The Direction 2 Love~19~AllThoseQuestions
Melinda
När klockan blev fyra åkte vi hem igen. Harry kysste mig snabbt och sedan skildes vi åt när jag gick till min lägenhet och han till sin och Louis. När jag tagit av mig mina Flip Flops och lagt strandväskan på golvet så tog jag min MacBookAir till soffan där jag slog mig ner. Sedan började sökandet på en billig, bra resa. Men efter någon timme gav jag upp. Det gick upp för mig att jag inte har råd för en resa, inte än. Men jag överlever, hoppas jag. Tanken på att allt var som vanligt igen var bara... Så härlig! Det är riktigt skönt att inte behöva tänka på att någon är sur på mig, eller att någon är ledsen på grund av mig.
Plötsligt knackade det på dörren. Och där ute stod Niall och Harry. Båda log stort och kramade mig samtidigt.
"Easy" fnissade jag när de höll på att välta mig.
"Sorry!" Fnissade Harry och Niall flinade. "So, where are you going?" Frågade han sedan med ett leende.
"What?" Frågade jag.
"You said you'd go on a trip?" Sa han och jag log.
"Oh, yeah. I was going to, but I think that should wait. I haven't money, I need to get at job and yeah" förklarade jag och Niall skrattade.
"Do you think that we would let you pay? No way! Just, look for a trip to... Somewhere and call us" sa han och jag skakade på huvudet.
"No way. You're no going to pay! You've done enough for me. I'll not let you pay!" Sa jag allvarligt och Harry kramade mig.
"Honey, don't you get that we're doing this because we care about you?"
"Yes, I do. But I'll never let you pay for my trip. So, if you excuse me. I'm going to look for a job" sa jag och "puttade" ut dem med ett leende innan jag stängde dörren.
Direkt gick jag till datorn och sökte på olika kaféer i närheten. Det fanns ju StarBucks och sedan fanns det några andra, men det var mest äldre som jobbade där. Så ja, jag gick dit, visade mina betyg och frågade om det fanns jobb för en till. Och det fanns det, som tur var.
"You'll start tomorrow at nine AM" log tjejen och jag nickade.
"Thank you so much" log jag.
Jag gick ut därifrån och sedan började jag gå tillbaka mot lägenheten. När jag gick och nynnade för mig själv öppnades Zayns dörr. Jag hoppade till och fnissade sedan.
"Sorry, were you scared?" Frågade han och flinade.
"Yeah, a little" flinade jag och han såg på mig med bekymrade ögon.
"I'm sorry for what I did. Now I regret it so much. But I think that I just like you as a friend" sa han och jag log.
"Yeah, me to. And, let's forget this. Let's start over" log jag och sträckte fram handen. "I'm Melinda"
Han flinade. "I'm Zayn" han skakade min hand och sedan gav han mig en hård kram.
Jag gick sedan vidare till min lägenhet och han gick in till sig. När jag tagit upp datorn loggade jag in på Spotify och satte på Trying To Recall med Marie Lindberg.
Lyssna samtidigt
Ibland undrar jag hur jag kunde ha den här turen att träffa killarna. De har liksom förändrat mitt liv. De har gett mig mitt hopp om livet tillbaka. Dem har varit snälla och haft armarna öppna för mig när jag behövde dem som mest. Men vad har dem fått tillbaka? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Varför just jag? Det betyder extra mycket för mig att de betalar hyra tills jag klarar mig själv. Jag fattar inte varför... Jag skulle lika gärna kunna flytta till Sverige där mamma betalar och tar hand om mig. Även om jag inte är så mycket med henne så bryr hon sig mer om mig än vad pappa gör. En del tycker att jag ska vara glad att jag hade turen att få ett sånt här unikt liv, och det är jag. Jag är inte glad över hela mitt liv. Men jag är glad att jag har killarna vid min sida och en plats där jag kan vara. Det är bara det att... Jag har liksom ingen pappa som läxar upp mig om killar och vad de kan göra med en, jag har ingen mamma som håller om mig när någon varit taskig. Frågan är om det räcker med att leva med fyra kompisar och en kille. Visst, jag kan ge mig ut och träffa nya vänner! Men det kommer aldrig vara någon som kan ta mamma och pappa rollen. Behöver man ha mamma och pappa för att leva? Eller räcker det med kompisar och en pojkvän? Frågorna är många, svaren är få.
-----------------------------------------------
FÖRLÅT FÖR GRYMT KORT!! Men jag hinner inte mer nu! Ska på middag och måste åka snart, så... Vi får se när nästa kommer. Hoppas ni stannar och förlåt för usel uppdatering! Love U guys!
