do?" Sa jag och han skakade på huvudet.
Niall
Jag gick in till Louis och satte mig bredvid honom. Han satt på sängkanten och såg mot fönstret där stjärnorna lös klart.
"Louis..."
"I'm a joke. I don't even know why I did it. It... It was just happened" suckade han och jag la armen på hans axlar.
"Why did you hit Zayn?" Frågade jag.
"I don't know..."
"Do you like Melinda?"
"Just like a friend"
"Are you mad at Zayn?"
"No, but he's mad at me. I don't know what to do, Niall. I don't wanna fight with him. That was the worst thing I've ever done" sa han med tårar i ögonen.
"Sleep now. We're gonna fix everything tomorrow. We all need some sleep" sa jag och han nickade.
"Thanks Niall" log han och gav mig en kram.
"That's what friends are for, right?" Log jag och gick sedan till min lägenhet.
Plötsligt, mitt i tystnaden ringde min mobil. Liam calls...
"Hi Liam, how's it going?"
"Not good. Come to HighStreet" sa han och la på.
Snabbt drog jag på mig ett par skor och en jacka för att sedan springa mot HughStreet. På gatan ser jag Zayn sitta med ansiktet i händerna och Liam går runt honom.
"What is the problem?" sa jag oroligt och såg på Zayn.
"Niall, I don't know what's wrong. But it's serious. I called Harry, and Mel is also crying. Something have happened, but I don't know what" sa Liam snabbt och jag satte mig hos Zayn.
"Hey, what is wrong?" Sa jag och han snyftade.
"Everything" sa han och började gråta hysteriskt igen.
"I've already tested that" suckade Liam.
"We need to know what's wrong. Can't like... We all meet somewhere and talk about it?" Frågade jag och Liam nickade.
"You can call Harry, and I take Zayn to Louis and Harrys apartment" sa Liam och jag skakade på huvudet.
"No, go to mine instead. Louis is sleeping in their apartment, and he need to sleep" sa jag och han nickade.
"Okey then..."
Jag tog upp mobilen och ringde Harry.
"Hey"
"Hi! Come to my apartment with Mel. We've got Zayn with us" sa jag och jag hörde hur Harry suckade.
"Sure"
Harry
"Mel, come. We're going to Nialls apartment and clear all this up" sa jag och hon skakade på huvudet.
"I don't wan't to" grät hon.
"Come on, Mel. Nothing is going to happen" sa jag och hon skakade på huvudet. "I'm sorry Mel. But we need to go there" sa jag och bar upp henne.
"No! No Harry!" Grät hon och försökte ta sig loss, men jag höll hårt i henne.
Jag joggade till Nialls lägenhet. I vardagsrummet satt allihopa, utom Louis. Mel kom loss och skulle springa ut, men jag stoppade henne. Liam kom fram till oss och tog Mel i hans famn.
"No! Let me go!" Skrek hon medans tårarna rann. "I don't wana be here!" Grät hon och satte sig trött på golvet, i hörnet. Så långt bort från Zayn som möjligt. "You promised me that I wouldn't be hurt by him, Harry! Why did you lie?!" Skrek hon och jag satte mig framför henne.
"Mel, tell me what he did" sa jag allvarligt, men tyst.
"He... He hit me..." viskade hon och började gråta igen.
Då såg jag att hennes kind var riktigt röd. Varför såg jag inte det förut?! Ilskan steg...
------------------------------------------
KOMMENTERA MERA!! Hade tråkigt, så jag skrev ett till... Men nu kräver jag fler kommentarer... 10 för nästa kapitel! ;)
The Direction 2 Love~13~WhatTheHell?!
Jag vaknade av att någon petade mig på axeln, gång på gång.
"She won't wake up" sa någon.
"We're going to pay for this" sa någon annan.
Trött vände jag på mig så jag låg på mage. De skrattade lite och jag kände hur någon satte sig på mig.
"Get of me!" Sa jag högt och puttade ner personen.
"Second time, Louis. Not good" hörde jag Harry skratta.
Jag kunde inte undgå att le lite i kudden. Snart kände jag många personer som satt på mig så jag knappt kunde andas. Mina andetag blev tyngre och jag började få panik.
"Guys! She can't breathe!" Utbrast Zayn och alla hoppade av mig.
Jag drog in ett djupt andetag och såg på killarna med mördarblicken.
"You guys should run" sa jag och de såg på varandra, innan de sprang runt som vilda höns.
JAg sprang efter Louis och hoppade upp på hans rygg. Jag fick ner honom på golvet och där satt jag ett tag, på hans rygg.
"Give you up?" Sa jag och han skakade på huvudet.
"Never" klämde han fram.
"Good! Because, I've the whole day to spend here. You know, we can get to know each other" flinade jag och klappade på hans rygg.
"No thanks"
"Well, okey then... We can... I know! We can play the game Beat Louis Tomlinson"
Jag hörde killarna skratta bakom oss.
"I've never heard it before" sa han och suckade.
"Well, there's not so many rules, so it's quite easy. Rule number one: Everyone can beat Louis Tomlinson, but Louis Tomlinson can't beat anyone. Rule number two: Louis Tomlinson can't move. Easy, ha?" flinade jag och killarna skrattade bakom oss.
"I don't like that game" klämde han fram.
"Well, you know what?" sa jag och lutade mig mot hans öra. "I don't care" flinade jag och killarna började gapskratta.
Killarna kom fram och satte sig runt oss. Zayn flinade mot mig innan han böjde sig fram för att kyssa mig.
"Don't think that you" jag pekade på killarna, inte Zayn "are going away. I've just started" flinade jag och de såg nervöst på varandra.
"Hey, I hope that you don't forget me" sa Louis och jag skrattade.
"Oh, Louis. How could I forget you?" Fnissade jag och ställde mig upp.
"Thanks" sa han och reste på sig. "Now, you're dead" flinade han och hängde mig över hans axel.
"No LOUIS!" Skrek jag och försökte sparka honom. "Zayn! Harry! Anyone!" Skrek jag och Louis skrattade.
Louis kastade mig på Harrys säng och satte sig gränsle över mig. Direkt började han kittla mig och jag skrek samtidigt som jag skrattade hysteriskt.
"NO!" Skrek jag och skrattade efter det.
Plötsligt slutade han och böjde sig mot mig. Paniken steg. Utan att jag var med på det mötte hans läppar mina. Snabbt puttade jag bort honom och han såg ångerfullt mot mig.
"What the hell Louis?!" Skrek jag och gick med snabba steg mot vardagsrummet där att väntade på oss.
När Zayn såg mig så gick han mot mig.
"Hey, babe. What happened?" Sa han oroligt och jag pekade på Louis som kom ut från sovrummet.
"Ask him" röt jag och gick till hallen för att sedan gå till min lägenhet.
Harry
Zayn såg argt på Louis och gick mot honom.
"What did you do?!" Röt han.
"I'm so sorry, Zayn" sa Louis och alla stod som statyer.
"Answer my question!" Röt Zayn och puttade till honom.
"Zayn, take it easy" sa Liam och tog med Zayn en bit bort.
"I'm really sorry Zayn. I don't know what happened" sa Louis och jag såg i hans ögon att han ångrade det han nu gjort stort.
"What exactly did you do?" Frågade jag.
"I kissed her" sa Louis efter en stunds tystnad.
"You did WHAT?!" Skrek Zayn och ryckte sig loss från Liams grepp.
Han gick snabbt fram till Louis och skulle slå till honom när jag klev emellan och tog tag i Zayns handleder.
"Zayn, controll your self" sa jag lugnt, även om jag var riktigt chockad över vad Louis hade gjort.
"I'm sorry, Zayn. I know you probably don't believe me right now, but I mean it. I don't know what happened to me" sa Louis med tårar i ögonen.
"I don't care" muttrade Zayn och gick ut genom dörren.
Zayn
Jag kan inte beskriva min ilska. Hur kunde han?! Mel borde vara väldigt förvirrad just nu. Jag knackade på och jag hörde steg därinne. Men sedan steg bort.
"Mel! It's me" sa jag och knackade på igen.
"I feel terrible, Zayn. Don't you get that?" Sa hon inifrån.
"It's not your fault. It was Louis"
Hon öppnade dörren och slängde sig i min famn. Jag tog emot henne och bar in henne för att stänga dörren med foten. Hon började gråta hysteriskt och jag la henna i min famn på soffan.
"Shh... Everything's gonna be okey... You're gonna be fine" mumlade jag mot hennes hår.
Efter kanske en halvtimme var klockan elva och vi gick tillbaka till de andra. Jag hade pratat med Mel om allt som hänt. Därinne satt Harry, Liam och Niall i soffan. Allas blickar föll på oss när vi kom in. Mel var tyst och såg ner i golvet. JAg tog hennes hand hårdare och vi klev in.
"Where's Louis?" Frågade jag och Harry pekade på Louis sovrum.
Jag nickade och drog ner Mel i mitt knä.
"Is she OK?" mimade Harry och jag skakade på huvudet.
Mel suckade och lutade huvudet bakåt.
"Tired?" Frågade jag och hon nickade.
JAg la henne ner så hon hade fötterna i Nialls knä och sitt huvud i mitt.
"Thanks" log Mel och såg på Niall.
"It's cool" flinade han.
Hon slöt ögonen och jag drog fingrarna genom hennes vackra hår. När hon somnat suckar jag.
"She's beautiful" log Liam.
"And she's mine" flinade jag och Harry skrattade tyst. "She think that it's her fault" suckade jag och såg på hennes vackra ansikte.
"We need to talk with Louis" suckade Niall.
-----------------------------------------------------------------------
Kommentera!!!
Xxxxx
"She won't wake up" sa någon.
"We're going to pay for this" sa någon annan.
Trött vände jag på mig så jag låg på mage. De skrattade lite och jag kände hur någon satte sig på mig.
"Get of me!" Sa jag högt och puttade ner personen.
"Second time, Louis. Not good" hörde jag Harry skratta.
Jag kunde inte undgå att le lite i kudden. Snart kände jag många personer som satt på mig så jag knappt kunde andas. Mina andetag blev tyngre och jag började få panik.
"Guys! She can't breathe!" Utbrast Zayn och alla hoppade av mig.
Jag drog in ett djupt andetag och såg på killarna med mördarblicken.
"You guys should run" sa jag och de såg på varandra, innan de sprang runt som vilda höns.
JAg sprang efter Louis och hoppade upp på hans rygg. Jag fick ner honom på golvet och där satt jag ett tag, på hans rygg.
"Give you up?" Sa jag och han skakade på huvudet.
"Never" klämde han fram.
"Good! Because, I've the whole day to spend here. You know, we can get to know each other" flinade jag och klappade på hans rygg.
"No thanks"
"Well, okey then... We can... I know! We can play the game Beat Louis Tomlinson"
Jag hörde killarna skratta bakom oss.
"I've never heard it before" sa han och suckade.
"Well, there's not so many rules, so it's quite easy. Rule number one: Everyone can beat Louis Tomlinson, but Louis Tomlinson can't beat anyone. Rule number two: Louis Tomlinson can't move. Easy, ha?" flinade jag och killarna skrattade bakom oss.
"I don't like that game" klämde han fram.
"Well, you know what?" sa jag och lutade mig mot hans öra. "I don't care" flinade jag och killarna började gapskratta.
Killarna kom fram och satte sig runt oss. Zayn flinade mot mig innan han böjde sig fram för att kyssa mig.
"Don't think that you" jag pekade på killarna, inte Zayn "are going away. I've just started" flinade jag och de såg nervöst på varandra.
"Hey, I hope that you don't forget me" sa Louis och jag skrattade.
"Oh, Louis. How could I forget you?" Fnissade jag och ställde mig upp.
"Thanks" sa han och reste på sig. "Now, you're dead" flinade han och hängde mig över hans axel.
"No LOUIS!" Skrek jag och försökte sparka honom. "Zayn! Harry! Anyone!" Skrek jag och Louis skrattade.
Louis kastade mig på Harrys säng och satte sig gränsle över mig. Direkt började han kittla mig och jag skrek samtidigt som jag skrattade hysteriskt.
"NO!" Skrek jag och skrattade efter det.
Plötsligt slutade han och böjde sig mot mig. Paniken steg. Utan att jag var med på det mötte hans läppar mina. Snabbt puttade jag bort honom och han såg ångerfullt mot mig.
"What the hell Louis?!" Skrek jag och gick med snabba steg mot vardagsrummet där att väntade på oss.
När Zayn såg mig så gick han mot mig.
"Hey, babe. What happened?" Sa han oroligt och jag pekade på Louis som kom ut från sovrummet.
"Ask him" röt jag och gick till hallen för att sedan gå till min lägenhet.
Harry
Zayn såg argt på Louis och gick mot honom.
"What did you do?!" Röt han.
"I'm so sorry, Zayn" sa Louis och alla stod som statyer.
"Answer my question!" Röt Zayn och puttade till honom.
"Zayn, take it easy" sa Liam och tog med Zayn en bit bort.
"I'm really sorry Zayn. I don't know what happened" sa Louis och jag såg i hans ögon att han ångrade det han nu gjort stort.
"What exactly did you do?" Frågade jag.
"I kissed her" sa Louis efter en stunds tystnad.
"You did WHAT?!" Skrek Zayn och ryckte sig loss från Liams grepp.
Han gick snabbt fram till Louis och skulle slå till honom när jag klev emellan och tog tag i Zayns handleder.
"Zayn, controll your self" sa jag lugnt, även om jag var riktigt chockad över vad Louis hade gjort.
"I'm sorry, Zayn. I know you probably don't believe me right now, but I mean it. I don't know what happened to me" sa Louis med tårar i ögonen.
"I don't care" muttrade Zayn och gick ut genom dörren.
Zayn
Jag kan inte beskriva min ilska. Hur kunde han?! Mel borde vara väldigt förvirrad just nu. Jag knackade på och jag hörde steg därinne. Men sedan steg bort.
"Mel! It's me" sa jag och knackade på igen.
"I feel terrible, Zayn. Don't you get that?" Sa hon inifrån.
"It's not your fault. It was Louis"
Hon öppnade dörren och slängde sig i min famn. Jag tog emot henne och bar in henne för att stänga dörren med foten. Hon började gråta hysteriskt och jag la henna i min famn på soffan.
"Shh... Everything's gonna be okey... You're gonna be fine" mumlade jag mot hennes hår.
Efter kanske en halvtimme var klockan elva och vi gick tillbaka till de andra. Jag hade pratat med Mel om allt som hänt. Därinne satt Harry, Liam och Niall i soffan. Allas blickar föll på oss när vi kom in. Mel var tyst och såg ner i golvet. JAg tog hennes hand hårdare och vi klev in.
"Where's Louis?" Frågade jag och Harry pekade på Louis sovrum.
Jag nickade och drog ner Mel i mitt knä.
"Is she OK?" mimade Harry och jag skakade på huvudet.
Mel suckade och lutade huvudet bakåt.
"Tired?" Frågade jag och hon nickade.
