The Direction 2 Love~25~GetsHarder
"She has a really bad malnutrition(näringsbrist). Probably she haven't eat a real meal for some days, maybe weeks. She's awake, but exahusted. You can go in to her, all together, but you need to stay calm" sa han och jag suckade ut av lättnad.
"Okey, thank you" sa jag och vi gick sedan in till henne.
Melinda
Så snart dörren öppnades, och jag kunde skymta Harry, började jag le. Men bara lite, eftersom jag knappt orkade göra något, inte ens le.
"Hi" sa jag hest, tyst och försiktigt. Nästan som en viskning.
"Don't talk. You need to rest" sa Harry och slog sig ner bredvid mig medans killarna ställde sig runt sängen, om man nu kan kalla det så.
"I'm... I'm sorry" viskade jag och kände tårarna i ögonen.
"No, no... Shh..." viskade Harry och la handen på min kind.
Jag slöt ögonen och kände en tår på min kind. I mitt huvud spelades allt upp. Glädjen från messet, smärtan från slagen, sorgen från såren.
Några dagar efter att jag fått messet så gick jag ut på stan. Jag träffade på några killar som drog med mig till en återvändsgränd. De slog mig på hela kroppen, från ansiktet till benen. De sparkade mig på magen och i huvudet. De höll på så i en halvtimme, sedan lämnade dem mig. Sedan den dagen har jag inte ätit något, typ. Jag åt kanske ett äpple var tredje dag och druckit typ några glas vatten.
"Don't cry" viskade Harry.
Det var först då jag märkte att tusen tårar rann nerför mina kinder. Jag hade svårt att dra in luft och ja, jag storgrät. Harry höll min hand hårt och viskade att allt skulle bli bra. Killarna hade gått ut för att låta oss vara själva, vilket var ganska skönt.
En doktor kom in och berättade att jag hade brutna revben och hjärnskakning. När han gått frågade Harry vad som hade hänt. Eftersom jag inte orkade berätta nu så lovade jag att berätta senare.
Jag skulle då åka hem senare ikväll, vilket var riktigt skönt, jag som hatar sjukhus. Harry hjälpte mig upp och sedan hängde jag lite på honom för att inte ramla ihop. Louis gick ner och körde fram bilen så jag inte skulle behöva gå så långt. Harry stod vid min ena sida och Zayn på min andra. När vi kom ut till bilen satte jag mig försiktigt med Harry på min sida.
"How is it?" Frågade Liam som satt fram med Louis.
"Ehm... Good" ljög jag.
Egentligen kände jag mig förfärlig. Allt snurrade och allt var bara skit. När de försökt få i mig mat på sjukhuset hade jag mått illa. Jag kunde verkligen inte få i mig något.
Killarna hjälpte mig upp till lägenheten och försökte få i mig något, vilket inte gick så bra. Jag bet i ett äpple men kände genast hur det tog stop i halsen. Även om jag var riktigt hungrig fick jag inte i mig något, förutom vatten.
"I can't do this" sa jag med gråten i halsen.
"No, don't say that. We're gonna make this together" sa Harry som satt bredvid mig.
"But I can't even eat" sa jag och en tår föll nerför kinden.
"You need to fight this. We'll make it, right?" Sa Liam och alla såg på mig.
"What should I fight for?" Sa jag tyst medans jag ryckte på axlarna.
"Don't say that! You'll fight for your life, right?" Sa Niall och jag ryckte på axlarna.
"What is my life?" Frågade jag och de såg medlidsamt på mig. "I'll be right back" sa jag och gick till mit sovrum.
Jag la mig på sängen med händerna inflätade i håret.
"Hey..."
Jag såg mot dörren och där stod Louis. Med en suck slöt jag ögonen och kände en tår rinna nerför kinden.
