Lyssna samtidigt


...Cody. Han kom in och satte sig bredvid mig. Sedan la han armen om mig och drog mig intill honom.
 "They wanted to talk to you" sa han och jag suckade.
 "But I don't" sa jag och såg på honom. "I'm going home tomorrow, Cody. And they are going back to the tour"
 "Yeah, exactely! And that's the reason why you should listen to them"
 "No, I wont" sa jag och reste på mig.

Nästa dag

Jag vet inte om killarna åkte igår, eller om de sover i någon stuga. Men jag bryr mig inte direkt. Bussen går klockan elva, vilket är om en halvtimme. Jag har ätit frukost och ska nu bara packa det sista. Cody kom in efter ett tag och hjälpte mig. Vi var helt tysta. Spänningen var riktigt tät. Vi bor liksom inte i samma land, och vi är ihop. Kommer det här verkligen funka? Jag älskar honom, men räcker det?
Jag tog min väska och gick ut till vägen där bussen stod. När jag lagt in min resväska i bagaget så vände jag mig mot Cody och kramade honom hårt.
 "I'm gonna miss you" viskade jag och slöt ögonen för att sedan känna en tår rinna nerför kinden.
 "I'm gonna miss you to honey" viskade han.
Efter en stund kysste jag honom länge och sedan såg jag honom djupt i ögonen.
 "Promise to call me, every singel day" sa jag och han log.
 "Every singel day" log han och jag log tillbaka.
Jag gick till bussen och vinkade mot Cody, för att sedan gå på. Jag satte mig vid fönstret och såg på Cody, som tittade på mig. Bakom honom såg jag killarna stå. Jag mötte deras blickar, en efter en. De såg så ledsna ut. Niall kunde inte hålla sig. En tår rann nerför hans kind och han sprang fram till bussen. Han sprang in och ställde sig vid mitt säte, fast i den lilla gången.
 "Please Mel" sa han och jag såg flera tårar rinna nerför hans kinder.
 "I'm sorry Niall..." sa jag som alltid får dåligt samvete när jag får någon att gråta. "You know that the contest meant a lot to me. You could at least have called" sa jag med tårar i ögonen.
 "I'm so, soo sorry, Mel. Please don't hate us" grät han och tårar rann nerför mina kinder.
Jag såg ner i mitt knä och jag hörde Niall gå därifrån. Min blick lyftes till Cody och jag såg Niall gå förbi killarna, mot sjön. De såg lidande ut. Då brast det för mig. Tanken av att jag gjorde det här mot dem var bara för mycket. Att veta att jag fick någon/några att gråta tog kol på mig. Tårarna bara rann ner och Cody sprang på bussen. Massa tjejer skrek och sprang fram till honom. Han kom aldrig förbi dem, fram till mig. Men han hade blicken på mig hela tiden. Men efter ett tag kom han förbi dem och satte sig bredvid mig. Och så grät jag ut i hans famn. Mot hans axel. 
Men jag visste att bussen skulle gå om typ fem minuter. Det var bäst om han gick av, även om jag ville att han skulle med.
 "You need to go" viskade jag och torkade mina tårar.
 "I know" viskade han och kysste min panna. "I'll text you" sa han och reste sig upp.
Jag nickade och han lämnade bussen. Killarna stod fortfarande där. Men två saknades. Niall och Liam. Snabbt reste jag på mig och gick ut till dem. De såg hoppfullt på mig, men jag bara stirrade på dem.
 "You know that you hurt me" sa jag sakta.
 "Please Mel, don't do this" viskade Harry och en tår rann nerför hans kind. 
 "And you know how much this contest meant to me" fortsatte jag och kände flera tårar rinna på mina kinder. "You knew that you wouldn't be able to see me sing. My question to you guys are why you didn't called, or texed!" Utbrast jag och de såg skamset ner i marken.
 "We're leaving!" Ropade en man på bussen.
Jag fnös lite innan jag gick mot bussen. När jag tog steget upp på bussen stannade jag och vände mig om.
 "Bye" sa jag och alla grät.
Jag gick tillbaka till min plats och såg hur killarna sprang fram till fönstret. När bussen började åka sprang de efter och skrek något, men jag hörde inte. När bussen åkte snabbare slutade de springa. Tårarna rann nerför mina kinder och min mobil plingade till. Jag tog upp den.
I'll miss you hun... <3

I'll miss you to, Cody<3

Jag la ner mobilen och tårkade mina tårar.
 "Is everything okey?"
Jag såg upp och mötte Masons blick. När jag skakade på huvudet så satte han sig bredvid mig och kramade mig hårt. Då började tårarna rinna igen. Efter ett tag berättade jag om allt och han lyssnade verkligen riktigt noga. Han är en kille man verkligen kan lita på.