JAg la henne ner så hon hade fötterna i Nialls knä och sitt huvud i mitt.
"Thanks" log Mel och såg på Niall.
"It's cool" flinade han.
Hon slöt ögonen och jag drog fingrarna genom hennes vackra hår. När hon somnat suckar jag.
"She's beautiful" log Liam.
"And she's mine" flinade jag och Harry skrattade tyst. "She think that it's her fault" suckade jag och såg på hennes vackra ansikte.
"We need to talk with Louis" suckade Niall.
-----------------------------------------------------------------------
Kommentera!!!
Xxxxx
The Direction 2 Love ~12~Wow...
Jag kastade telefonen på Harry och satte mig upp. Louis hoppade på mig och satte sig på min rygg.
"LOUIS!!" Skrek jag och han skrattade.
"That's me" flinade han.
"Get your as of my back!" Skrek jag och flinade.
"Never" sa han busigt och Harry skrattade åt oss.
"Zayn won't forgive you if you hurt his lover" flinade Harry och Louis såg på honom med en stöning.
"Oh, come on" muttrade han.
"Just sayin'" flinade Harry och Louis gick av mig.
"Just for this time" mumlade han och gick ut efter Harry.
"Thanks Harry!" Ropade jag efter dem.
"Any time!" Ropade han tillbaka.
Jag tog på mig jeanshorts, en stor magtröja, flera stycken armband, två ringar - en med ett kors och en med en svart diamant och silvriga vingar på båda sidorna - och ett långt halsband med ett kors på. När jag sedan borstat håret och lagt det på mina axlar gick jag ner till killarna som stod i köket och stekte pannkakor.
"No, Louis. You doing it wrong. Gash! You're 20 and you can't even frying pancakes" suckade Harry och jag ställde mig i dörröppningen med blicken på deras ryggar.
"No, I know how to do" sa Louis ironiskt och jag fnissade.
Båda vände sig om och Harry log. Louis gick fram till mig och bar upp mig. Han snurrade runt mig och jag slog honom så han skulle släppa mig.
"Aouch" flinade han.
"Louis!" Utbrast Harry. "The pancakes are burned!" Fortsatte han och Louis såg oskyldigt på honom.
"It's actually Mels fault. She can't just come in like that" sa Louis ironiskt och lotsades spela sur.
"Ha! My fault?! No Louis, I'm so hot that you can't even stay away from me" flinade jag och han stönade.
"Exactly! Then it's your fault!" Sa han.
"No, Louis. It's your fault. Because it's not my fault that I'm hot" flinade jag och han vart tyst. "Got ya" flinade jag och hjälpte till med de nya pannkakorna.
Efter en tag var vi klara och vi satte oss ner. På radion spelade Just A Dream. Utan att tänka började jag sjunga med tyst. Båda killarna tystnade och jag slutade sjunga.
"No, don't stop. Keep on singing!" Utbrast Harry och jag skakade på huvudet.
"No, I'm not a good singer. You'll get headache if you listen to me" sa jag och fortsatte äta.
"You're actually good. Why haven't you tell us that you can sing?" Sa Louis.
"Because I'm not a liar" sa jag och de suckade.
"You're a really good singer, Mel. Why didn't you tell us?" Sa Harry och jag reste mig upp.
"Thanks for breakfast" mumlade jag och gick till mitt rum.
Jag smällde igen dörren och suckade igen. Min blick föll mot fönstret. Ute sken solen och man såg inga moln på himlen.
"Mel..."
"Can I just be alone for some minutes?" Sa jag med sprucken röst.
"Sure, but... If you wanna talk, we'll be right here" sa Louis och jag nickade.
Han lämnade rummet och jag satte mig på golvet med ryggen mot väggen.
Anledningen till att jag gjorde som jag gjorde är enkel, men lång. Så, jag kan ju börja från början...
Som sagt så var jag mobbad i Sverige. Jag sjöng väldigt ofta hemma och mamma tyckte jag hade en otrolig röst. Utan att jag visste om det anmälde hon mig till en talangtävling på skolan. Till en början vägrade jag vara med, men mamma typ "tvingade" mig till det. Så jag gick dit och ni kan ju gissa hur nervös jag var. Mamma visste inte om att jag var mobbad, men även om hon visste skulle det nog inte göra någon skillnad. När jag klev upp på scenen riktades alla ögon mot mig och innan jag hann börja sjunga började alla bua. Musiken startades och jag började sjunga. Först var alla tysta och lyssnade. Jag trodde att de tyckte jag var bra, så jag fortsatte. Men efter bara få sekunder började alla bua. De kastade sudd och massa annat på mig, så jag sprang av scenen. Jag var inte i skolan på två veckor.
Där är anledningen. Efter ett tag så gick jag ut till killarna. De satt i soffan, men de var inte själva. Alla fem var där. När jag kom in i vardagsrummet reste sig Zayn upp och kramade mig hårt.
"How are you?" viskade han och jag fällde några tårar.
"Not good" viskade jag tillbaka och vi satte oss i soffan.
"Louis called us and said that you where sad over something. Why are you sad?" Sa Liam.
Jag började berätta. Allt om mitt liv i Sverige, alla händelser i skolan, alla slag jag varit med om, alla pinsamheter, allt! Allt om min dåliga barndom.
"Wow, why haven't you tell us?" Sa Zayn och drog mig närmre honom.
"Because... I didn't know you then. I couldn't trust you, so I thought that you maybe was like them" sa jag med betoning på them.
"Aww, we would never ever do something like that! But... why do you want to move back there?" Sa Niall.
"Mum didn't move to that city, so I thought that... Maybe I can start over, in that country. I mean, I've got alot of things that I have to do there. There's so many things I miss there. The late winters, the cold summers: everything! It's like... I have undone things there, that I would like to do"
Alla vart tysta. Sakta lutade jag mig mot Zayns axel och han tog ett hårt tag om mig.
"So... You're moving there?" sa Zayn och jag ryckte på axlarna.
"I don't know yet"
"How can we make you stay?" Sa Liam.
"You can't do anything. That's the thing. This is my choice, and I can't get any help. That's the bad thing about it all. I don't know what's right, or what's wrong" sa jag med tårar i ögonen.
"Aww, hey. We can actually help you. If we just talk about it, and then we arrive a decision" sa Zayn och pussade min hand.
Jag lät en tår rinna nerför min kind och Zayn torkade bort den. Med ett litet leende började vi diskutera bra och dåliga saker med att stanna och flytta. Vi pratade i säkert fyra timmar. Diskutionen flöt på som en rinnande å. Efter dem långa, roliga, sorgliga fyra timmarna hade nog alla gråtit tror jag. Men vi var i alla fall klara och jag hade ett beslut.
"I'll stay" log jag och alla kramade mig.
Sedan åkte dem hem och jag började leta en lägenhet. Killarna hade sagt att de skulle betala tills jag hittat ett jobb och börjat tjäna pengar. Jag hittade en lägenhet som inte var dyr och inte hade så hög hyra. Den var fin också! Men det bästa var att den låg i killarnas höghus! Så bäst alltså! Det kanske var meningen att jag skulle stanna ändå.
Två veckor senare
Jag ställde den sista kartongen mitt i vardagsrummet och killarna kom in och kollade på min nya lägenhet.
"It's amazing" sa Liam och jag nickade.
"I'm proud of you" sa Zayn och kramade mig bakifrån.
"Thank you babe" log jag och kysste honom.
"Oh, get a room" klagade Louis och jag fnissade.
Alla utom jag och Zayn gick över till Harry och Louis. Zayn lovade att hjälpa mig att packa upp, vilket jag tyckte var helt onödigt. Men ja, Zayn är ju så envis. Men vi bestämde att han skulle hjälpa mig att montera ihop sängbord, matbord, stolar och sådant. Jag skulle fixa allt annat senare. Jag var ganska trött efter flytten så jag sa till Zayn att jag skulle vila. Han kysste mig och gick sedan över till de andra. Jag la mig utmattat i sängen och pustade ut. Jag ligger i min egna lägenhet. Min alldeles egna! Jag fattar inte att det är sant.
När jag vaknade var klockan typ halv sju. Så jag plockade upp allt i sovrummet och satte upp tavlor och mera. Det vart faktiskt riktigt bra!
BILDER PÅ LÄGENHETEN!
När allt var klart så gick jag över till killarna. I hallen drog jag av mig skorna och lyssnade på killarna som babblade på, i bakgrunden hörde jag något TV-spel.
"You're cheating!!" Skrek Louis och alla killar skrattade.
Jag gick fram till dem och hoppade upp i Zayns knä.
"NOO!" Skrek Zayn då han förlorat för att jag kommit.
"Sorry, I'm soo sorry" sa jag ironiskt och han puttade över mig till Harry. "Eyy!" Utbrast jag och Harry skrattade.
Jag satte mig i hans knä och Zayn var väldigt inne i spelet, som Louis. Jag småpratade lite med Harry innan Zayn gav över kontrollen till Niall och drog mig till honom.
"Noo! HARRY!" Skrek jag och stretade emot, på skoj då.
"Haha, easy" fnissade Zayn och kramade mig hårt.
Jag fnissade och lutade mig in i hans famn. Även om killarna skrek och spelade med hög volym så lyckades jag somna i Zayns famn.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera!! :)
Xxxxxxx
"LOUIS!!" Skrek jag och han skrattade.
"That's me" flinade han.
"Get your as of my back!" Skrek jag och flinade.
"Never" sa han busigt och Harry skrattade åt oss.
"Zayn won't forgive you if you hurt his lover" flinade Harry och Louis såg på honom med en stöning.
"Oh, come on" muttrade han.
"Just sayin'" flinade Harry och Louis gick av mig.
"Just for this time" mumlade han och gick ut efter Harry.
"Thanks Harry!" Ropade jag efter dem.
"Any time!" Ropade han tillbaka.
Jag tog på mig jeanshorts, en stor magtröja, flera stycken armband, två ringar - en med ett kors och en med en svart diamant och silvriga vingar på båda sidorna - och ett långt halsband med ett kors på. När jag sedan borstat håret och lagt det på mina axlar gick jag ner till killarna som stod i köket och stekte pannkakor.
"No, Louis. You doing it wrong. Gash! You're 20 and you can't even frying pancakes" suckade Harry och jag ställde mig i dörröppningen med blicken på deras ryggar.
"No, I know how to do" sa Louis ironiskt och jag fnissade.
Båda vände sig om och Harry log. Louis gick fram till mig och bar upp mig. Han snurrade runt mig och jag slog honom så han skulle släppa mig.
"Aouch" flinade han.
"Louis!" Utbrast Harry. "The pancakes are burned!" Fortsatte han och Louis såg oskyldigt på honom.
"It's actually Mels fault. She can't just come in like that" sa Louis ironiskt och lotsades spela sur.
"Ha! My fault?! No Louis, I'm so hot that you can't even stay away from me" flinade jag och han stönade.
"Exactly! Then it's your fault!" Sa han.
"No, Louis. It's your fault. Because it's not my fault that I'm hot" flinade jag och han vart tyst. "Got ya" flinade jag och hjälpte till med de nya pannkakorna.
Efter en tag var vi klara och vi satte oss ner. På radion spelade Just A Dream. Utan att tänka började jag sjunga med tyst. Båda killarna tystnade och jag slutade sjunga.
"No, don't stop. Keep on singing!" Utbrast Harry och jag skakade på huvudet.
"No, I'm not a good singer. You'll get headache if you listen to me" sa jag och fortsatte äta.
"You're actually good. Why haven't you tell us that you can sing?" Sa Louis.
"Because I'm not a liar" sa jag och de suckade.
"You're a really good singer, Mel. Why didn't you tell us?" Sa Harry och jag reste mig upp.
"Thanks for breakfast" mumlade jag och gick till mitt rum.
Jag smällde igen dörren och suckade igen. Min blick föll mot fönstret. Ute sken solen och man såg inga moln på himlen.
"Mel..."
"Can I just be alone for some minutes?" Sa jag med sprucken röst.
"Sure, but... If you wanna talk, we'll be right here" sa Louis och jag nickade.
Han lämnade rummet och jag satte mig på golvet med ryggen mot väggen.
Anledningen till att jag gjorde som jag gjorde är enkel, men lång. Så, jag kan ju börja från början...
Som sagt så var jag mobbad i Sverige. Jag sjöng väldigt ofta hemma och mamma tyckte jag hade en otrolig röst. Utan att jag visste om det anmälde hon mig till en talangtävling på skolan. Till en början vägrade jag vara med, men mamma typ "tvingade" mig till det. Så jag gick dit och ni kan ju gissa hur nervös jag var. Mamma visste inte om att jag var mobbad, men även om hon visste skulle det nog inte göra någon skillnad. När jag klev upp på scenen riktades alla ögon mot mig och innan jag hann börja sjunga började alla bua. Musiken startades och jag började sjunga. Först var alla tysta och lyssnade. Jag trodde att de tyckte jag var bra, så jag fortsatte. Men efter bara få sekunder började alla bua. De kastade sudd och massa annat på mig, så jag sprang av scenen. Jag var inte i skolan på två veckor.
Där är anledningen. Efter ett tag så gick jag ut till killarna. De satt i soffan, men de var inte själva. Alla fem var där. När jag kom in i vardagsrummet reste sig Zayn upp och kramade mig hårt.
"How are you?" viskade han och jag fällde några tårar.
"Not good" viskade jag tillbaka och vi satte oss i soffan.
"Louis called us and said that you where sad over something. Why are you sad?" Sa Liam.
Jag började berätta. Allt om mitt liv i Sverige, alla händelser i skolan, alla slag jag varit med om, alla pinsamheter, allt! Allt om min dåliga barndom.
"Wow, why haven't you tell us?" Sa Zayn och drog mig närmre honom.
"Because... I didn't know you then. I couldn't trust you, so I thought that you maybe was like them" sa jag med betoning på them.
"Aww, we would never ever do something like that! But... why do you want to move back there?" Sa Niall.
"Mum didn't move to that city, so I thought that... Maybe I can start over, in that country. I mean, I've got alot of things that I have to do there. There's so many things I miss there. The late winters, the cold summers: everything! It's like... I have undone things there, that I would like to do"
Alla vart tysta. Sakta lutade jag mig mot Zayns axel och han tog ett hårt tag om mig.
"So... You're moving there?" sa Zayn och jag ryckte på axlarna.
"I don't know yet"
"How can we make you stay?" Sa Liam.
"You can't do anything. That's the thing. This is my choice, and I can't get any help. That's the bad thing about it all. I don't know what's right, or what's wrong" sa jag med tårar i ögonen.
"Aww, hey. We can actually help you. If we just talk about it, and then we arrive a decision" sa Zayn och pussade min hand.
Jag lät en tår rinna nerför min kind och Zayn torkade bort den. Med ett litet leende började vi diskutera bra och dåliga saker med att stanna och flytta. Vi pratade i säkert fyra timmar. Diskutionen flöt på som en rinnande å. Efter dem långa, roliga, sorgliga fyra timmarna hade nog alla gråtit tror jag. Men vi var i alla fall klara och jag hade ett beslut.
