"Niall! OMG, how are you?!" Frågade jag direkt när jag hörde hans hesa röst.
 "I'm fine" ljög han.
 "Geez, when are you gonna learn" sa jag med ett leende.
 "I have no idea" fnissade han.
 " What happened?"
 "You probably know that I was mad at Louis, so I runned away. Harry tried to stop me, but I just keeped on going. Then, after a while, I just fell down on the ground and hit my head into a stone. And then I don't remember anymore" sa han och jag vart smått orolig.
 "But you're okey?"
 "I'll survive" sa han hest och jag log.
 "Can I talk to Harry?"
 "He isn't here... He went outside with Louis. But I can ask him to call you when he comes back"
 "Thank you Niall. But Liam och Zayn are with you, right?"
 "Yeah, they're right here"
 "HI MEL!" Ropade dem i bakgrunden och jag fick tårar i ögonen.
 "I miss you guys so much" sa jag och gråten tog över.
 "Don't cry!"
Jag log lite och torkade tårarna innan vi fortsatte prata. Men snart hörde jag några som skrek på varandra. Det lät ganska allvarligt, men ganska långt bort.
 "Niall, who is that?" Frågade jag oroligt.
 "Harry! Stop it!" Skrek Zayn och jag vart riktigt oroligt.
 "HE RUINS EVERYTHING!" Skrek Harry och jag fick tårar i ögonen.
 "Harry..." Sa Niall tyst och det vart knäpptyst.
 "Is she...?" sa Harry och snart hörde jag en dörr som smälldes igen.
 "Niall, tell me what happened!" Sa jag högt.
 "Louis! Wait!" Sa Niall och en dörr smälldes återigen igen.
 "Niall! Seriously! Tell me what happened!" Sa jag allvarligt.
 "Nothing..." jag avbröt honom.
 "I hate this!! No one telling me what happens!" Skrek jag och la på.
Jag slängde sedan telefonen i väggen och svor högt. Sedan låg jag där. I min soffa... Med tårar på mina kinder... Med en ringande mobil som låg på andra sidan rummet.
Efter ett tag vart jag irriterad på min mobil som bara ringde, så jag reste på mig och tog upp den. LiamXx ringer... 
 "What? Are you going to tell me that everything's OK? You know what? It isn't! If you're calling me to lie, you may as well hang up immediately" sa jag direkt och slog mig ner på soffan.
 "Mel, I would never lie to you! And I'm going to tell you exactly what happened. Harry and Louis went outside, and then they starting to scream at each other. No one of us know what they where fighting about, and Harry wont talk to us. Louis went outside again and Zayn is now out after him" berättade han.
 "Can I talk to Harry?" sa jag försiktigt.
 "Yeah. Harry, it's Mel"
 "Hello..." svarade Harry försiktigt och  jag log av hans röst.
 "Hi Harry. How are you?" Frågade jag.
 "Pretty good"
 "Why where you and Louis fighting?"
 "It was... Ehm... Louis was starting to talk about you, that we have to do our job, and stop thinking about you. Then I got mad because I love you and it's hard to not think about you"
 "Harry, he is right. You need to stop thinking about me. I can take care of my self!"
 "Yeah, you showed thatreally good the last time!"
Jag hoppade till lite av hans höjda röst.
 "So you don't trust me?"
 "Of course I do! I'm just worried after what happened the last time"
 "Yeah, but that's the past, Harry! We live now, not in the past, not in the future!"
 "What?! So I can't be worried about you?!"
 "Of course you can, Harry..." han avbröt mig.
 "It doesn't seem like that!"
 "Please Harry! Stop it! Of course you can be worried about me, even if unnecessary! But you can't think about me all the time! You need to do what you love: sing, and stand on the stage"
 "Don't tell me what I need to do! I can take care of my self!"
 "Me to!!" Utbrast jag och stönade frustrerat. "Why are you acting like this?! You're not the boy that I fall in love with.." avslutade jag och la på.
Sedan stängde jag av mobilen för att försöka få lite sömn.
Sanningen är att jag har börjat tvivla på om jag älskar Harry så mycket som jag beskriver, eller om jag helt enkelt är kär i kärleken. Det känns som om han har förändrats. Eller så är det bara mina känslor som håller på att försvinna bort. Men jag vet inte... Tänk om vår relation förändras om jag gör slut? Tänk om han börjar hata mig? Tänk om alla killarna börjar hata mig? Tänk om... Tänk om de lämnar mig?
Nej, så får jag inte tänka. Tänk på det positiva... Vilket är... Något. Allt som händer har något positivt, men det kanske är mer eller mindre synligt.
Imorgon ska jag i alla fall söka till Music Camp UK. Det är ett campingläger i yttre delen av London. Det är liksom en tävling som man kan delta i, annars är det bara ett läger för dem som gillar musik. Där kommer man träna för ett "finalnummer" som vi kommer visa upp inför föräldrar och anhöriga. Det kommer också komma någon/några kändis/kändisar dit som kommer hjälpa oss, men det finns såklart andra ledare som kommer ge oss olika saker som man anmäler sig till. Jag kommer nog anmäla mig för sång, dans, piano och gitarr. Då kommer jag få gå på lektioner i några veckor för att sedan träna med de andra till finalnummret.

När jag vaknade på morgonen lös solen in genom fönstret och träffade mig rakt i ansiktet. Jag låg där och drog i dryg tjugo minuter innan jag reste på mig och gjorde frukost. När jag värmt varm choklad så hämtade jag datorn som jag ställde på bordet. Sedan sökte jag på musiklägrets hemsida. När jag skickat min anmälan var det bara att vänta på att de skulle ringa och säga om jag var med eller inte. Det börjar om bara några dagar, så jag hoppas att jag kommer med, annars måste jag ju börja jobba.

Jag fick inget telefonsamtal den dagen, men det fick jag nästa dag. Och jag kom med!! Efter samtalet såg jag att Harry hade ringt fem gånger, Niall två, Liam fyra, Zayn tre och Louis två. Eftersom jag inte ville prata med Harry så ringde jag Niall och han svarade direkt.
 "Mel! Gosh, you're okey! We have been so worried!" utbrast han.
 "Why?"
 "You haven't answer your phone, so we thought something happened"
 "I'm fine. How are you?"
 "I'm much better! We can start the tour again in just some days"
 "That's nice to hear! I'm gonna go to an music camp on friday"
 "OMG! Serious?! That's so nice to hear!"
 "Yeah, I think I finaly find out what I want" log jag och såg ut genom fönstret.
 "That's nice, Mel. I'm proud of you. But please, can you talk to Harry? He is really sad that he hurt you"
 "He did hurt me" sa jag och såg på alla lyckliga människor medans gråten steg i halsen. "But I don't know what I feel for him anymore.  Please, don't hate me!"
 "Why would I hate you for that! That happens to everyone! But what, do you just like him as a friend?"
 "Yeah, I think so..." sa jag tyst och kände en tår rinna nerför min kind.
 "Should I told him?"
 "No! No, I want to tell him by my self..." sa jag snabbt och torkade mina tårar.
 "Don't cry! It'll be alright!"
 "Promise?" Sa jag och såg en liten flicka gå över vägen på gatan.
 "Promise" sa han och en äldre kvinna tog barnet snabbt till trottoaren när en bil kom.
Vi la på och jag började packa till lägret. Det börjar ju redan om två dagar!