Xxxx
När klockan blev fyra åkte vi hem igen. Harry kysste mig snabbt och sedan skildes vi åt när jag gick till min lägenhet och han till sin och Louis. När jag tagit av mig mina Flip Flops och lagt strandväskan på golvet så tog jag min MacBookAir till soffan där jag slog mig ner. Sedan började sökandet på en billig, bra resa. Men efter någon timme gav jag upp. Det gick upp för mig att jag inte har råd för en resa, inte än. Men jag överlever, hoppas jag. Tanken på att allt var som vanligt igen var bara... Så härlig! Det är riktigt skönt att inte behöva tänka på att någon är sur på mig, eller att någon är ledsen på grund av mig.
Plötsligt knackade det på dörren. Och där ute stod Niall och Harry. Båda log stort och kramade mig samtidigt.
"Easy" fnissade jag när de höll på att välta mig.
"Sorry!" Fnissade Harry och Niall flinade. "So, where are you going?" Frågade han sedan med ett leende.
"What?" Frågade jag.
"You said you'd go on a trip?" Sa han och jag log.
"Oh, yeah. I was going to, but I think that should wait. I haven't money, I need to get at job and yeah" förklarade jag och Niall skrattade.
"Do you think that we would let you pay? No way! Just, look for a trip to... Somewhere and call us" sa han och jag skakade på huvudet.
"No way. You're no going to pay! You've done enough for me. I'll not let you pay!" Sa jag allvarligt och Harry kramade mig.
"Honey, don't you get that we're doing this because we care about you?"
"Yes, I do. But I'll never let you pay for my trip. So, if you excuse me. I'm going to look for a job" sa jag och "puttade" ut dem med ett leende innan jag stängde dörren.
Direkt gick jag till datorn och sökte på olika kaféer i närheten. Det fanns ju StarBucks och sedan fanns det några andra, men det var mest äldre som jobbade där. Så ja, jag gick dit, visade mina betyg och frågade om det fanns jobb för en till. Och det fanns det, som tur var.
"You'll start tomorrow at nine AM" log tjejen och jag nickade.
"Thank you so much" log jag.
Jag gick ut därifrån och sedan började jag gå tillbaka mot lägenheten. När jag gick och nynnade för mig själv öppnades Zayns dörr. Jag hoppade till och fnissade sedan.
"Sorry, were you scared?" Frågade han och flinade.
"Yeah, a little" flinade jag och han såg på mig med bekymrade ögon.
"I'm sorry for what I did. Now I regret it so much. But I think that I just like you as a friend" sa han och jag log.
"Yeah, me to. And, let's forget this. Let's start over" log jag och sträckte fram handen. "I'm Melinda"
Han flinade. "I'm Zayn" han skakade min hand och sedan gav han mig en hård kram.
Jag gick sedan vidare till min lägenhet och han gick in till sig. När jag tagit upp datorn loggade jag in på Spotify och satte på Trying To Recall med Marie Lindberg.
Lyssna samtidigt
Ibland undrar jag hur jag kunde ha den här turen att träffa killarna. De har liksom förändrat mitt liv. De har gett mig mitt hopp om livet tillbaka. Dem har varit snälla och haft armarna öppna för mig när jag behövde dem som mest. Men vad har dem fått tillbaka? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Varför just jag? Det betyder extra mycket för mig att de betalar hyra tills jag klarar mig själv. Jag fattar inte varför... Jag skulle lika gärna kunna flytta till Sverige där mamma betalar och tar hand om mig. Även om jag inte är så mycket med henne så bryr hon sig mer om mig än vad pappa gör. En del tycker att jag ska vara glad att jag hade turen att få ett sånt här unikt liv, och det är jag. Jag är inte glad över hela mitt liv. Men jag är glad att jag har killarna vid min sida och en plats där jag kan vara. Det är bara det att... Jag har liksom ingen pappa som läxar upp mig om killar och vad de kan göra med en, jag har ingen mamma som håller om mig när någon varit taskig. Frågan är om det räcker med att leva med fyra kompisar och en kille. Visst, jag kan ge mig ut och träffa nya vänner! Men det kommer aldrig vara någon som kan ta mamma och pappa rollen. Behöver man ha mamma och pappa för att leva? Eller räcker det med kompisar och en pojkvän? Frågorna är många, svaren är få.
-----------------------------------------------
FÖRLÅT FÖR GRYMT KORT!! Men jag hinner inte mer nu! Ska på middag och måste åka snart, så... Vi får se när nästa kommer. Hoppas ni stannar och förlåt för usel uppdatering! Love U guys!
Xxxx
Kommentarer
sara
bra, men vill ha lite mer drama nu...
Trackback