"I'll stay" log jag och alla kramade mig.
Sedan åkte dem hem och jag började leta en lägenhet. Killarna hade sagt att de skulle betala tills jag hittat ett jobb och börjat tjäna pengar. Jag hittade en lägenhet som inte var dyr och inte hade så hög hyra. Den var fin också! Men det bästa var att den låg i killarnas höghus! Så bäst alltså! Det kanske var meningen att jag skulle stanna ändå.
Två veckor senare
Jag ställde den sista kartongen mitt i vardagsrummet och killarna kom in och kollade på min nya lägenhet.
"It's amazing" sa Liam och jag nickade.
"I'm proud of you" sa Zayn och kramade mig bakifrån.
"Thank you babe" log jag och kysste honom.
"Oh, get a room" klagade Louis och jag fnissade.
Alla utom jag och Zayn gick över till Harry och Louis. Zayn lovade att hjälpa mig att packa upp, vilket jag tyckte var helt onödigt. Men ja, Zayn är ju så envis. Men vi bestämde att han skulle hjälpa mig att montera ihop sängbord, matbord, stolar och sådant. Jag skulle fixa allt annat senare. Jag var ganska trött efter flytten så jag sa till Zayn att jag skulle vila. Han kysste mig och gick sedan över till de andra. Jag la mig utmattat i sängen och pustade ut. Jag ligger i min egna lägenhet. Min alldeles egna! Jag fattar inte att det är sant.
När jag vaknade var klockan typ halv sju. Så jag plockade upp allt i sovrummet och satte upp tavlor och mera. Det vart faktiskt riktigt bra!
BILDER PÅ LÄGENHETEN!
När allt var klart så gick jag över till killarna. I hallen drog jag av mig skorna och lyssnade på killarna som babblade på, i bakgrunden hörde jag något TV-spel.
"You're cheating!!" Skrek Louis och alla killar skrattade.
Jag gick fram till dem och hoppade upp i Zayns knä.
"NOO!" Skrek Zayn då han förlorat för att jag kommit.
"Sorry, I'm soo sorry" sa jag ironiskt och han puttade över mig till Harry. "Eyy!" Utbrast jag och Harry skrattade.
Jag satte mig i hans knä och Zayn var väldigt inne i spelet, som Louis. Jag småpratade lite med Harry innan Zayn gav över kontrollen till Niall och drog mig till honom.
"Noo! HARRY!" Skrek jag och stretade emot, på skoj då.
"Haha, easy" fnissade Zayn och kramade mig hårt.
Jag fnissade och lutade mig in i hans famn. Även om killarna skrek och spelade med hög volym så lyckades jag somna i Zayns famn.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera!! :)
Xxxxxxx
The Direction 2 Love ~11~Promise
Jag ignorerade dem och fortsatte gå. Med armarna i kors såg jag mig om för att se så jag gick rätt.
"Please Mel" sa Louis.
Jag fortsatte ignorera dem och stannade för att gå över vägen till grinden till min gård. När jag gick framför deras bil så hoppade Louis och Harry ut. Med snabba steg gick jag fram till grinden. Harry tog tag i min arm men jag ryckte åt mig den.
"Let me go!" Sa jag högt och kände tårarna i mina ögon.
"Please Mel, I'm sorry" sa han och jag såg en tår på hans kind.
"You hurt me, can't you get it?!" Grät jag.
"I'm sorry" sa han och snyftade.
Flera tårar rann nerför hans kinder och jag kramade honom.
"Promise me that it never happens again" viskade jag och han kramade mig hårt tillbaka.
"I promise" sa han och jag log lite.
Louis som stod bakom oss flinade lite innan jag kände något blött på min kind. Jag såg upp på himlen och regnet började ösa ner. Vi sprang mot mitt hus och väl därinne ringde Louis de andra och sa att de skulle bli sena.
"Zayn wants to talk" sa Louis och räckte mig telefonen.
"Hi Zayn" log jag, även om han inte såg det.
"Hey, I heard that you where by your self on the beach... Promise me to not do it again?" Sa han oroligt.
"I promise" log jag och gick ifrån.
"But... Are you going to move?" Sa han ledsamt.
"I don't know... But if I do, it's will take a while. I mean, I need to think about it" sa jag och såg ut på regnet.
"You don't get how afraid I am" sa han.
"Why are you afraid?" Sa jag.
"I'm afraid to lose the person that I love the most on this earth, you. I'm afraid that you never come back, that I never gonna se you smile, or your eyes, to never hear your voice or your beautiful laugh. Please Mel, don't leave me. I would never do it! You're my world!" Sa han och det lät som om han grät.
"Don't cry, Zayn... Even if I move, we're going to meet again. I would never be able to be without you" sa jag och fällde en tår.
"Promise to never forget me" Sa han och snyftade.
"I promise" sa jag med ett leende och några tårar föll.
"Good. But I need to go. See ya, Mel. I love you"
"Love you to" sa jag och vi la på.
Jag gick tillbaka till de andra som stod och skakade vid dörren. Fnissande gick jag till tvättstugan och hämtade tre handdukar.
"Here" sa jag och kastade två på dem.
"Thank you" log Louis och drog av sig sin blöta tröja. "Can I take a shower?" Fortsatte han och jag nickade.
"Absolutely. We've got two, so if you want to take a shower, Harry, you can take the bathroom upstairs" sa jag och han nickade.
"Thanks"
De gick iväg lite knuffandes och jag gick till mitt rum. Där la jag fram min rosa One Piece som det stod One Piece på med vit stor text. Lite snabbt borstade jag mitt hår och satte upp det i en hög tofs. Jag tog bort mitt smink och sedan drog jag på mig tjocka strumpor med rosa detaljer på. Sedan skuttade jag nerför trappan och hoppade ner i soffan. Harry kom nerför trappan bara några minuter senare.
"Liam is coming with some clothes to me and Louis. Can you go out and get them?" sa han och jag nickade.
"Of course"
Jag reste på mig och tog ett paraply som jag höll över mitt huvud. Sedan stoppade jag fötterna i några skor och gick ut i regnet. Bilen körde upp utanför grinden och jag småsprang dit.
"Haha, here you go" flinade Liam och gav mig en påse.
"Thanks" log jag och såg att Zayn satt bredvid honom. "Hi!" Log jag och han kysste mig snabbt.
"Hey babe" log han och Liam skrattade.
"You should get in. You can get a cold out here" sa Liam och jag skakade på huvudet.
"I never get sick" flinade jag och de skrattade.
"If you where, I would come and take care of you" log Zayn och jag log mot honom.
"Thanks. So, see you guys soon" sa jag och de nickade.
"Bye Sweetie" log Zayn och de åkte iväg.
Jag sprang in igen och lotsades skaka av mig allt vatten. Sedan ställde jag ifrån mig paraplyet och kastade påsen till Harry.
"Thanks" log han och gick tillbaka till badrummet.
Efter några ynka minuter kom båda ner med nya kläder. De knuffades lite i trappan och skrattade.
"Hey guys!" Log jag och de fnissade.
"Yo!" Utbrast de samtidigt och jag skrattade åt dem.
De slog sig ner bredvid mig i soffan.
"Do you want to sleep here? I don't wanna be alone" sa jag och de fnissade.
"Sure, but where are we going to sleep?"
"I've got two extra rooms upstairs" sa jag och de båda nickade.
Nästa dag
Jag vaknade av att Harry och Louis hoppade i min säng. De stod och skrek medans de skrattade.
"Get of me" mumlade jag och la mig på mage med ansiktet i kudden.
"No!! It's time to get up!" Skrek Louis och satte sig på min rygg.
Jag flämtade till och knuffade ner honom på golvet. Harry skrattade och satte sig vid mina fötter.
"Aouch" sa Louis och kliade sig på huvudet.
Harry skrattade mer innan hans mobil ringde. Han tog upp den och svarade.
"Harry Styles" sa han och skrattade lite. "Yes, we slept at Mels house" sa han och vi såg på honom. "Haha, no. She didn't wanna go up" skrattade han. "Yeah, sure" sa han och gav telefonen till mig.
"Hello" sa jag hest och trött.
"Hi sleephead" hörde jag Zayn säga med ett leende.
"Hi babe" log jag.
"Are you tired?" Sa han med ett fniss.
"Yeah" mumlade jag och stoppade huvudet i kudden.
"Haha, you're so cute when you're tired"
"So... I isn't cute when I isn't tired?" Sa jag ironiskt.
"You're always cute"
"Yeah, really"
"Yes you are! You're the cutest person in the whole world"
"No, I'm not, but thank you"
"If I had more time I would talk about this the whole day. But I haven't and I need to go... But we will meet soon, right?"
"Of course"
"Bye my lover"
"Bye Zayn"
----------------------------------
Så, förlåt att det dröjde!! Kommentera!
Xxx
"Please Mel" sa Louis.
Jag fortsatte ignorera dem och stannade för att gå över vägen till grinden till min gård. När jag gick framför deras bil så hoppade Louis och Harry ut. Med snabba steg gick jag fram till grinden. Harry tog tag i min arm men jag ryckte åt mig den.
"Let me go!" Sa jag högt och kände tårarna i mina ögon.
"Please Mel, I'm sorry" sa han och jag såg en tår på hans kind.
"You hurt me, can't you get it?!" Grät jag.
"I'm sorry" sa han och snyftade.
Flera tårar rann nerför hans kinder och jag kramade honom.
"Promise me that it never happens again" viskade jag och han kramade mig hårt tillbaka.
"I promise" sa han och jag log lite.
Louis som stod bakom oss flinade lite innan jag kände något blött på min kind. Jag såg upp på himlen och regnet började ösa ner. Vi sprang mot mitt hus och väl därinne ringde Louis de andra och sa att de skulle bli sena.
"Zayn wants to talk" sa Louis och räckte mig telefonen.
"Hi Zayn" log jag, även om han inte såg det.
"Hey, I heard that you where by your self on the beach... Promise me to not do it again?" Sa han oroligt.
"I promise" log jag och gick ifrån.
"But... Are you going to move?" Sa han ledsamt.
"I don't know... But if I do, it's will take a while. I mean, I need to think about it" sa jag och såg ut på regnet.
"You don't get how afraid I am" sa han.
"Why are you afraid?" Sa jag.
"I'm afraid to lose the person that I love the most on this earth, you. I'm afraid that you never come back, that I never gonna se you smile, or your eyes, to never hear your voice or your beautiful laugh. Please Mel, don't leave me. I would never do it! You're my world!" Sa han och det lät som om han grät.
"Don't cry, Zayn... Even if I move, we're going to meet again. I would never be able to be without you" sa jag och fällde en tår.
"Promise to never forget me" Sa han och snyftade.
"I promise" sa jag med ett leende och några tårar föll.
"Good. But I need to go. See ya, Mel. I love you"
"Love you to" sa jag och vi la på.
Jag gick tillbaka till de andra som stod och skakade vid dörren. Fnissande gick jag till tvättstugan och hämtade tre handdukar.
"Here" sa jag och kastade två på dem.
"Thank you" log Louis och drog av sig sin blöta tröja. "Can I take a shower?" Fortsatte han och jag nickade.
"Absolutely. We've got two, so if you want to take a shower, Harry, you can take the bathroom upstairs" sa jag och han nickade.
"Thanks"
De gick iväg lite knuffandes och jag gick till mitt rum. Där la jag fram min rosa One Piece som det stod One Piece på med vit stor text. Lite snabbt borstade jag mitt hår och satte upp det i en hög tofs. Jag tog bort mitt smink och sedan drog jag på mig tjocka strumpor med rosa detaljer på. Sedan skuttade jag nerför trappan och hoppade ner i soffan. Harry kom nerför trappan bara några minuter senare.
"Liam is coming with some clothes to me and Louis. Can you go out and get them?" sa han och jag nickade.
"Of course"
Jag reste på mig och tog ett paraply som jag höll över mitt huvud. Sedan stoppade jag fötterna i några skor och gick ut i regnet. Bilen körde upp utanför grinden och jag småsprang dit.
"Haha, here you go" flinade Liam och gav mig en påse.
"Thanks" log jag och såg att Zayn satt bredvid honom. "Hi!" Log jag och han kysste mig snabbt.
"Hey babe" log han och Liam skrattade.
"You should get in. You can get a cold out here" sa Liam och jag skakade på huvudet.
"I never get sick" flinade jag och de skrattade.
"If you where, I would come and take care of you" log Zayn och jag log mot honom.
"Thanks. So, see you guys soon" sa jag och de nickade.
"Bye Sweetie" log Zayn och de åkte iväg.
Jag sprang in igen och lotsades skaka av mig allt vatten. Sedan ställde jag ifrån mig paraplyet och kastade påsen till Harry.
"Thanks" log han och gick tillbaka till badrummet.
Efter några ynka minuter kom båda ner med nya kläder. De knuffades lite i trappan och skrattade.
"Hey guys!" Log jag och de fnissade.
"Yo!" Utbrast de samtidigt och jag skrattade åt dem.
De slog sig ner bredvid mig i soffan.
"Do you want to sleep here? I don't wanna be alone" sa jag och de fnissade.
"Sure, but where are we going to sleep?"
"I've got two extra rooms upstairs" sa jag och de båda nickade.
Nästa dag
Jag vaknade av att Harry och Louis hoppade i min säng. De stod och skrek medans de skrattade.
"Get of me" mumlade jag och la mig på mage med ansiktet i kudden.
"No!! It's time to get up!" Skrek Louis och satte sig på min rygg.
Jag flämtade till och knuffade ner honom på golvet. Harry skrattade och satte sig vid mina fötter.
"Aouch" sa Louis och kliade sig på huvudet.
Harry skrattade mer innan hans mobil ringde. Han tog upp den och svarade.
"Harry Styles" sa han och skrattade lite. "Yes, we slept at Mels house" sa han och vi såg på honom. "Haha, no. She didn't wanna go up" skrattade han. "Yeah, sure" sa han och gav telefonen till mig.
"Hello" sa jag hest och trött.
"Hi sleephead" hörde jag Zayn säga med ett leende.
"Hi babe" log jag.
"Are you tired?" Sa han med ett fniss.
"Yeah" mumlade jag och stoppade huvudet i kudden.
"Haha, you're so cute when you're tired"
"So... I isn't cute when I isn't tired?" Sa jag ironiskt.
"You're always cute"
"Yeah, really"
"Yes you are! You're the cutest person in the whole world"
"No, I'm not, but thank you"
"If I had more time I would talk about this the whole day. But I haven't and I need to go... But we will meet soon, right?"
"Of course"
"Bye my lover"
"Bye Zayn"
----------------------------------
Så, förlåt att det dröjde!! Kommentera!
Xxx
The Direction 2 Love ~10~TalkAboutIt
Alla vart tysta. Ingen sa något. Det ända som hördes var mina snyftningar.
