Tre dagar senare

Snart dags för tävlingen... Snart kommer jag få se killarna...
"Mel! Come on now" sa Cody och jag kom tillbaka till verkligheten.
"Sorry" sa jag och vi fortsatte sjunga.
Han var min "privata" lärare. Han ska hjälpa mig att sjunga till tävlingen, även kallad Music Camp Final. Jag började spela på pianot och började sjunga The One That Got Away med Katy Perry.
"Good..." berömde Cody medans jag sjöng.
Han satt bredvid mig vid pianot och nickade gillande på huvudet.
Tävlingen vad indelad i olika delar. Först sjunger alla so deltagit varsin låt, sedan väljer juryn tre stycken - grupper eller personer - som går vidare till final. Då ska man sjunga en till låt. Jag ska först sjunga The One That Got Away, och om jag går til final så ska jag sjunga It Will Rain. På scenen ska jag inte dansa eller något, bara sitta vid pianot och spela. Kläder bestämmer man imorgon, eller en del gör det idag. Men jag ska göra det imorgon.
"Good, well... See you tomorrow?" Sa han och jag nickade.
Vi kramades och sedan gick jag till min stuga. Jag kollade som vanligt mobilen, men inget nytt meddelande.
Jag vet inte hur länge, men jag låg i alla fall i ett bra tag och såg upp i taket. Tänkte på allt. Jag skulle liksom sjunga solo på tävlingen. Det var typ jag och två till som sjöng solo, resten sjöng i grupp. Först tänkte jag och Mason sjunga tillsammans, men så blev det inte...

När jag vaknade var klockan åtta. Eftersom jag för det mesta hade ledigt idag så tog jag på mig ett par jeans, ett linne och en tjocktröja. Håret satte jag upp i en tofs och sminkade mig med lite mascara. Eftersom jag inte hade så många vänner här så gick jag själv till frukosten, som vanligt. Jag la upp melon, vindruvor och en macka på min tallrik och hämtade mjölk. Sedan slog jag mig ner, ensam, vid ett bord där ingen satt.
Egentligen gjorde det inget att jag var själv. Jag brukar liksom vara själv. Det är mysigt. Då får man liksom tid att tänka.
Jag skulle välja kläder vid tolv, så när jag ätit upp så gick jag till stranden. Tanken av att jag snart skulle hem igen kom krypande och jag rös. Men sedan kom tanken om att killarna kommer imorgon slår allt. Klockan var kvart i tolv så jag gick till "klädstugan", som den kallas. Där väntade Cody. Vi gick runt och kollade på massa kläder. På tjejavdelningen fanns typ bara klänningar. Till The One That Got Away valde vi en lång, lös, fladdrig klänning som satt åt vid midjan och uppåt. Till It Will Rain valde vi en också en vit klänning, fast kort. Den hade något sorts släp bak, utan ärmar. Sedan gick vi till den lilla frisörstugan, som egentligen var en studio och fick hjälp med frisyren. Vi bestämmde tillsammans och det var riktigt bra!
På eftermiddagen tränade jag en sista gång med Cody. Allt satt i hjärnan och jag kände på mig att det skulle gå bra...

Nästa dag klockan två: fyra timmar innan tävlingen

Nästan allas föräldrar eller anhöriga hade kommit, men inte killarna. Även om det var flera timmar kvar började jag bli orolig. Tänk om dem inte kommer?! Cody sa att de skulle komma snart, men vågade jag tro det?
Vi värmde upp en gång till innan vi såg till att mina klänningar var på plats, att min lilla frisör var där och allt.
Jag var redo för det här.
Det skulle gå jätte bra! Så eftersom det var så lång till kvar så gick jag till stranden och satte mig på bryggan. Här träffade jag Cody för första gången. Eller, i alla fall ordentligt.
"MELINDA! COME NOW!" Ropade Cody och jag reste på mig för att springa mot scenen.
Den var utomhus, och som tur var så sken solen! Det blåste lite lätt också, men det är bara bra. Då sitter man inte och svettas i alla fall. Jag gick efter Cody till stugan där jag skulle byta om och fixa i ordning mig. Försiktigt tog jag på mig den långa klänningen och sedan fixade Marie - min frisör - mitt hår. Hon lockade det och satte sedan upp min långa lugg på mitt bakhuvud med ett fint hårspänne med diamanter. Sedan sminkade hon mig med ljusrosa ögonskugga, eyeliner, mascara, puder, rouge och lite läppglans. Ändå såg jag inte översminkad ut. Ganska naturlig om jag får säga det själv, men det var bara bra!

Nu var det bara en timme kvar. Killarna har inte kommit och jag började bli riktigt nervös. De kommer säkert i sista sekunden... Eller inte... Jag pratade lite med Mason. Han och sin lilla grupp hade på sig typ hängiga byxor, en t-shirt och en snygg tjocktröja. Såklart hade de keps och lite bling bling. Jag hade fått på mig ett halsband, några ringar och ett armband.
"They will come" sa han, precis som Cody.
Men jag hörde att han också var osäker. Jag ställde mig bakom typ... skynket vid scenen och såg ut på publiken. Det var väldigt många här. Faktiskt. Jag kollade efter killarna, men jag såg dem inte. Med en suck gick jag tillbaka till Cody som höll i min klackskor. Han log snällt mot mig och sträckte ut handen mot en stol, men mening att jag skulle sätta mig. Så jag satte mig och han drog på min klackskorna. De var vita med lite diamanter på.
"Mel, even if the boys wont come..." började han men jag avbröt.
"They will"
"...as I said... If they wont come, you can't just think about that. You're not doing this because of them, right? You're doing what you love and it doesn't matter if they aren't here" sa han och jag nickade.
"You're right. But they will come" sa jag säkert och han skrattade.
"Of course"

Tävlingen har redan börjat och det är snart min tur. Killarna har jag inte sett, men just nu bryr jag mig bara om att göra mitt bästa.
"And now... A new girl on this camp. People, give it up for Melinda Stewart!" Ropade Johnny och alla applåderade.
Jag gick ut på scenen med ett leende och satte mig vid det vita pianot. Jag fixade till mikrofonen som satt på pianot och tog ett djupt andetag. Innan jag började såg jag ut över folkmassan, inte några välbekanta ansikten. Så jag började spela och sjunga.

Melinda sjunger The One That Got Away



Mitt i låten ser jag än en gång ut över folkmassan och ser ett riktigt välbekant ansikte, men ändå så okänt. Oh shit, nej, det kan inte... Det kan inte vara han!
Jag avslutade låten och tackade för alla applåder innan jag gick bakom scenen. Cody kramade mig hårt, men jag var fortfarande i chock.
"What's wrong?" Sa han oroligt.
"D... Da..." sa jag men fick aldrig ut orden.
"What?"
"My dad..." viskade jag.
----------------------------------------------------

Så... Har inte så mycket att säga...
Imorgon ska jag vara ute och göra andra saker, så det kanske blir dålig uppdatering...
Men ja...
KOMMENTERA!
XoXo<3