"Every day is like hell. You don't know how it feels! I want to eat, feel good and live my life. But no one know how this started. It's like... The feeling when you're hungry but you can't eat is so frustrating. Everything's gets harder every day, and to know that you can't do anything is so annoying!" Sa jag med tårar forsande nerför mina kinder.
"We'll be by your side all the time" sa han och jag skakade på huvudet.
"No, you wont! You have to go back to your tour, I wont let you stay with me" sa jag bestämt.
"We'll stay until you get better, no matter what you say" sa han och satte sig bredvid mig.
"Why do I even live? My life just ruining others" sa jag tyst och Louis tog min hand och höll den hårt.
"Don't say that! You can't think about it that way! You need to stay positive" sa han allvarligt och jag suckade.
"What if... What if I just give up? Everything should be so much better! You guys would go back to your tour, mum and dad doesn't need to think about me and... I see nothing bad about it" sa jag och Louis kramade mig hårt.
"We wouldn't make it if you leaved us. You mean the world to us"
Efter några minuters prat gick vi ut till de andra. Jag hade bestämt mig för att tvinga i mig mat och verkligen försöka. Även om jag inte tror att det går så ska jag försöka mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra, right? Jag tog upp ett äpple och såg lite äcklat på det.
"Ah, come on now, Mel! You'd promise to try" sa Niall och jag suckade.
Sakta bet jag i det men det gick inte. Jag tvingade mig själv att svälja den ytterst lilla biten och fortsatte, även om det var det äckligaste någonsin. Efter att jag ätit halva äpplet slängde jag det och drack snabbt ett glas vatten.
"Good, that's a reall good beginning" log Harry och drog in mig i hans famn.
"Now, you just need to eat that every day. And when it feels better, you eat more!" Log Liam och jag log lite löst tillbaka.
Sedan satte vi oss framför teven och satte på Justin Biebers film Never Say Never. Jag var inte ett stort fan av honom, men jag var absolut inte en hater. Det var bara idiotiskt!
--------------------------------------------------------
Så... Ja, kommentera för mera! :)
Xxx
"Okey, thank you" sa jag och vi gick sedan in till henne.
Melinda
Så snart dörren öppnades, och jag kunde skymta Harry, började jag le. Men bara lite, eftersom jag knappt orkade göra något, inte ens le.
"Hi" sa jag hest, tyst och försiktigt. Nästan som en viskning.
"Don't talk. You need to rest" sa Harry och slog sig ner bredvid mig medans killarna ställde sig runt sängen, om man nu kan kalla det så.
"I'm... I'm sorry" viskade jag och kände tårarna i ögonen.
"No, no... Shh..." viskade Harry och la handen på min kind.
Jag slöt ögonen och kände en tår på min kind. I mitt huvud spelades allt upp. Glädjen från messet, smärtan från slagen, sorgen från såren.
Några dagar efter att jag fått messet så gick jag ut på stan. Jag träffade på några killar som drog med mig till en återvändsgränd. De slog mig på hela kroppen, från ansiktet till benen. De sparkade mig på magen och i huvudet. De höll på så i en halvtimme, sedan lämnade dem mig. Sedan den dagen har jag inte ätit något, typ. Jag åt kanske ett äpple var tredje dag och druckit typ några glas vatten.
"Don't cry" viskade Harry.
Det var först då jag märkte att tusen tårar rann nerför mina kinder. Jag hade svårt att dra in luft och ja, jag storgrät. Harry höll min hand hårt och viskade att allt skulle bli bra. Killarna hade gått ut för att låta oss vara själva, vilket var ganska skönt.
En doktor kom in och berättade att jag hade brutna revben och hjärnskakning. När han gått frågade Harry vad som hade hänt. Eftersom jag inte orkade berätta nu så lovade jag att berätta senare.
Jag skulle då åka hem senare ikväll, vilket var riktigt skönt, jag som hatar sjukhus. Harry hjälpte mig upp och sedan hängde jag lite på honom för att inte ramla ihop. Louis gick ner och körde fram bilen så jag inte skulle behöva gå så långt. Harry stod vid min ena sida och Zayn på min andra. När vi kom ut till bilen satte jag mig försiktigt med Harry på min sida.