"Nej" viskade Zayn och jag såg tårarna i hans ögon.
"Jag måste, Zayn. Jag kan inte stanna" sa jag och började gråta igen.
"Varför?" Grät han och reste på sig.
"Zayn..." Han skakade på huvudet och gick mot sovrummet. "Zayn!" Grät jag och de andra såg sorgset på mig, och Zayn.
"Han är bara chockad. Precis som vi andra" mumlade Harry medans han satte sig i soffan.
"Jag fattar inte att du ska flytta" sa Liam och satte sig bredvid Harry.
"Det gör ingen av oss" sa Louis som nu satt på golvet.
"Ni förstår inte! Jag vill inte bo med pappa" utbrast jag med tårar forsande på mina kinder.
"Flytta då" klämde Niall in och de andra såg hoppfullt på mig.
"Jag vet inte... Jag har inte råd att betala hyra, el eller något annat" suckade jag och torkade mina tårar.
"Vi kan hjälpa dig att betala" sa Liam.
"Nej, det tillåter jag inte" sa jag allvarligt.
"Men hellre det än att du flyttar! Vi vill verkligen inte att du åker, Mel" sa Zayn som nu kom ut från sovrummet.
"Jag vet inte killar..." mumlade jag medans Zayn gick mot mig.
"Snälla, Mel. Jag vill inte förlora dig" Zayn satte sig ner vid mig medans han pratade.
"Det vill ingen av oss" sa Louis.
Med en suck ryckte jag på axlarna och lutade mig mot Zayns varma, trygga famn. Ibland önskar jag att jag kunde fly alla problem, bara leva ensam mitt ute i ingenstans. Bara njuta av livet medans jag lever.
"Jag måste åka hem" mumlade jag och reste på mig.
"Snälla, tänk på det" sa Harry som nu suttit tyst en stund.
"Det ska jag"
Jag tog mina saker och gick ut. I trapphuset ekade mina steg mot väggarna.
På gatan körde bilarna hejvilt. Jag vågade knappt gå över. Men med det lilla av modet som jag fortfarande hade kvar sprang jag över och bilarna stannade. När jag såg grinden som jag mycket väl kände igen suckade jag. Egentligen ville jag inte gå hem. För många minnen. Så jag gick mot stranden. Sedan gick jag till klipporna och satte mig ner.
Zayn Malik
Vi alla var chockade. Jag kunde se vad alla tänkte. Vi alla tänkte samma sak: vi ska få henne att stanna. Hon ska verkligen inte få lämna oss.
Tio minuter efter att Mel gått så kom vi tillbaka till verkligheten. Vi började prata om hur vi skulle göra för att få henne att stanna. Vi hade olika förslag... Typ, låta henne bo här, köpa en lägenhet och massa mer...
Niall Horan
När vi satt där och pratade så hade jag blicken på Zayn. Han såg verkligen ledsen ut... Som alla andra. Men han borde vara lite mer ledsen än alla andra, de är ju ihop.
Melinda Stewart
Efter ett tag ringde min mobil. Det var först jag kom ur min "tanke koma" som jag märkte att det blivit mörkt ute. Det slutade ringa och jag tog upp den. 14 missade samtal. Det var från killarna. Jag ringde upp Zayn.
"Varför svarade du inte förut?!" Sa han oroligt direkt.
"JAg tänkte, så jag hörde inte att det ringde" sa jag enkelt och såg ut på månen som steg i horisonten.
"Sluta skräm mig sådär... Men... Ska du flytta?"
Egentligen visste jag inte. Just nu visste jag inget. Mitt liv hade bara vänts upp och ner. Jag vill flytta på ett sätt, men ändå inte... Jag vill inte bo kvar med pappa... Men jag har inte råd att skaffa lägenhet och om killarna betalar så får jag bara skuldkänslor. Om jag bodde med mamma skulle jag behöva skaffa nya vänner igen, och hon skulle säkert inte ha tid för mig så mycket. Killarna var det som fick mig att vilja stanna.
Min blick föll på en stjärna på himlen. Det sken starkare än alla andra stjärnor.
"Mel? Är du där?"
Jag vaknade till liv av att Zayn sa mitt namn flera gånger. Oroligare och oroligare för varje gång.
"Jag ringer upp" sa jag kort och la på.
Min blick hade nu fastnat på en äldre man som satt på en bänk vid stranden. Han såg upp på himlen och såg väldigt ensam ut. Utan att tänka gick jag fram till honom.
"Ursäkta" sa jag tyst och han såg på mig med ett vänligt leende.
"Oj, du skrämde mig" sa han och såg upp på himlen igen.
"Kan jag slå mig ner?" Frågade jag och han nickade hastigt.
"Absolut"
Hans röst lät ganska krasslig, som om han gråtit.
"Varför är du här, flicka lilla? Så här sent" sa han omtänksamt och jag log.
"Jag har lite problem hemma, så ja..." sa jag sakta med ett nervöst skratt.
"Jaha, vadå för problem? Det kanske känns lite lustigt att prata med en gammal gubbe om sånt, men jag är bra på att lyssna" sa han och jag fnissade.
"Min mamma ska flytta tillbaka till Sverige och... jag vet inte om jag ska följa med. Jag vill inte bo kvar med pappa, men jag har bra kompisar här" förklarade jag.
"Får man fråga varför du inte vill bo med din pappa?"
"Han är fotbollstränare och är i Italien nu. Han bryr sig egentligen inte så mycket om mig... Jobbet kommer först liksom. Jag har inte råd för en lägenhet, men mina kompisar säger att de kan betala hyran. Kanske låter lite konstigt, men de är liksom kända... Men om jag går med på det så får jag bara dåligt samvete" sa jag.
"Svår situation. Så, om jag förstår rätt så vill du bo kvar, men kan inte?" Sa han och jag nickade.
"Precis så är det"
"Lustigt, när jag var ung så hade jag en liknande situation. Jag följde mitt hjärta och jag klarade mig bra"
"Varför sitter du här själv då?" Frågade jag för att byta samtalsämne.
"Min fru dog för några dagar sedan. Och jag har alltid gått hit på kvällarna efter det. För att rensa mina tankar" sa han med tårfyllda ögon som var riktade mot himlen.
"Jag beklagar" sa jag ärligt och han log.
"Jag önskar hon kunde komma tillbaka" sa han och fällde en tår och jag blev tårögd själv. "Vi gjorde allt tillsammans. Vi åkte överallt tillsammans. Vi delade alla minnen" sa han och en första tår - som sedan blev fler - rann nerför min kind. "Inte ska du gråta för min skull, flicka lilla" sa han när han såg mina tårar.
Jag log genom tårarna och snyftade. "Jag är Melinda Stewart" log jag och han log gulligt mot mig.
"Jag är Ricard Torent" sa han och jag log.
"Jag måste nog gå nu. Men vi kanske ses igen" sa jag och reste mig upp.
"Tack för pratstunden, och lycka till. Du väljer rätt väg ska du se" sa han och jag log.
Jag vinkade lite innan jag gick ifrån. Min mobil ringde och jag svarade.
"Jaa" suckade jag och såg mig omkring.
"Du gör alla oroliga när du inte svarar sådär! Vart är du?" Den här gången var det Louis som svarade.
"På stranden" sa jag och han drog efter andan.
"Vad i helvete gör du på stranden?!" sa han oroligt och jag suckade återigen medans jag gick fram på de mörka gatorna.
"Jag tänkte. Och så träffade jag en man som jag pratade med" sa jag och sparkade på en sten framför mig.
"Jag kommer och hämtar dig" var det ända han sa innan han la på.
Jag suckade och satte mig på en bänk som stod några meter ifrån mig. Sedan fäste jag blicken på den där stjärnan igen... Jag förlorade mig själv mot tankarna. De tog över mig. Föste mig med olika förslag, olika vägar... Jag var så borta att jag inte märkte Harry som stod och viftade med handen framför mitt ansikte.
"Melinda, hallå!" Sa han högt och jag ryckte till.
"Oj, hej" sa jag helt random och han suckade högt.
JAg såg Louis som stod vid bilen. Tankarna tog över igen. Jag såg att Harrys mun rörde sig men jag koncentrerade mig på att inte lyssna. Han slutade prata och drog mig istället in i bilen.
"Vad är det med dig, egentligen?" Sa Harry högt och irriterat.
"Ta det lugnt. Jag lever" muttrade jag och såg ut genom fönstret, på stjärnan.
"Nej, men seriöst! Vad tänker du med när du sitter på stranden själv när klockan är typ elva?!" Röt han och jag såg chockat på honom.
"Harry lugna dig" sa Louis lugnt och såg sig omkring när han skulle svänga.
"Det är inte så lätt när vår kompis kanske inte skulle leva just nu!" Röt Harry.
"Stanna bilen" sa jag lugnt och Harry såg på mig.
"Nej, jag låter dig inte lämna bilen själv" sa han högt.
"Stanna bilen!" Säger jag väldigt högt och Louis stannar.
Snabbt går jag ut och började gå fort mot mitt hus.
"Mel!"
"Melinda! KOm tillbaka!"
"Melinda, förlåt!"
De ropar efter mig, men jag lyssnar inte. Louis kör upp bilen bredvid mig men jag ignorerar honom.
"Mel, snälla sätt dig i bilen" säger han.
"Förlåt, Mel" sa Harry som satt bredvid honom.
-----------------------------------
Förlåt för att det dröjde! Men det är ju jullov och så... Ni som inte har svarat, svara på frågan under!!
Xxxx
VIKTIGT!!!
Hejsan alla läsare!!
Det kanske inte kommer något kapitel idag på grund av min dator. Det är någon som har ändrat en inställning på tangentbordet så man inte kan skriva alla bokstäver (svårt att förklara) och ingen kan hjälpa mig just nu. Hela min familj åker skidor, så ja... Men så fort de kommer tillbaka ska jag be om hjälp... Om någon av er kan något om det här så kommentera gärna hur jag kan göra!! Jag skriver det här från min IPhone...
Xxxx<3
Fråga som kräver svar ;)
DET BLEV ENGELSKA!!
EN FRÅGA TILL ER!! Måste få minst 5 svar!!!!
Tycker ni dem ska prata engelska eller svenska?? Alltså ska jag skriva på svenska eller engeska när de pratar?? Måste ha svar snabbt!
EN FRÅGA TILL ER!! Måste få minst 5 svar!!!!
Tycker ni dem ska prata engelska eller svenska?? Alltså ska jag skriva på svenska eller engeska när de pratar?? Måste ha svar snabbt!
The Direction 2 Love~9~MoreTears
Vad gjorde han här?!
"Förlåt Mel" Sa Harry och han och Liam lämnade mig med Zayn.
Medans de gick iväg ställde jag mig med armarna i kors och suckade. Zayn såg på mig med en ångerfull blick.
"Ska du bara stå där eller ska du säga något?" Mumlade jag och såg ner i marken.
"Förlåt, Melinda. Jag ångrar allt jag sa. När du inte var med mig var jag helt tom. Du betyder mycket för mig, Mel. Allt jag vill är att få hålla om dig och kalla dig "min". Säga att du är min flickvän, ingen annans" sa han och jag fick tårar i ögonen. "Du fattar inte hur dåligt jag mår utan dig, när jag vet hur mycket du hatar mig och hur lite du vill träffa mig. Det gör verkligen ont i hjärtat. Det är bara att inse, jag älskar dig" sa han och fällde en tår.
Han torkade den snabbt och jag log lite medans jag kände en tung tår rinna nerför kinden.
"Zayn, jag skulle aldrig hata dig. Även om du gjorde något knäppt, som att dricka, eller röka" när jag sa det stelnade han till. "Varför stelnade du till?" Frågade jag nervöst.
"Jag röker, Mel" sa han och jag såg oförståeligt på honom.
"Varför? Det förstör ditt liv, Zayn. Du kanske till och med lämnar mig" grät jag och han tog in mig i sin famn.
"Är du arg?" Viskade han och jag suckade.
"Nej, bara rädd" viskade jag tillbaka och kramade honom hårdare, men han släppte mig och såg mig i ögonen.
"Varför?" Sa han och torkade bort mina tårar, även om det kom nya.
"Rökning var orsaken till att min morfar och farfar dog unga. Jag vill inte att du ska lämna mig Zayn" sa jag och började gråta igen.
Mina ben vek sig och jag satte mig på marken. Jag kan inte tänka mig ett liv utan Zayn. Han är verkligen killen jag älskar, och han kan vara den rätta. Eller? Jag älskar honom. Han får inte lämna mig på grund av rökning. Kan jag få honom att sluta? Eller blir han sur då?
"Hörru, sluta gråta. Det gör ont att se dig gråta" sa han och försökte hjälpa mig upp men jag satt kvar. "Mel, snälla sluta. Du förstår inte hur ont det gör" sa Zayn som nu också börjat gråta.
Jag ställde mig upp och kämpade med att sluta gråta. Zayn tog min hand och såg mig i ögonen.
"Lova att aldrig göra något så idiotiskt som att börja röka, okej? Jag vill inte att du ska förstöra ditt liv" sa han och jag nickade.
"Jag lovar... Om du lovar att sluta röka" sa jag och klämde hans hand hårdare.
"Mel, du vet mycket väl att det är svårt att hålla det löftet"
"Svårt ja, men inte omöjligt"
"Det känns så"
"Jag har gjort det, så säg inte att det är omöjligt" klämde jag ur mig och han såg chockat på mig.
"Va?!"
"Det var för några år sedan... Jag och mina "kompisar" var ute och festade. Det kom några killar i 19 års åldern och tvingade oss att röka. Det ledde till ett år av rökning, sedan slutade jag. Det året fick mig att inse hur mitt liv förstörs på grund av det" sa jag och han log.
"Du är verkligen bäst" log han och kysste min panna. "Så... du förlåter mig?"
"Ja, jag antar det" log jag och han kysste mig hårt och länge.
"Jag älskar dig" log han.
"Jag älskar dig med" log jag.
Vi gick hand i hand mot Harry och Liam som flinade mot oss. Tillsammans gick vi alla fyra mot busshållsplatsen där jag kramade alla. De hade tagit bilen hit så de gick mot parkeringen, Zayn väntade med mig.
"Säker att du inte vill ha skjuts?" Sa han för fjärde gången och jag skrattade.
"Ja, jag är säker" flinade jag och slog mig ner på bänken.
Zayn satte sig bredvid mig och tog min hand. Han fingrade lite på min handflata och log mig. Efter fem minuter kom bussen så jag kysste Zayn hejdå innan jag gick på bussen. Jag satte mig i mitten vid fönstret och såg Zayn vinka mot mig. Med ett leende vinkade jag tillbaka och bussen började åka. Det satt några ungdomar längst bak i bussen och skrattade. Jag kunde höra hur de viskade med varandra för att sedan skratta igen.
När bussen stannade på hållplatsen som jag skulle av på, reste jag mig upp och klev ut.
"Du! Hej!"
Jag vände mig om och såg killen på bussen komma ut.