Efter en timme tog jag upp mitt block och började skriva lite dikter, och citat. Efter ett tag började jag rita ett moln med regndroppar och lite sånt... Min mobil har plingat hela timmen. Det är från Niall, Harry, Louis, Liam, Zayn och Cody.
Efter en stund såg jag ut genom fönstret. Vart fan är vi?
Det är helt öde. Inga träd, inget gräs. Först då märkte jag att alla mumlade oförstående. Mason pratade med sina kompisar. Plötsligt hördes en smäll och alla skrek till. Bussen stannade och alla började prata högt. JAg såg på Mason som såg på mig. Plötsligt hördes en till smäll och man kunde känna doften av rök. De längst bak började skrika och sprang ut. Jag kollade bak och såg hur lågorna steg. Alla rusade ut och jag försökte, men det gick inge vidare. När alla kommit ut så skulle jag precis gå ut när dörrarna till bussen stängdes. Någon hade kommit åt knappen. Jag skrek och försökte öppna, men knappen hade slutat fungera. Jag försökte trycka upp dörren, men inget hjälpte. Mason stod utanför och försökte hjälpa till, men det gick inte. Lågorna kom närmre och jag slöt ögonen.
 "I love you..." viskade jag.
 "Come on Mel!" Ropade Mason som tydligen fått upp dörren.
Han drog ut mig, men jag orkade knappt stå upp. Det var svårt att andas på grund av röken, så jag fick typ lite panik. Tårarna steg i ögonen, men jag tvingade dem tillbaka.
 "Mel, stay with me" sa Mason men jag kände bara hur jag försvann.
Hela världen börjar snurra och mina andetag tjuter. Masons läppar rör sig, men jag hör inga ord. Tillslut slocknar allt...

Cody

Efter typ en timme satt jag vid en bänk och såg ut över sjön. Då ringde min mobil. Melinda<3 Jag log och svarade.
 "Hey honey!!" log jag.
 "Cody?! I'm not Melinda, it's Mason"
 "Why are you calling?"
 "I don't know what to do! No one want to help me!" Sa han... Vänta, grät han?
 "Is Mel okey?!"
 "THat's the problem..."
 "Where the hell are you?! I can come! I can take the boys with me!" Sa jag och började sprunga runt för att leta efter killarna.
 "That's the problem to... I have no idea where we are..."
 "Geez..." suckade jag.
 "But if you just follow the road, then I can maybe send someone to you"
 "Good idea... Maybe... I'm just going to talk to the boys, and then we'll go"
 "Okey. I'll send someone right now"
Vi la på och jag sprang iväg mot killarna som stod mitt på gräsmattan.
 "Guys!! Hurry up!! Something is wrong with Mel!!" Utbrast jag och de såg chockat på mig.
 "What do you mean?" Frågade Liam.
 "I don't know! But... Oh, just follow me!"
Jag började springa på vägen och de andra var efter. Snart såg jag en tjej med kort blont hår stå och kolla mot oss. Hon visade oss vägen till bussen, om man nu kan kalla det buss. Man stod en skara med ungdommar en bra bit ifrån bussen, och sedan någon som låg på marken.
 "Oh gosh" viskade jag och sprang fortare.
Bredvid Mel satt Mason och grät. Jag slog mig ner bredvid honom och såg på den livlösa tjejen som låg på marken. Killarna kom snabbt och vi gjorde allt för att få henne att andas, men inget funkade. Alla grät och var nära på att ge upp, när hon plötsligt hostade till.
 "Mel?! Mel!! Geez, you're OK" sa jag och kramade henne medans tårarna rann.
Hon började gråta och slängde sig i mina armar. Bakom hennes rygg såg jag killarna stå och tårka sina tårar. Jag tycker synd om dem, faktiskt.
 "Please, forgive them" viskade jag tyst i hennes öra.
Hon svarade inte. Hon måste förlåta dem, annars kommer hon ångra det djupt.
-----------------------------------------------------------------

Kommenter på nu!! :)
Kommer nog avsluta novellen ganska snart, eftersom en novell är en kortare berättelse... Men jag fortsätter nog ett tag till!! Vad tycker ni om att jag börjar på en ny novell ganska snart??
XoXoo<3