Varje gång mamma och pappa bråkar blir jag lika sårad. Varje gång dem bråkar går jag till samma ställe, gör samma sak, lika lång tid. Jag går till den uråldriga eken på ängen. Där kan jag tänka klart, rensa mina tankar... Ibland kan jag sitta här i timmar. Rekordet är tre timmar. Det var det värsta bråket på väldigt länge...
Det var för ett halvår sedan. Mamma var arg på pappa för att hon trodde han var otrogen.

Jag gick ner till köksdörren där jag såg mamma och pappa. Mamma grät. Hon var upprörd, det såg man eftersom hon kastade saker omkring sig. Pappa försökte lugna henne. Men mamma bara skrek att hon hatade honom och allt. När jag försökte stoppa dem så puttade pappa bort mig så jag ramlade ner på golvet. Då gick jag istället ut ur huset och sprang till ängen. Tårarna rann och allt var bara skit.

Tankarna av den dagen gjorde ont. Det var en av de värsta sakerna jag varit med om. Men ändå var det inte det värsta i mitt liv. Det var den där dagen, 13 december 2008. En väldigt kall och hal vinter...
Snabbt slog jag bort tankarna och reste mig upp. Med långsamma steg gick jag tillbaka på sidan av gatan och såg duggregnet i ljuset från gatulamporna.
Längre fram såg jag en kille gå. Han hade sin luva uppdragen och hade händerna i fickorna. Hans blick mötte min och i ljuset från gatulampan såg jag att han log. Plötsligt ändrade han riktning och gick mot mig istället.
"Hi" Sa han när han kom fram till mig.
Jag kände igen honom.
"Hey, you were at that football training earlier today, right?"
"Yes, with my friend"
Då såg jag vem det var. Hans perfekta lockiga hår. Hans fina smile.
"Omg" mumlade jag och han skrattade. "I have to go. It was nice to meet you"
"Nice to meet you to...?"
"Melinda. Melinda Stewart"
"Okey, well. Nice to meet you, Melinda"
Snabbt gick jag iväg och jag kände hans blick i ryggen. Shit, det är inte sant...
Snart såg jag stålgrinden till vårat hus. Den stora, vita stenmuren var sluten runt vår gigantiska trädgård. Jag gick fram till kortläsaren och höll fram mitt kort och skrev in koden. Det klickade till och jag öppnade grinden. Sedan gick jag längst stengången mot huset.
"Were have you been?!" Röt pappa.
"Out" sa jag och drog av mig skorna.
Han gick muttrande iväg och då märkte jag att det var ovanligt tyst i huset.
"Were is mum?" Frågade jag sakta.
"Oh, she did leave" sa an oberört och slog sig ner framför teven med en öl i handen.
"What?! Were did she go?!" Röt jag.
"I don't know"
Snabbt plockade jag upp mobilen och ringde henne. Hon klickade mig. Oron steg och jag höll på att bli galen.
"What did you do?!" Skrek jag och gick fram till pappa.
"Nothing" Mumlade han.
"Oh, okey! That's why she left, right?!" Skrek jag ännu en gång och jag såg ilskan stiga i pappas ansikte.
"Now, young lady, you should be quiet! Show some respect and don't be such a kid!" Skrek han.
"I'm a kid!! When are you going to learn?! It's you who show no respect!!" Skrek jag och sprang upp till mitt rum. Jag smällde igen dörren och började gråta. Tårarna forsade ner och allt som fanns i mitt huvud var pappas ilskna röst. När han skrek åt mig. Nu förstår jag varför mamma lämnade oss. Men att hon lämnade mig? Hon kunde väl i alla fall tagit med mig?
Mitt i allt kaos hade jag glömt bort vem jag träffade idag. Vem som såg mig i ögonen med ett leende...
Harry Styles...
-----------------------------------------------

Dem fick börja komma in nu, det blir mycket roligare att skriva då x) Haha kommentera!!!
Xxxxxx