"Vad?" Sa jag och han log.
Han hade svart hår som låg platt över hans panna. Han hade en piercing(?) i läppen och i ena ögonbrynet.
"Jag är Luke" sa han och jag suckade.
"Varför behöver jag veta det?" Sa jag och vände mig om.
"Jag gillar att säga mitt namn för snygga tjejer" flinade han och vände mig om.
"Jaha, vart är tjejen nu då?" Sa jag och han skrattade.
"Framför mig" flörtade han och gick närmre.
"Jag har kille. Och om jag inte hade det skulle jag inte gå till dig" sa jag och gick därifrån.
Men snabba steg gick jag över gatan och klev innanför grinden och mot huset. JAg fick en chock. Mammas bil stod där! Med snubblande steg sprang jag mot dörren och slet upp den. Där inne stod mamma med tårar på kinderna. Jag kramade henne hårt och hon kramade hårdare tillbaka.
"Varför gråter du?" Sa jag på svenska.
"Melinda, jag är ledsen, verkligen. Men jag ska flytta" sa hon och tårar bildades i mina ögon.
"Va? Vart?" Sa jag och lät en tår rinna nerför kinden.
"Till Sverige"
Jag började gråta och hon kramade mig hårdare.
"Vill du stanna här eller följa med?" Sa hon och jag snyftade.
"Jag vill inte stanna med pappa... Men jag trivs bättre här. Du vet hur det var i Sverige och nu har jag... fått en pojkvän här. Jag vill inte lämna honom" sa jag och torkade mina tårar.
"Okej... Men vi hörs på telefon. JAg ringer så ofta jag kan" sa hon och jag nickade.
Hon kramade mig en sista gång innan hon tog sina saker och gick ut med mig i hälarna. Hon la in väskorna och vinkade mot mig. Sedan klev hon in i bilen och körde mot grinden. Tårarna rann och bilen försvann ur min syn. Grinden stängdes och jag satte mig på marken. Hon var borta. På riktigt. Inom få timmar är hon inte ens i det här landet. Jag vill egentligen följa med mamma, men är jag redo att lämna killarna och laget? Pappa stod inte ens på listan, han skulle jag kunna flytta ifrån.
En timme senare började jag gå mot Zayns höghus där han bodde. Hela bandet bodde i lägenheter där. Harry bodde med Louis och de andra bodde i egna lägenheter.
Jag knackade på Zayns dörr och jag hörde steg därinne. När han öpppnade dörren och såg mina tårar såg han oroligt på mig.
"Vad har hänt?!" Utbrast han och jag grät bara mer.
Han kramade mig och tog med mig in. Jag la mig i fåtöljen och bara grät.
Zayn försökte lugna mig, vilket inte lyckades. Han ringde killarna som kom direkt.
"Vad har hänt?!" Utbrast Liam och satte sig nedanför fåtöljen.
"Jag har frågat, men hon säger inget" sa Zayn oroligt och Niall satte sig bredvid Liam medans Louis stod med Zayn och Harry hämtade vatten.
"Mel, vad har hänt?" Sa Niall och drog bort lite hår från mitt ansikte.
"Ma... Mamm... Mamma" Grät jag och Liam drog handen nerför min arm.
"Vad är det med henne?" Frågade han och jag började gråta igen.
"Här. Drick det här" sa Harry och jag skakade på huvudet. "Kom igen Mel" sa han och jag tog sakta emot glaset och drack lite.
"Vad är det med din mamma, gumman?" Sa Zayn och satte sig bredvid mig i fåtöljen.
"Hon ska flytta tillbaka till Sverige..." Grät jag och kröp upp i hans famn.
"Aww, gumman" sa han och slöt armarna om mig.
"...Och jag ska följa med" fortsatte jag medans tårarna rann.
-----------------------------
Har varit ute hela dagen, men fick ut ett kapitel nu. Hope U like it ;)
Xxxxx
"Förlåt Mel" Sa Harry och han och Liam lämnade mig med Zayn.
Medans de gick iväg ställde jag mig med armarna i kors och suckade. Zayn såg på mig med en ångerfull blick.
"Ska du bara stå där eller ska du säga något?" Mumlade jag och såg ner i marken.
"Förlåt, Melinda. Jag ångrar allt jag sa. När du inte var med mig var jag helt tom. Du betyder mycket för mig, Mel. Allt jag vill är att få hålla om dig och kalla dig "min". Säga att du är min flickvän, ingen annans" sa han och jag fick tårar i ögonen. "Du fattar inte hur dåligt jag mår utan dig, när jag vet hur mycket du hatar mig och hur lite du vill träffa mig. Det gör verkligen ont i hjärtat. Det är bara att inse, jag älskar dig" sa han och fällde en tår.
Han torkade den snabbt och jag log lite medans jag kände en tung tår rinna nerför kinden.
"Zayn, jag skulle aldrig hata dig. Även om du gjorde något knäppt, som att dricka, eller röka" när jag sa det stelnade han till. "Varför stelnade du till?" Frågade jag nervöst.
"Jag röker, Mel" sa han och jag såg oförståeligt på honom.
"Varför? Det förstör ditt liv, Zayn. Du kanske till och med lämnar mig" grät jag och han tog in mig i sin famn.
"Är du arg?" Viskade han och jag suckade.
"Nej, bara rädd" viskade jag tillbaka och kramade honom hårdare, men han släppte mig och såg mig i ögonen.
"Varför?" Sa han och torkade bort mina tårar, även om det kom nya.
"Rökning var orsaken till att min morfar och farfar dog unga. Jag vill inte att du ska lämna mig Zayn" sa jag och började gråta igen.
Mina ben vek sig och jag satte mig på marken. Jag kan inte tänka mig ett liv utan Zayn. Han är verkligen killen jag älskar, och han kan vara den rätta. Eller? Jag älskar honom. Han får inte lämna mig på grund av rökning. Kan jag få honom att sluta? Eller blir han sur då?
"Hörru, sluta gråta. Det gör ont att se dig gråta" sa han och försökte hjälpa mig upp men jag satt kvar. "Mel, snälla sluta. Du förstår inte hur ont det gör" sa Zayn som nu också börjat gråta.
Jag ställde mig upp och kämpade med att sluta gråta. Zayn tog min hand och såg mig i ögonen.
"Lova att aldrig göra något så idiotiskt som att börja röka, okej? Jag vill inte att du ska förstöra ditt liv" sa han och jag nickade.
"Jag lovar... Om du lovar att sluta röka" sa jag och klämde hans hand hårdare.
"Mel, du vet mycket väl att det är svårt att hålla det löftet"
"Svårt ja, men inte omöjligt"
"Det känns så"
"Jag har gjort det, så säg inte att det är omöjligt" klämde jag ur mig och han såg chockat på mig.
"Va?!"
"Det var för några år sedan... Jag och mina "kompisar" var ute och festade. Det kom några killar i 19 års åldern och tvingade oss att röka. Det ledde till ett år av rökning, sedan slutade jag. Det året fick mig att inse hur mitt liv förstörs på grund av det" sa jag och han log.
"Du är verkligen bäst" log han och kysste min panna. "Så... du förlåter mig?"
"Ja, jag antar det" log jag och han kysste mig hårt och länge.
"Jag älskar dig" log han.
"Jag älskar dig med" log jag.
Vi gick hand i hand mot Harry och Liam som flinade mot oss. Tillsammans gick vi alla fyra mot busshållsplatsen där jag kramade alla. De hade tagit bilen hit så de gick mot parkeringen, Zayn väntade med mig.
"Säker att du inte vill ha skjuts?" Sa han för fjärde gången och jag skrattade.
"Ja, jag är säker" flinade jag och slog mig ner på bänken.
Zayn satte sig bredvid mig och tog min hand. Han fingrade lite på min handflata och log mig. Efter fem minuter kom bussen så jag kysste Zayn hejdå innan jag gick på bussen. Jag satte mig i mitten vid fönstret och såg Zayn vinka mot mig. Med ett leende vinkade jag tillbaka och bussen började åka. Det satt några ungdomar längst bak i bussen och skrattade. Jag kunde höra hur de viskade med varandra för att sedan skratta igen.
När bussen stannade på hållplatsen som jag skulle av på, reste jag mig upp och klev ut.
"Du! Hej!"
Jag vände mig om och såg killen på bussen komma ut.
"Vad?" Sa jag och han log.
Han hade svart hår som låg platt över hans panna. Han hade en piercing(?) i läppen och i ena ögonbrynet.
"Jag är Luke" sa han och jag suckade.
"Varför behöver jag veta det?" Sa jag och vände mig om.
"Jag gillar att säga mitt namn för snygga tjejer" flinade han och vände mig om.
"Jaha, vart är tjejen nu då?" Sa jag och han skrattade.
"Framför mig" flörtade han och gick närmre.
"Jag har kille. Och om jag inte hade det skulle jag inte gå till dig" sa jag och gick därifrån.
Men snabba steg gick jag över gatan och klev innanför grinden och mot huset. JAg fick en chock. Mammas bil stod där! Med snubblande steg sprang jag mot dörren och slet upp den. Där inne stod mamma med tårar på kinderna. Jag kramade henne hårt och hon kramade hårdare tillbaka.
"Varför gråter du?" Sa jag på svenska.
"Melinda, jag är ledsen, verkligen. Men jag ska flytta" sa hon och tårar bildades i mina ögon.
"Va? Vart?" Sa jag och lät en tår rinna nerför kinden.
"Till Sverige"
Jag började gråta och hon kramade mig hårdare.
"Vill du stanna här eller följa med?" Sa hon och jag snyftade.
"Jag vill inte stanna med pappa... Men jag trivs bättre här. Du vet hur det var i Sverige och nu har jag... fått en pojkvän här. Jag vill inte lämna honom" sa jag och torkade mina tårar.
"Okej... Men vi hörs på telefon. JAg ringer så ofta jag kan" sa hon och jag nickade.
Hon kramade mig en sista gång innan hon tog sina saker och gick ut med mig i hälarna. Hon la in väskorna och vinkade mot mig. Sedan klev hon in i bilen och körde mot grinden. Tårarna rann och bilen försvann ur min syn. Grinden stängdes och jag satte mig på marken. Hon var borta. På riktigt. Inom få timmar är hon inte ens i det här landet. Jag vill egentligen följa med mamma, men är jag redo att lämna killarna och laget? Pappa stod inte ens på listan, han skulle jag kunna flytta ifrån.
En timme senare började jag gå mot Zayns höghus där han bodde. Hela bandet bodde i lägenheter där. Harry bodde med Louis och de andra bodde i egna lägenheter.
Jag knackade på Zayns dörr och jag hörde steg därinne. När han öpppnade dörren och såg mina tårar såg han oroligt på mig.
"Vad har hänt?!" Utbrast han och jag grät bara mer.
Han kramade mig och tog med mig in. Jag la mig i fåtöljen och bara grät.
Zayn försökte lugna mig, vilket inte lyckades. Han ringde killarna som kom direkt.
"Vad har hänt?!" Utbrast Liam och satte sig nedanför fåtöljen.
"Jag har frågat, men hon säger inget" sa Zayn oroligt och Niall satte sig bredvid Liam medans Louis stod med Zayn och Harry hämtade vatten.
"Mel, vad har hänt?" Sa Niall och drog bort lite hår från mitt ansikte.
"Ma... Mamm... Mamma" Grät jag och Liam drog handen nerför min arm.
"Vad är det med henne?" Frågade han och jag började gråta igen.
"Här. Drick det här" sa Harry och jag skakade på huvudet. "Kom igen Mel" sa han och jag tog sakta emot glaset och drack lite.
"Vad är det med din mamma, gumman?" Sa Zayn och satte sig bredvid mig i fåtöljen.
"Hon ska flytta tillbaka till Sverige..." Grät jag och kröp upp i hans famn.
"Aww, gumman" sa han och slöt armarna om mig.
"...Och jag ska följa med" fortsatte jag medans tårarna rann.
-----------------------------
Har varit ute hela dagen, men fick ut ett kapitel nu. Hope U like it ;)
Xxxxx
The Direction 2 Love ~8~SayWHAT?!
(När dem pratar kommer jag skriva på svenska, när dem läser något står det på engelska)
När jag var framme vid ängen drog jag av mig skorna och nästan hoppade på eken. Jag gick runt det och skådade allt jag ristat in. Drama, lies and tears Cheers to the teenage years Outside lurks(lurar) inside och massa mer dikter, citat och annat.
"Melinda, vad gör du här?"
Jag vände mig om och mötte Harrys blick. En tår rann nerför min kind och han gick fram till mig.
"Jag går hit när jag är ledsen, eller behöver tänka" sa jag och han kramade mig.
"Jag vet inte vad som har hänt eller vad han har gjort, men jag finns här för dig. Jag lovar" viskade han i mitt öra och jag la armarna om hans hals.
Tårarna rann nerför mina kinder och jag släppte honom sakta. Sedan satte jag mig ner med ryggen mot eken.
"Kan jag sätta mig?" Sa han och jag nickade.
Han slog sig ner bredvid mig och vi såg upp på himlen. När Harry såg de mörka moln som närmade oss såg han osäkert på mig.
"Ska vi inte gå nu?" Sa han och jag skakade på huvudet.
"Jag sitter kvar här, du kan gå om du vill" log jag och han såg konstigt på mig.
"Så du sitter kvar här om det börjar regna? Och nej, jag stannar om du stannar" sa han.
"Ja, jag sitter kvar och tack" log jag och vi fnissade.
Som väntat kom regnet inom bara några få minuter. Men vi satt kvar. Faktum är att ma inte blev så blöt under eken... typ... Vi satt där ett tag innan jag började skaka på grund av kylan.
"Du kommer bli förkyld" sa Harry och la armen om mig.
"Du med" log jag och han skrattade.
"Här. Ta min tröja" sa han och skulle precis ta av sig sin tjocktröja, men jag stoppade honom.
"Nej. Sluta" sa jag allvarligt och han skrattade.
"Men hellre att jag blir sjuk än du"
"Nejdu, du är känd och du får inte bli sjuk. Egentligen borde du sitta i din lägenhet och... ja, göra var kända personer gör. Inte sitta här med en helt otroligt oviktig tjej i regnet och..."
"Du, tyst! Säg inte att du inte är oviktig, okej?" Sa han allvarligt och jag suckade.
Han vände sig om och började kolla på trädet.
"Drama, lies and tears Cheers to the teenage years..." läste han och drog fingrarna över den inristade texten.
Snart började båda frysa hysteriskt så vi började gå mot mitt hus. När vi gick på gatan moten bil och skvätte vatten på Harry som stod längst ut mot bilvägen.
"Oh, come on!" Röt han ilsket medans jag bara skrattade.
"Haha, kom nu. Jag dör snart" flinade jag och drog med honom.
JAg låste upp grinden och vi gick längs grusvägen mot huset. När vi kom in gav jag Harry en handduk och sedan ringde han Louis som fick komma över med lite extra kläder.