"How is it?" Frågade Liam som satt fram med Louis.
"Ehm... Good" ljög jag.
Egentligen kände jag mig förfärlig. Allt snurrade och allt var bara skit. När de försökt få i mig mat på sjukhuset hade jag mått illa. Jag kunde verkligen inte få i mig något.
Killarna hjälpte mig upp till lägenheten och försökte få i mig något, vilket inte gick så bra. Jag bet i ett äpple men kände genast hur det tog stop i halsen. Även om jag var riktigt hungrig fick jag inte i mig något, förutom vatten.
"I can't do this" sa jag med gråten i halsen.
"No, don't say that. We're gonna make this together" sa Harry som satt bredvid mig.
"But I can't even eat" sa jag och en tår föll nerför kinden.
"You need to fight this. We'll make it, right?" Sa Liam och alla såg på mig.
"What should I fight for?" Sa jag tyst medans jag ryckte på axlarna.
"Don't say that! You'll fight for your life, right?" Sa Niall och jag ryckte på axlarna.
"What is my life?" Frågade jag och de såg medlidsamt på mig. "I'll be right back" sa jag och gick till mit sovrum.
Jag la mig på sängen med händerna inflätade i håret.
"Hey..."
Jag såg mot dörren och där stod Louis. Med en suck slöt jag ögonen och kände en tår rinna nerför kinden.
"Every day is like hell. You don't know how it feels! I want to eat, feel good and live my life. But no one know how this started. It's like... The feeling when you're hungry but you can't eat is so frustrating. Everything's gets harder every day, and to know that you can't do anything is so annoying!" Sa jag med tårar forsande nerför mina kinder.
"We'll be by your side all the time" sa han och jag skakade på huvudet.
"No, you wont! You have to go back to your tour, I wont let you stay with me" sa jag bestämt.
"We'll stay until you get better, no matter what you say" sa han och satte sig bredvid mig.
"Why do I even live? My life just ruining others" sa jag tyst och Louis tog min hand och höll den hårt.
"Don't say that! You can't think about it that way! You need to stay positive" sa han allvarligt och jag suckade.
"What if... What if I just give up? Everything should be so much better! You guys would go back to your tour, mum and dad doesn't need to think about me and... I see nothing bad about it" sa jag och Louis kramade mig hårt.
"We wouldn't make it if you leaved us. You mean the world to us"
Efter några minuters prat gick vi ut till de andra. Jag hade bestämt mig för att tvinga i mig mat och verkligen försöka. Även om jag inte tror att det går så ska jag försöka mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra, right? Jag tog upp ett äpple och såg lite äcklat på det.
"Ah, come on now, Mel! You'd promise to try" sa Niall och jag suckade.
Sakta bet jag i det men det gick inte. Jag tvingade mig själv att svälja den ytterst lilla biten och fortsatte, även om det var det äckligaste någonsin. Efter att jag ätit halva äpplet slängde jag det och drack snabbt ett glas vatten.
"Good, that's a reall good beginning" log Harry och drog in mig i hans famn.
"Now, you just need to eat that every day. And when it feels better, you eat more!" Log Liam och jag log lite löst tillbaka.
Sedan satte vi oss framför teven och satte på Justin Biebers film Never Say Never. Jag var inte ett stort fan av honom, men jag var absolut inte en hater. Det var bara idiotiskt!
--------------------------------------------------------
Så... Ja, kommentera för mera! :)
Xxx
Kommentarer
sara
superbra, snälla snälla snälla en till ikväll ! ! <3
Wiri
Skir bra!!! Skriv mer, du äger!!!! <3
Lisa
Jättebra :)
Snälla en till :)
Stina Tomlinson
Jätte bra!
Trackback
