Killarna sov hos mig den natten, eftersom ingen vågade lämna mig själv. Så Harry sov med mig i min säng, Liam och Niall sov i soffan och Louis och Zayn sov på madrasser på golvet. Vi sa godnatt efter att alla gjort sig i ordning och sedan la jag mig under täcket. Harry la sig bakom och la armen om mig. Han kysste min nacke och la sitt huvud vid min axel.
 "Good night babe, dream sweet" viskade han och jag log lite smått.
 "Night baby" viskade jag tillbaka för att sedan sluta ögonen och luta mig tillbaka i drömarnas värld.

Harry

När jag vaknade kunde jag höra de andra i köket. Jag vände mig om och såg Mel sova bredvid mig. Min ängel. Efter en snabb puss på kinden klev jag upp försiktigt för att gå ut till de andra.
 "No, she wont eat that!"
 "But what does she want then?"
 "Just sit down and let us fix this"
Jag flinade innan jag kollade in i köket. Niall satt på en stol, Louis stod med Liam vid köksbänken och Zayn  halvsov på en stol med huvudet på bordet.
 "Goodmorning guys! How are you?" Flinade jag.
 "Great!" Flinade Niall eftersom han var den enda som lyssnade.
Louis och Liam var inne i en djup disskution om vad Mel ville äta till frukost och Zayn... Ja, han sov. Jag och Niall snackade ett tag, men vi blev snart avbrutna av någon som harklade sig. Vi såg mot dörröppningen där Mel stod.
 "Goodmorning Sweetheart!" log jag och gick fram till henne.
 "Morning" sa hon hest och jag la armarna om henne.
 "What do you want for breakfast?" Frågade jag och hon såg lidande på mig.
 "Nothing..." mumlade hon och jag såg allvarligt på henne.
 "But you need to eat" sa jag och hon nickade.
 "I can take... Something" sa hon och jag log lite.
 "A pear to begin with?" Frågade jag och tog upp ett päron.
 "I can try" mumlade hon och tog emot det.

Lyssna samtidigt!!


Melinda

När jag tog första tuggan kände jag den där klumpen i halsen. Att jag verkligen behövde trycka i mig en tugga, verkligen kämpa med att få ner det. Det var verkligen obehagligt, speciellt när alla kollade på mig. Jag rös till och la ner päronet på bordet.
 "I can't" sa jag och suckade. "I can't eat, I never will!" Fortsatte jag och Harry tog min hand.
 "Please, try"
 "I've already done!" Sa jag och kände gråten i halsen. Tårarna steg och alla såg riktigt medlidande ut.
 "Honey, you need to fight. If you don't, everything could be over" sa han med tårar i ögonen.
 "Then let it be over!"
 "Don't say that!" Sa Niall och kramade mig.
Då kom tårarna. De forsade ner och jag kämpade för att hålla benen starka och stadiga, vilket var riktigt svårt. Benen började skaka och snart vek sig mina ben.
 "Are you okey, babe?" Sa Harry oroligt när jag satt på golvet med tårar på kinderna.
 "No! I've destroyed my own life" grät jag och Liam satte sig bredvid mig.
 "Hey, it's not over yet, right? Everything's gonna be alright, huh?" Sa han och jag log sorgset.
 "We'll be by your side all time. You're gonna be okay, right?" Fortsatte Louis.
 "You want to be okay, right?" La Zayn till och jag log sorgset mot dem.
 "I guess so..." sa jag och alla log.
 "Then, let's do this!" Utbrast Liam och alla fnissade.
 "Step 1: eat that pear" sa Louis och jag suckade.
 "It wont go" sa jag.
 "Excuse me? Or motto is 'Everything's possible if you just believe'" sa Zayn.
 "Or Never say never" flinade jag och de nickade.
 "That to" sa han och jag fnissade.
Sedan var det dags att tugga i mig det där äpplet. Det var inte lätt eller roligt, men jag gör det för att det ska bli bra. Allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli precis som vanligt. Vi kommer lyckas. Men hur blir det när de åker på turné igen? De måste ju snart åka tillbaka.
 "Guys... I will never do this when you go on the tour again" sa jag och de såg på varanda.
 "Actually, we've already think about that" log Louis.
 "You're going to follow us on the tour" berättade Harry.
 "And, we've got a nurse with us is something happens" fortsatte Niall och jag log stort.
 "Aww, thanks guys!" Log jag och det slutade med en grupp-kram.
Snart hade jag fått i mig ett päron och ett äpple, nu behövde jag inte äta något förens lunch. Då skulle jag försöka äta lite mer, men det var bara att bita ihop, eller hur?
Fram till lunch satt vi bara och pratade om allt och inget. Men jag kände mig fortfarande inte riktigt som vanligt... Jag var oroligt för hur det här skulle förändra mitt liv, hur jag skulle må när jag kan äta igen.

Harry

Jag såg att Mel tänkte på något, men jag vågade inte fråga. Hon hade väl antagligen bara mycket att tänka på. Och det förstår jag, efter allt hon gått igenom. Men jag vill att hon ska veta att jag finns där, det gör vi alla.
 "So, when are you/we going back to the tour?" Frågade Mel och vi såg på varandra.
 "In... Some weeks maybe" sa Louis.
 "Okaay"

När vi skulle äta lunch hade Mel lika svårt att äta som innan. Det gör ont att se hur dåligt hon mår, och att veta att man inte kan göra något gör allt värre.
-----------------------------------------------------

Förlåt för kort!! Men kom inte på något just nu... Skriver så fort jag kan!!
Kommentera på ;)
XoXo<3