"Ska jag gå ut och hämta dem?" Sa jag som redan bytt om till min One Piece.
"Aa, gärna. Om det är okej för dig?"
"Absolut!"
Jag tog på mig första möjliga skor och sedan ett paraply som låg på hatthyllan. Sedan gick jag ut.
Regnet smattrade mot paraplyets översida och jag joggade mot grinden eftersom jag såg Louis bil utanför.
"Tack" log jag och tog emot påsen med kläder.
Leendet försvann snabbt när jag såg vem som satt bak. Zayn.
"Hälsa Harry" sa Louis och jag nickade stumt.
"Hejdå" sa jag och vinkade när dem stängde rutan.
Zayn mötte min blick. Allt jag såg var ånger. Snabbt flyttade jag blicken till marken och jag kände bådas blickar på mig. Jag kollade på Louis som vinkade innan han åkte iväg. Efter att ha stått och tittat på bilen en stund gick jag tillbaka till huset.
"Här" sa jag och kastade påsen till Harry innan jag slängde mig på soffan.
"Tack" sa han och tog emot den. "Vad är det? Du verkar... ledsen" sa han och satte sig bredvid mig.
"Zayn satt i bilen. Våra blickar möttes och jag tyckte jag såg ånger" berättade jag och han nickade.
"Jag finns här" var det ända han sa.
Han kysste min panna innan han tog med sig påsen till badrummet. Efter ett tag kom han tillbaka. Han skakade sitt hår lite och det skvätte vatten lite överallt. JAg log lite smått innan jag satt tyst i soffan.
"Du, jag måste gå. Måste jobba lite med killarna. Men jag pratar lite med Zayn. Jag ringer dig" sa han och drog upp mig för att krama mig.
Jag kramade honom hårt och han pussade min kind.
"Hejdå"
"Hejdå"
När han lämnat huset vart allt tyst och stilla. Tystnaden avbröts av min ringsignal. Tränarn' stod det och jag suckade.
"Vad?!" Sa jag ointresserat.
"Hej på dig med! Jag ska till Italien för att leda mitt lag i en cup imorgon så du får klara dig själv"
"Men våra träningar då?!"
"Det får du ta hand om"
"Men vi har ju match snart"
"Som jag sa, det får du ta hand om"
Han la på direkt och jag suckade. Skulle jag ta hand om hela mitt fotbollslag?! Tolv ungdomar, eller elva om man inte räknar med mig. Och träningen börjar ju redan klockan tre imorgon! Matchen är ju om tre dagar... Hur ska jag kunna göra det här? Tänk om de inte gillar mig som tränare? Tänk om jag är för hård?
Nej, jag måste sluta tänka. Jag är lagkapten och jag vet att jag klarar det!
Nästa dag kl. 14.46
Jag stod på fotbollsplanen och väntade otåligt och nervöst på att tjejerna skulle komma. Men de var inte de första som kom... Det kom två killar upp på läktaren, igen. Först såg jag mig omkring om jag kunde se tjejerna, vilket jag inte gjorde. Så jag gick upp mot killarna.
"Hej!" Ropade en av dem, Liam.
"Hej" log jag och Harry - som satt bredvid Liam - såg på mig med ett leende.
"Vart är din pappa?" Sa han.
"Italien" sa jag med en suck och de båda skrattade.
"Haha, roligt. Men vart är han?" Sa Liam.
"Nej, det är sant. Han åker idag, tror jag. Eller så åkte han igår" sa jag allvarligt och de båda tappade hakan.
"Men, då är ju du själv?"
"Japp" sa jag och såg tjejerna komma. "Måste gå" log jag och joggade nerför trappan.
"Vart är tränarn?" Sa Lilly som gick före de andra.
"I Italien. Han skulle leda hans världskända lag på en cup" sa jag och de nickade.
De gick till omklädningsrummen och kom ut igen efter tio minuter.
"Okej! Vi börjar med uppvärmning! Jogga tre varv runt planen!" Sa jag och alla sprang, utom jag. Jag värmde upp innan de kom"
"Okej! Jag tänkte att vi kunde köra en match idag, så... Rachel och Emelie, kom hit!"
De ställde sig bredvid mig på varsin sida och började ropa upp namn. Jag gav Rachels lag en varsin gul väst och sedan körde vi. Jag var i lag med Rachel, Sophie, Tina, Jenny och Noelle. Tina stod i mål.
"Mel! Här borta!" Ropade Noelle där hon stod vid målet.
Jag sköt och plötsligt kom tre mobbare från skolan springande mot oss. Den längsta sprang rakt in i mig och jag flög ner på marken.
"HAHA! Loosers!!" Skrek dem innan de sprang iväg.
"Gick det bra?" Sa Lilly och kom fram till mig.
"Ja, vi kan sluta för idag" mumlade jag och reste mig upp.
"Säker? Behöver du hjälp med något?" Sa Emmy och jag skakade på huvudet.
"Nej, tack. Vi ses om två dagar" log jag och de joggade iväg mot omklädningsrummet.
Sakta plockade jag upp alla bollar och la dem i en korg.
"Gick det bra?" Sa Liam.
De båda gick fram till mig och jag nickade.
"Ja, tack" sa jag och tog upp min vattenflaska.
"Du var bra" sa Harry och jag skrattade.
"Ja, verkligen" sa jag ironiskt.
"Kan vi komma på träningen om två dagar?" Sa Liam och jag fnissade.
"Det är ingen träning då, det är match"
"Ännu bättre" flinade Harry.
"Har du pratat med Zayn?" Mumlade jag tyst, nästan ohörbart, efter en stund av tystnad.
"Ja... Han sa inte så mycket, inte mer än att han ville vara själv" mumlade Harry och jag suckade.
"Tycker ni jag ska ge upp?" Suckade jag fram och började gå mot omklädningsrummen.
De båda rykte på axlarna. Jag bad dem vänta på mig utanför, innan jag gick in och böt om. När jag fått på mig mina midjehöga, mörka jeansshorts och det vita spetslinnet - samt underkläder - borstade jag mitt platta hår och fixade sminket lite. Sist drog jag på mig mina röda Converse utan att knyta, för att sedan gå ut till de andra. Men nu var de inte ensamma. En kille med tjocktröja och luvan uppdragen stod mittemot dem. När jag kom ut tystnade de och killen vände sig om. Zayn...
---------------------------------------------------
Orkar inte leta bilder just nu, så... kommentera!!! :D
Xxxxx
När jag var framme vid ängen drog jag av mig skorna och nästan hoppade på eken. Jag gick runt det och skådade allt jag ristat in. Drama, lies and tears Cheers to the teenage years Outside lurks(lurar) inside och massa mer dikter, citat och annat.
"Melinda, vad gör du här?"
Jag vände mig om och mötte Harrys blick. En tår rann nerför min kind och han gick fram till mig.
"Jag går hit när jag är ledsen, eller behöver tänka" sa jag och han kramade mig.
"Jag vet inte vad som har hänt eller vad han har gjort, men jag finns här för dig. Jag lovar" viskade han i mitt öra och jag la armarna om hans hals.
Tårarna rann nerför mina kinder och jag släppte honom sakta. Sedan satte jag mig ner med ryggen mot eken.
"Kan jag sätta mig?" Sa han och jag nickade.
Han slog sig ner bredvid mig och vi såg upp på himlen. När Harry såg de mörka moln som närmade oss såg han osäkert på mig.
"Ska vi inte gå nu?" Sa han och jag skakade på huvudet.
"Jag sitter kvar här, du kan gå om du vill" log jag och han såg konstigt på mig.
"Så du sitter kvar här om det börjar regna? Och nej, jag stannar om du stannar" sa han.
"Ja, jag sitter kvar och tack" log jag och vi fnissade.
Som väntat kom regnet inom bara några få minuter. Men vi satt kvar. Faktum är att ma inte blev så blöt under eken... typ... Vi satt där ett tag innan jag började skaka på grund av kylan.
"Du kommer bli förkyld" sa Harry och la armen om mig.
"Du med" log jag och han skrattade.
"Här. Ta min tröja" sa han och skulle precis ta av sig sin tjocktröja, men jag stoppade honom.
"Nej. Sluta" sa jag allvarligt och han skrattade.
"Men hellre att jag blir sjuk än du"
"Nejdu, du är känd och du får inte bli sjuk. Egentligen borde du sitta i din lägenhet och... ja, göra var kända personer gör. Inte sitta här med en helt otroligt oviktig tjej i regnet och..."
"Du, tyst! Säg inte att du inte är oviktig, okej?" Sa han allvarligt och jag suckade.
Han vände sig om och började kolla på trädet.
"Drama, lies and tears Cheers to the teenage years..." läste han och drog fingrarna över den inristade texten.
Snart började båda frysa hysteriskt så vi började gå mot mitt hus. När vi gick på gatan moten bil och skvätte vatten på Harry som stod längst ut mot bilvägen.
"Oh, come on!" Röt han ilsket medans jag bara skrattade.
"Haha, kom nu. Jag dör snart" flinade jag och drog med honom.
JAg låste upp grinden och vi gick längs grusvägen mot huset. När vi kom in gav jag Harry en handduk och sedan ringde han Louis som fick komma över med lite extra kläder.
"Ska jag gå ut och hämta dem?" Sa jag som redan bytt om till min One Piece.
"Aa, gärna. Om det är okej för dig?"
"Absolut!"
Jag tog på mig första möjliga skor och sedan ett paraply som låg på hatthyllan. Sedan gick jag ut.
Regnet smattrade mot paraplyets översida och jag joggade mot grinden eftersom jag såg Louis bil utanför.
"Tack" log jag och tog emot påsen med kläder.
Leendet försvann snabbt när jag såg vem som satt bak. Zayn.
"Hälsa Harry" sa Louis och jag nickade stumt.
"Hejdå" sa jag och vinkade när dem stängde rutan.
Zayn mötte min blick. Allt jag såg var ånger. Snabbt flyttade jag blicken till marken och jag kände bådas blickar på mig. Jag kollade på Louis som vinkade innan han åkte iväg. Efter att ha stått och tittat på bilen en stund gick jag tillbaka till huset.
"Här" sa jag och kastade påsen till Harry innan jag slängde mig på soffan.
"Tack" sa han och tog emot den. "Vad är det? Du verkar... ledsen" sa han och satte sig bredvid mig.
"Zayn satt i bilen. Våra blickar möttes och jag tyckte jag såg ånger" berättade jag och han nickade.
"Jag finns här" var det ända han sa.
Han kysste min panna innan han tog med sig påsen till badrummet. Efter ett tag kom han tillbaka. Han skakade sitt hår lite och det skvätte vatten lite överallt. JAg log lite smått innan jag satt tyst i soffan.
"Du, jag måste gå. Måste jobba lite med killarna. Men jag pratar lite med Zayn. Jag ringer dig" sa han och drog upp mig för att krama mig.
Jag kramade honom hårt och han pussade min kind.
"Hejdå"
"Hejdå"
När han lämnat huset vart allt tyst och stilla. Tystnaden avbröts av min ringsignal. Tränarn' stod det och jag suckade.
"Vad?!" Sa jag ointresserat.
"Hej på dig med! Jag ska till Italien för att leda mitt lag i en cup imorgon så du får klara dig själv"
"Men våra träningar då?!"
"Det får du ta hand om"
"Men vi har ju match snart"
"Som jag sa, det får du ta hand om"
Han la på direkt och jag suckade. Skulle jag ta hand om hela mitt fotbollslag?! Tolv ungdomar, eller elva om man inte räknar med mig. Och träningen börjar ju redan klockan tre imorgon! Matchen är ju om tre dagar... Hur ska jag kunna göra det här? Tänk om de inte gillar mig som tränare? Tänk om jag är för hård?
Nej, jag måste sluta tänka. Jag är lagkapten och jag vet att jag klarar det!
Nästa dag kl. 14.46
Jag stod på fotbollsplanen och väntade otåligt och nervöst på att tjejerna skulle komma. Men de var inte de första som kom... Det kom två killar upp på läktaren, igen. Först såg jag mig omkring om jag kunde se tjejerna, vilket jag inte gjorde. Så jag gick upp mot killarna.
"Hej!" Ropade en av dem, Liam.
"Hej" log jag och Harry - som satt bredvid Liam - såg på mig med ett leende.
"Vart är din pappa?" Sa han.
"Italien" sa jag med en suck och de båda skrattade.
"Haha, roligt. Men vart är han?" Sa Liam.
"Nej, det är sant. Han åker idag, tror jag. Eller så åkte han igår" sa jag allvarligt och de båda tappade hakan.
"Men, då är ju du själv?"
"Japp" sa jag och såg tjejerna komma. "Måste gå" log jag och joggade nerför trappan.
"Vart är tränarn?" Sa Lilly som gick före de andra.
"I Italien. Han skulle leda hans världskända lag på en cup" sa jag och de nickade.
De gick till omklädningsrummen och kom ut igen efter tio minuter.
"Okej! Vi börjar med uppvärmning! Jogga tre varv runt planen!" Sa jag och alla sprang, utom jag. Jag värmde upp innan de kom"
"Okej! Jag tänkte att vi kunde köra en match idag, så... Rachel och Emelie, kom hit!"
De ställde sig bredvid mig på varsin sida och började ropa upp namn. Jag gav Rachels lag en varsin gul väst och sedan körde vi. Jag var i lag med Rachel, Sophie, Tina, Jenny och Noelle. Tina stod i mål.
"Mel! Här borta!" Ropade Noelle där hon stod vid målet.
Jag sköt och plötsligt kom tre mobbare från skolan springande mot oss. Den längsta sprang rakt in i mig och jag flög ner på marken.
"HAHA! Loosers!!" Skrek dem innan de sprang iväg.
"Gick det bra?" Sa Lilly och kom fram till mig.
"Ja, vi kan sluta för idag" mumlade jag och reste mig upp.
"Säker? Behöver du hjälp med något?" Sa Emmy och jag skakade på huvudet.
"Nej, tack. Vi ses om två dagar" log jag och de joggade iväg mot omklädningsrummet.
Sakta plockade jag upp alla bollar och la dem i en korg.
"Gick det bra?" Sa Liam.
De båda gick fram till mig och jag nickade.
"Ja, tack" sa jag och tog upp min vattenflaska.
"Du var bra" sa Harry och jag skrattade.
"Ja, verkligen" sa jag ironiskt.
"Kan vi komma på träningen om två dagar?" Sa Liam och jag fnissade.
"Det är ingen träning då, det är match"
"Ännu bättre" flinade Harry.
"Har du pratat med Zayn?" Mumlade jag tyst, nästan ohörbart, efter en stund av tystnad.
"Ja... Han sa inte så mycket, inte mer än att han ville vara själv" mumlade Harry och jag suckade.
"Tycker ni jag ska ge upp?" Suckade jag fram och började gå mot omklädningsrummen.
De båda rykte på axlarna. Jag bad dem vänta på mig utanför, innan jag gick in och böt om. När jag fått på mig mina midjehöga, mörka jeansshorts och det vita spetslinnet - samt underkläder - borstade jag mitt platta hår och fixade sminket lite. Sist drog jag på mig mina röda Converse utan att knyta, för att sedan gå ut till de andra. Men nu var de inte ensamma. En kille med tjocktröja och luvan uppdragen stod mittemot dem. När jag kom ut tystnade de och killen vände sig om. Zayn...
---------------------------------------------------
Orkar inte leta bilder just nu, så... kommentera!!! :D
Xxxxx
Om länkbyte ;)
Tjenare!!
Fick en fråga om länkbyte från Anonym. Och visst kan vi göra det :) Lägger till dig nu, så tittar jag senare om du lagt in mig på din blogg.
Om ni vill göra ett länkbyte så skriv det och säg att ni har lagt till mig, då tittar jag om ni har det. Har ni gjort det så lägger jag till er. Ganska enkelt, ha? :)
Fick en fråga om länkbyte från Anonym. Och visst kan vi göra det :) Lägger till dig nu, så tittar jag senare om du lagt in mig på din blogg.
Om ni vill göra ett länkbyte så skriv det och säg att ni har lagt till mig, då tittar jag om ni har det. Har ni gjort det så lägger jag till er. Ganska enkelt, ha? :)
The Direction 2 Love~7~BoyfriendsMeansProblems
Lyssna samtidigt ;)
Melinda Stewart
"Zaynii" sa jag och drog ett finger på hans kind. Han mumlade något ohörbart och jag fnissade. "Zaaaayniss" fnissade jag, men han reagerade inte. JAg kysste honom och han besvarade den sakta. "Morning sleephead" fnissade jag och han log trött.
"Morning beautiful" sa han hest med sin söta morgonröst. "How are you?" Han satte sig upp och såg på mig med omtänksamma ögon.
"I'm fine. It's better today" log jag och lutade mig mto hans famn.
"Good" sa han och lutade sig mot ryggstödet med mig i sin famn.
Han la armarna om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag såg uppåt/bakåt och mötte Zayns blick. Han log mot mig och kysste min panna.
"I'm hungry" sa Zayn och jag log.
"Me to" log jag och han reste på sig.
"Let's eat then. Can you walk?"
"Yes, I think so" sa jag och reste mig snabbt upp.
Han tog snabbt tag i min arm, rädd för att jag skulle ramla. Han höll i mig hela vägen till köket där killarna satt.
"Oh, your awake(vaken)! There must be a miracle(mirakel)!" Utbrast Liam och vi andra skrattade.
"Ha-ha, really funny" muttrade Zayn och gick fram till kylskåpet.
"Oh, yeah, don't mess with Zayn at the morning" sa Niall och vi skrattade.
"Shut up" mumlade Zayn där han stod vid köksbänken.
"Aww, Zaynii, you're so cute in the morning" log jag och gick fram för att ge honom en kram.
"Please!" Suckade Zayn och gick ifrån mig in till vardagsrummet.
Chockad stod jag kvar vid köksbänken och efter en stund vände jag mig om. Harry gick ut till Zayn medans Louis kom fram och kramade mig.
"It's going to be okey. He will apologize" sa han och jag suckade.
"I need to go home" muttrade jag och gick till hallen för att ta på mig mina skor.
När jag dragit på mig mina Converse så tog jag min jacka över armen. Jag öppnade hastigt dörren för att slänga igen den bakom mig. Det ekade i trapphuset och jag började småspringa nerför trapporna. En tår rann nerför kinden. De blev allt fler och snart hade jag tusen tårar på kinderna.
När jag var vid grinden till mitt hus hade jag två missade samtal från Zayn, tre från Harry, tre från Louis och ett från Niall. Sedan hade jag typ 10 sms, fem från Zayn, två från Harry, ett från Louis och ett från Niall. Jag ignorerade allt och grinden stängdes bakom mig. Jag sprang mot huset på grusvägen. När jag slitit upp dörren och smällt igen den bakom mig grät jag ut på riktigt. Jag satte mig med ryggen mot dörren och bara grät, skrek och grät ytterligare.
Harry Styles
"I told you to be careful about her!" Röt jag när jag hörde hur dörren smälldes igen. Han sa inget. "I know you care, so why acting like you're not?!" Fortsatte jag.
"I'm sorry. I didn't know what I was doing" suckade han.
"No, apparently(tydligen) not" sa jag och gick därifrån.
Jag försökte ringa och sms:a Mel, men hon svarade inte. Hon svarade inte på någon av oss. Fan, hon var verkligen sårad. Zayn var också förstörd. Han sitter bara och gråter, eller bara stirrar ut i tomma intet.
Zayn Malik
Jag bestämde mig för att åka till henne. Så jag tog med mig Harry och Louis ner till bilen och Louis körde oss till hennes hus. När vi alla tre stod utanför grinden började vi undra hur vi skulle komma in. Harry gick fram till den lilla kortläsaren och tryckte på den lilla ringklockan.
"What?!" Hörde vi Mel ryta i högtalaren medans hon grät.
"Can you open? We need to talk" sa Harry.
"Who do you mean when you say we?" Sa hon.
"Me, Louis and Zayn" sa han tyst.
"It's okey with you and Louis, but not... the other one. Not yet" sa hon och vi alla suckade.
"Okey, sure" sa Louis och jag suckade högt.
"I open now, don't take him with you, that will just show that I can't trust you" sa hon och dem andra sa sure.
Dem gick in och jag satte mig ner på marken med ryggen mot muren som gick runt gården.
Melinda Stewart
När killarna kom in satt jag i soffan med en filt runt mig och grät. Dem satte sig bredvid mig och tröstade mig.
"I'm really sorry for what Zayn did. He's to, I know that. So please, forgive him" sa Harry och jag suckade.
"I don't want to be hurt again" snyftade jag fram.
"You're not going to be hurt with Zayn. He's a good guy" sa Louis.
"Really?" Sa jag osäkert.
"Yes, really. He's out there, can we bring him in?" Sa Harry.
"Sure" sa jag osäkert och de gick ut.
Snart kom de tillbaka med honom och de gick ut så vi skulle få prata ostört.
"Mel, I'm sorry. I don't know what's wrong with me" började han och gick tårar i ögonen. "I've got the most beautiful and unique(unika) girl in the whole world, and I hurt her" fortsatte han och snyftade. "Love makes me crazy. I don't now why. But I know one thing, I love you. I always going to. Even if you hate me. I'm sorry for everything I've done. I'll do whatever I can to not let it happen again, I promise" avslutade han och torkade tåren som rann nerför hans kind.
"Zayn... I don't know where to start... But in my entire(hela), I've been hurt. Every day. Now when I'm in London I want to make a change. And when I met you guys, everything changed. But... Boyfriends means problems. And, it will get harder now, because I have like no one to talk to if I get these problems. Or, of course I have. But I have no one that I trust. I can talk to you guys, but that's not the same thing" sa jag och lät tårarna rinna.
Zayn såg länge på mig innan han vek bliken och jag började gråta mer.
"But..." började jag och han såg på mig igen. "I can give you another chance" sa jag och han log ett glädjelöst leende.
"You're right. Boyfriends means problems. And I don't want to hurt you. I'll call you" sa han innan han reste sig upp och försvann ut.
Jag satt chockad kvar i soffan för att sedan lägga mig ner och gråta. Tårarna rann hejvilt och jag gjorde inget för att stoppa dem. Snarare tvärtom. Jag lät dem rinna. I hela mitt liv har det hjälpt att gråta. Det liksom... lättar på hjärtat.
Jag sprang ut ur huset och ut från grinden. Louis bil stod där och skulle precis åka. Men jag sprang förbi den och började springa mot ängen.
"Melinda!" Ropade Louis och Harry efter mig.
---------------------------------------
Nu vill jag ha fler kommentarer!! Så, kommentera för nästa!! :)
Xxxxx
Melinda Stewart
"Zaynii" sa jag och drog ett finger på hans kind. Han mumlade något ohörbart och jag fnissade. "Zaaaayniss" fnissade jag, men han reagerade inte. JAg kysste honom och han besvarade den sakta. "Morning sleephead" fnissade jag och han log trött.
"Morning beautiful" sa han hest med sin söta morgonröst. "How are you?" Han satte sig upp och såg på mig med omtänksamma ögon.
"I'm fine. It's better today" log jag och lutade mig mto hans famn.
"Good" sa han och lutade sig mot ryggstödet med mig i sin famn.
Han la armarna om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag såg uppåt/bakåt och mötte Zayns blick. Han log mot mig och kysste min panna.
"I'm hungry" sa Zayn och jag log.
"Me to" log jag och han reste på sig.
"Let's eat then. Can you walk?"
"Yes, I think so" sa jag och reste mig snabbt upp.
Han tog snabbt tag i min arm, rädd för att jag skulle ramla. Han höll i mig hela vägen till köket där killarna satt.
"Oh, your awake(vaken)! There must be a miracle(mirakel)!" Utbrast Liam och vi andra skrattade.
"Ha-ha, really funny" muttrade Zayn och gick fram till kylskåpet.
"Oh, yeah, don't mess with Zayn at the morning" sa Niall och vi skrattade.
"Shut up" mumlade Zayn där han stod vid köksbänken.
"Aww, Zaynii, you're so cute in the morning" log jag och gick fram för att ge honom en kram.
"Please!" Suckade Zayn och gick ifrån mig in till vardagsrummet.
Chockad stod jag kvar vid köksbänken och efter en stund vände jag mig om. Harry gick ut till Zayn medans Louis kom fram och kramade mig.
"It's going to be okey. He will apologize" sa han och jag suckade.
"I need to go home" muttrade jag och gick till hallen för att ta på mig mina skor.
När jag dragit på mig mina Converse så tog jag min jacka över armen. Jag öppnade hastigt dörren för att slänga igen den bakom mig. Det ekade i trapphuset och jag började småspringa nerför trapporna. En tår rann nerför kinden. De blev allt fler och snart hade jag tusen tårar på kinderna.
När jag var vid grinden till mitt hus hade jag två missade samtal från Zayn, tre från Harry, tre från Louis och ett från Niall. Sedan hade jag typ 10 sms, fem från Zayn, två från Harry, ett från Louis och ett från Niall. Jag ignorerade allt och grinden stängdes bakom mig. Jag sprang mot huset på grusvägen. När jag slitit upp dörren och smällt igen den bakom mig grät jag ut på riktigt. Jag satte mig med ryggen mot dörren och bara grät, skrek och grät ytterligare.
Harry Styles
"I told you to be careful about her!" Röt jag när jag hörde hur dörren smälldes igen. Han sa inget. "I know you care, so why acting like you're not?!" Fortsatte jag.
"I'm sorry. I didn't know what I was doing" suckade han.
"No, apparently(tydligen) not" sa jag och gick därifrån.
Jag försökte ringa och sms:a Mel, men hon svarade inte. Hon svarade inte på någon av oss. Fan, hon var verkligen sårad. Zayn var också förstörd. Han sitter bara och gråter, eller bara stirrar ut i tomma intet.
Zayn Malik
Jag bestämde mig för att åka till henne. Så jag tog med mig Harry och Louis ner till bilen och Louis körde oss till hennes hus. När vi alla tre stod utanför grinden började vi undra hur vi skulle komma in. Harry gick fram till den lilla kortläsaren och tryckte på den lilla ringklockan.
"What?!" Hörde vi Mel ryta i högtalaren medans hon grät.
"Can you open? We need to talk" sa Harry.
"Who do you mean when you say we?" Sa hon.
"Me, Louis and Zayn" sa han tyst.
"It's okey with you and Louis, but not... the other one. Not yet" sa hon och vi alla suckade.
"Okey, sure" sa Louis och jag suckade högt.
"I open now, don't take him with you, that will just show that I can't trust you" sa hon och dem andra sa sure.
Dem gick in och jag satte mig ner på marken med ryggen mot muren som gick runt gården.
Melinda Stewart
När killarna kom in satt jag i soffan med en filt runt mig och grät. Dem satte sig bredvid mig och tröstade mig.
"I'm really sorry for what Zayn did. He's to, I know that. So please, forgive him" sa Harry och jag suckade.
"I don't want to be hurt again" snyftade jag fram.
"You're not going to be hurt with Zayn. He's a good guy" sa Louis.
"Really?" Sa jag osäkert.
"Yes, really. He's out there, can we bring him in?" Sa Harry.
"Sure" sa jag osäkert och de gick ut.
Snart kom de tillbaka med honom och de gick ut så vi skulle få prata ostört.
"Mel, I'm sorry. I don't know what's wrong with me" började han och gick tårar i ögonen. "I've got the most beautiful and unique(unika) girl in the whole world, and I hurt her" fortsatte han och snyftade. "Love makes me crazy. I don't now why. But I know one thing, I love you. I always going to. Even if you hate me. I'm sorry for everything I've done. I'll do whatever I can to not let it happen again, I promise" avslutade han och torkade tåren som rann nerför hans kind.
"Zayn... I don't know where to start... But in my entire(hela), I've been hurt. Every day. Now when I'm in London I want to make a change. And when I met you guys, everything changed. But... Boyfriends means problems. And, it will get harder now, because I have like no one to talk to if I get these problems. Or, of course I have. But I have no one that I trust. I can talk to you guys, but that's not the same thing" sa jag och lät tårarna rinna.
Zayn såg länge på mig innan han vek bliken och jag började gråta mer.
"But..." började jag och han såg på mig igen. "I can give you another chance" sa jag och han log ett glädjelöst leende.
"You're right. Boyfriends means problems. And I don't want to hurt you. I'll call you" sa han innan han reste sig upp och försvann ut.
Jag satt chockad kvar i soffan för att sedan lägga mig ner och gråta. Tårarna rann hejvilt och jag gjorde inget för att stoppa dem. Snarare tvärtom. Jag lät dem rinna. I hela mitt liv har det hjälpt att gråta. Det liksom... lättar på hjärtat.
Jag sprang ut ur huset och ut från grinden. Louis bil stod där och skulle precis åka. Men jag sprang förbi den och började springa mot ängen.
"Melinda!" Ropade Louis och Harry efter mig.
---------------------------------------
Nu vill jag ha fler kommentarer!! Så, kommentera för nästa!! :)
Xxxxx
The Direction 2 Love~6~Lovebirds
Melinda Stewart
Jag såg förskräckt på Zayn som skyddande ställde sig framför mig.
"Go to the car" viskade Zayn åt mig och jag började gå mot bilen som stod på gatan.
"Don't try to accommodate(rymma) your bitch!" Röt fansen och en av dem slet tag i mitt hår.
Jag skrek och de fick ner mig på marken.
"What are you doing?!" Skrek Zayn och gick fram till mig.
"Don't you see?!" Röt ett av fansen.
"She's fake!" Röt en annan.
"She's just wan't your money!" Skrek en tredje och sparkade mig i magen.
Ännu ett skrik kom ur min mun och en tår rann nerför kinden. Zayn klev in mellan mig och fansen och nästan puttade bort dem. Sedan satte han sig bredvid mig.
"I'm sorry" sa han oroligt och drog bort lite hår ur mitt ansikte.
Vi hörde springande steg mot oss och sedan fyra välbekanta röster. Min hjärna orkade inte koppla ihop rösterna så jag kunde inte uppfatta vad de sa. Zayns läppar rörde på sig, men jag hörde inte vad han sa. Niall, Louis och Liam förde bort fansen medan Zayn och Harry satt bredvid mig. Zayn tog min hand och jag såg en tår på hans kind. Jag torkade bort den med en skakig hand och han log lite. När alla fansen hade gått så hjälpte killarna mig upp.
"Aouch" väste jag när jag skulle stå rakt och böjde mig till en boll medans jag höll mig för magen.
"Can you walk to the car?" Sa Liam och jag skakade på huvudet.
"No way"
"Okey then" sa Zayn och lyfte upp mig i sin famn.
"No! I'm to heavy(tung)!" Utbrast jag och la händerna hårt om hans nacke.
"No, you're not heavy. You're light(lätt) as a feather(fjäder)" sa han och jag suckade.
Louis satte sig bakom ratten med Niall bredvid sig. Sedan satte sig Harry längst ut bak på ena sidan med Liam bredvid sig och Zayn i andra änden. Och mig la dem i deras knä, jag hade huvudet i Zayns knä.
"You don't have to do this" sa jag och flämtade till tyst när jag skulle sätta mig upp.
"Yes, we do. You're hurt, Mel" sa Liam allvarligt och jag suckade.
"Alright. For this time" suckade jag och slöt ögonen.
Zayn drog handen genom mitt hår, om och om igen. Harry började massera mina fötter och jag log mot honom.
"Thanks Harry"
"No problems!" Log han och jag fnissade men stönade direkt när jag kände smärtan i mitt bröst.
"Hey, just relax. Everything's going to be fine" sa Zayn och tog min hand.
Jag slöt ögonen och lät Zayns ord vandra runt i mitt huvud. Snart somnade jag, men vaknade snart av att mitt huvud slog i något. Jag öppnade ögonen för att märka att Zayn bar mig ut från bilen. Han hade råkat slå in mitt huvud i biltaket.
"Aouch" sa jag hest och han såg ledset på mig.
"Sorry! Are you okey?" Sa han oroligt och jag log smått.
"Yes, I'm fine. Thanks for asking" sa jag och la armarna om hans nacke.
Killarna gick före oss till dörren för att hålla upp den. Sedan klickade dem på hissen. Men hårt slutna ögon böjde jag ner ansiktet mot Zayns bröstkorg.
"Relax" viskade han lugnande och gick in i den lilla hissen.
Även om jag hade stängda ögon kände jag paniken komma. Automatiskt tryckte jag mig hårdare mot Zayn som höll mig hårt.
"Hey, it's okey... It's okey..." viskade han och jag kände hur jag började skaka och en tår rann nerför kinden.
"What is wrong with her?" Frågade Liam.
"She has claustrophobia" sa Harry och de andra nickade.
När vi var på rätt våning gick Zayn ut så fort som möjligt.
"Sorry" sa han och jag skakade på huvudet medans jag försökte få kontroll på andningen.
"I'm okey" viskade jag i en utandning.
Louis öppnade dörren till lägenheten och Zayn la mig på soffan med en filt över mig. Efter bara några få minuter somnade jag med en värkande mage.
När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute. Sakta satte jag mig upp, även om det gjorde ont. Sedan reste jag på mig för att kolla vart killarna var, men istället föll jag ihop på golvet.
"Melinda!"
Snabba steg kom mot mig och Zayn satte sig bredvid mig.
"I'm okey" suckade jag och Zayn hjälpte mig att lägga mig på soffan igen.
"You need to be careful(försiktig), Mel. You can actually be hurt" sa Niall och satte sig på armstödet på andra sidan soffan.
"Niall's right. You need to rest(vila)" sa Louis som stod bredvid Niall.
"Yeah, I'm sorry" muttrade jag och vände mig mot ryggstödet så jag hade ryggen mot de andra.
Jag hörde hur de gick därifrån, alla utom Zayn. Han satte sig bredvid mig och såg på mig. Sakta slöt jag ögonen med en suck.
"Are you mad at me?" Frågade han och jag vände mig mot honom med en flämtning.
"No" sa jag tyst och tog hans hand.
"Promise?"
"Yes, I promise" sa jag och han pussade min panna.
"Sleep now. I'm going to be right here" sa han tyst och jag nickade.
Sakta vände jag på mig igen så jag hade ansiktet mot ryggstödet och slöt ögonen.
Zayn Malik
När Melinda somnat reste jag på mig och klev ut på balkongen. Mörkret låg djupt över staden och bara några få lampor och skyltar sågs.
"You do really like her"
JAg vände mig om och såg Harry komma ut.
"Yes" sa jag och vände mig ut mot staden.
"I know she likes you to. Please be careful with her. Girls are sensitive(känsliga), and Melinda means much to us all. So please, be really careful" sa han och jag nickade.
"I've never met someone like her. I'll do everything for her" sa jag och han nickade.
"Good, she's a good girl" jag log mot honom.
Han gick in igen och jag gick in kort därefter.
Melinda Stewart
När jag vaknade var det fortfarande riktigt mörkt ute. Varför kunde det inte vara ljust istället? Suckande vände jag på mig, om och om igen. Jag vred på mig och försökte hitta en ställning där det inte gjorde ont. Men jag gav upp utan resultat. Lägenheten var tyst och mörkt. Den kändes plötsligt väldigt liten.
"Zayn" viskade jag när paniken började komma.
JAg började skaka och lät en tår rinna nerför kinden. Även om det gjrode ont så kröp jag ihop till en boll.
"Melinda, are you okey?"
Jag såg upp och mötte Louis blick. När han såg mina tårar gick han fort fram till mig. Han kramade mig försiktigt och jag kramade tillbaka.
"What is it?" Sa han oroligt och jag snyftade.
"I don't know. I think it's my claustrophobia" sa jag och han nickade. "Is Zayn sleeping?" Fortsatte jag.
"No, I'm not. What's wrong?"
Jag såg upp för att möta Zayns blick. Han kom ut från sitt sovrum och satte sig bredvid mig och Louis.
"It's my claustrophobia, I think" sa jag och han nickade.
Han satte sig bredvid mig under filten och la armen om mig.
"Aww... Lovebirds!!" Log Louis med en pipig röst.
Vi fnissade lite innan Louis gick tillbaka till sitt rum. Jag la mig mot Zayns bröstkorg och slöt ögonen.
"I love you" viskade jag innan jag stod på gränsen till drömlandet.
"Love you to" viskade han tillbaka och jag somnade.
Niall Horan
På morgonen hjälpte vi Melinda upp, trots att hon sa att hon mådde bättre. Zayn sov fortfarande så vi besämde oss för att väcka honom.
"Aww, he's so cute!" Log Melinda och vi skrattade åt henne.
Vi puttade på honom i flera minuter, sedan gav vi upp. Mel satte sig på hans mage och vi gick skrattandes därifrån.
----------------------------------------
Awweee, haha. Kommentera!!
Xxxx
Jag såg förskräckt på Zayn som skyddande ställde sig framför mig.
"Go to the car" viskade Zayn åt mig och jag började gå mot bilen som stod på gatan.
"Don't try to accommodate(rymma) your bitch!" Röt fansen och en av dem slet tag i mitt hår.
Jag skrek och de fick ner mig på marken.
"What are you doing?!" Skrek Zayn och gick fram till mig.
"Don't you see?!" Röt ett av fansen.
"She's fake!" Röt en annan.
"She's just wan't your money!" Skrek en tredje och sparkade mig i magen.
Ännu ett skrik kom ur min mun och en tår rann nerför kinden. Zayn klev in mellan mig och fansen och nästan puttade bort dem. Sedan satte han sig bredvid mig.
"I'm sorry" sa han oroligt och drog bort lite hår ur mitt ansikte.
Vi hörde springande steg mot oss och sedan fyra välbekanta röster. Min hjärna orkade inte koppla ihop rösterna så jag kunde inte uppfatta vad de sa. Zayns läppar rörde på sig, men jag hörde inte vad han sa. Niall, Louis och Liam förde bort fansen medan Zayn och Harry satt bredvid mig. Zayn tog min hand och jag såg en tår på hans kind. Jag torkade bort den med en skakig hand och han log lite. När alla fansen hade gått så hjälpte killarna mig upp.
"Aouch" väste jag när jag skulle stå rakt och böjde mig till en boll medans jag höll mig för magen.
"Can you walk to the car?" Sa Liam och jag skakade på huvudet.
"No way"
"Okey then" sa Zayn och lyfte upp mig i sin famn.
"No! I'm to heavy(tung)!" Utbrast jag och la händerna hårt om hans nacke.
"No, you're not heavy. You're light(lätt) as a feather(fjäder)" sa han och jag suckade.
Louis satte sig bakom ratten med Niall bredvid sig. Sedan satte sig Harry längst ut bak på ena sidan med Liam bredvid sig och Zayn i andra änden. Och mig la dem i deras knä, jag hade huvudet i Zayns knä.
"You don't have to do this" sa jag och flämtade till tyst när jag skulle sätta mig upp.
"Yes, we do. You're hurt, Mel" sa Liam allvarligt och jag suckade.
"Alright. For this time" suckade jag och slöt ögonen.
Zayn drog handen genom mitt hår, om och om igen. Harry började massera mina fötter och jag log mot honom.
"Thanks Harry"
"No problems!" Log han och jag fnissade men stönade direkt när jag kände smärtan i mitt bröst.
"Hey, just relax. Everything's going to be fine" sa Zayn och tog min hand.
Jag slöt ögonen och lät Zayns ord vandra runt i mitt huvud. Snart somnade jag, men vaknade snart av att mitt huvud slog i något. Jag öppnade ögonen för att märka att Zayn bar mig ut från bilen. Han hade råkat slå in mitt huvud i biltaket.
"Aouch" sa jag hest och han såg ledset på mig.
"Sorry! Are you okey?" Sa han oroligt och jag log smått.
"Yes, I'm fine. Thanks for asking" sa jag och la armarna om hans nacke.
Killarna gick före oss till dörren för att hålla upp den. Sedan klickade dem på hissen. Men hårt slutna ögon böjde jag ner ansiktet mot Zayns bröstkorg.
"Relax" viskade han lugnande och gick in i den lilla hissen.
Även om jag hade stängda ögon kände jag paniken komma. Automatiskt tryckte jag mig hårdare mot Zayn som höll mig hårt.
"Hey, it's okey... It's okey..." viskade han och jag kände hur jag började skaka och en tår rann nerför kinden.
"What is wrong with her?" Frågade Liam.
"She has claustrophobia" sa Harry och de andra nickade.
När vi var på rätt våning gick Zayn ut så fort som möjligt.
"Sorry" sa han och jag skakade på huvudet medans jag försökte få kontroll på andningen.
"I'm okey" viskade jag i en utandning.
Louis öppnade dörren till lägenheten och Zayn la mig på soffan med en filt över mig. Efter bara några få minuter somnade jag med en värkande mage.
När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute. Sakta satte jag mig upp, även om det gjorde ont. Sedan reste jag på mig för att kolla vart killarna var, men istället föll jag ihop på golvet.
"Melinda!"
Snabba steg kom mot mig och Zayn satte sig bredvid mig.
"I'm okey" suckade jag och Zayn hjälpte mig att lägga mig på soffan igen.
"You need to be careful(försiktig), Mel. You can actually be hurt" sa Niall och satte sig på armstödet på andra sidan soffan.
"Niall's right. You need to rest(vila)" sa Louis som stod bredvid Niall.
"Yeah, I'm sorry" muttrade jag och vände mig mot ryggstödet så jag hade ryggen mot de andra.
Jag hörde hur de gick därifrån, alla utom Zayn. Han satte sig bredvid mig och såg på mig. Sakta slöt jag ögonen med en suck.
"Are you mad at me?" Frågade han och jag vände mig mot honom med en flämtning.
"No" sa jag tyst och tog hans hand.
"Promise?"
"Yes, I promise" sa jag och han pussade min panna.
"Sleep now. I'm going to be right here" sa han tyst och jag nickade.
Sakta vände jag på mig igen så jag hade ansiktet mot ryggstödet och slöt ögonen.
Zayn Malik
När Melinda somnat reste jag på mig och klev ut på balkongen. Mörkret låg djupt över staden och bara några få lampor och skyltar sågs.
"You do really like her"
JAg vände mig om och såg Harry komma ut.
"Yes" sa jag och vände mig ut mot staden.
"I know she likes you to. Please be careful with her. Girls are sensitive(känsliga), and Melinda means much to us all. So please, be really careful" sa han och jag nickade.
"I've never met someone like her. I'll do everything for her" sa jag och han nickade.
"Good, she's a good girl" jag log mot honom.
Han gick in igen och jag gick in kort därefter.
Melinda Stewart
När jag vaknade var det fortfarande riktigt mörkt ute. Varför kunde det inte vara ljust istället? Suckande vände jag på mig, om och om igen. Jag vred på mig och försökte hitta en ställning där det inte gjorde ont. Men jag gav upp utan resultat. Lägenheten var tyst och mörkt. Den kändes plötsligt väldigt liten.
"Zayn" viskade jag när paniken började komma.
JAg började skaka och lät en tår rinna nerför kinden. Även om det gjrode ont så kröp jag ihop till en boll.
"Melinda, are you okey?"
Jag såg upp och mötte Louis blick. När han såg mina tårar gick han fort fram till mig. Han kramade mig försiktigt och jag kramade tillbaka.
"What is it?" Sa han oroligt och jag snyftade.
"I don't know. I think it's my claustrophobia" sa jag och han nickade. "Is Zayn sleeping?" Fortsatte jag.
"No, I'm not. What's wrong?"
Jag såg upp för att möta Zayns blick. Han kom ut från sitt sovrum och satte sig bredvid mig och Louis.
"It's my claustrophobia, I think" sa jag och han nickade.
Han satte sig bredvid mig under filten och la armen om mig.
"Aww... Lovebirds!!" Log Louis med en pipig röst.
Vi fnissade lite innan Louis gick tillbaka till sitt rum. Jag la mig mot Zayns bröstkorg och slöt ögonen.
"I love you" viskade jag innan jag stod på gränsen till drömlandet.
"Love you to" viskade han tillbaka och jag somnade.
Niall Horan
På morgonen hjälpte vi Melinda upp, trots att hon sa att hon mådde bättre. Zayn sov fortfarande så vi besämde oss för att väcka honom.
"Aww, he's so cute!" Log Melinda och vi skrattade åt henne.
Vi puttade på honom i flera minuter, sedan gav vi upp. Mel satte sig på hans mage och vi gick skrattandes därifrån.
----------------------------------------
Awweee, haha. Kommentera!!
Xxxx
